Citat:
Bygger vidare lite på det här:Om vi väljer att definiera 'perfekt' utifrån ett evolutionärt perspektiv bör väl människan (och hennes kropp) rimligtvis vara lika perfekt som alla andra, nu levande, livsformer? Är inte 'det att finnas till' det enda rimliga kriteriet på evolutionär perfektion?
Därefter kunde man lägga till premissen att Gud har skapat världen. Om man därefter ville tillskriva denna värld ett 'ändamål' kunde ett tänkbart alternativ vara att världen är skapad för att "spegla" och ta del av Guds perfektion, godhet etc. Varje enskild instans av världen skulle följaktligen ha någon form av 'perfektion' i sig — människans perfektion kunde förslagsvis vara hennes intellekt.
Därefter kunde man lägga till premissen att Gud har skapat världen. Om man därefter ville tillskriva denna värld ett 'ändamål' kunde ett tänkbart alternativ vara att världen är skapad för att "spegla" och ta del av Guds perfektion, godhet etc. Varje enskild instans av världen skulle följaktligen ha någon form av 'perfektion' i sig — människans perfektion kunde förslagsvis vara hennes intellekt.
Är det mänskliga välbefinnandet rent 'kroppsligt' (för att använda ännu ett problematiskt begrepp)? Alltså, är hälsa och fysiskt välmående verkligen det enda "goda" för oss människor? Är det inte behovet av intellektuell stimulans som i någon mening definierar vad vi är? Är du hellre en lycklig gris än en olycklig Sokrates?
Varför kunde inte måttet på Guds godhet istället vara världen vi lever i? En omnipotent Gud hade givetvis kunnat ingripa i varje tillfälle, och på så sätt räddat oss från smärta, lidande död osv. — men vore det verkligen detsamma som att göra det goda? Hade Gud då varit omnibenevolent? Skulle inte ett gudomligt intervenerande förändra universums (iaf till synes) enkla konstanter och lagar på ett sådant sätt att världen skulle bli oss fullkomligt obegriplig? Vore det en "godare" Gud?