Stigrolf
Här kommer ett långt svar.
Har hållit på och nystat i frågan om kriminalsökhundar i samband med två andra trådar, och då speciellt frågan om den hitre gränsen i det tidsintervall under vilken hundar kan markera lämningar efter människor.
Medicinskt sett är mekanismerna väl kända och hänger samman med tidiga postmortem-processer i kroppen.
Strax efter dödens inträde – ca 5 minuter - upphör cellmetabolismen successivt. När andningen upphör leder frånvaro av syre till att tillväxten av aneroba bakterier i kroppen ökar exponentiellt. Dessa bakterier livnär sig på proteiner, kolhydrater och fett. Det är proteinerna som är intressanta detta i sammanhang.
Proteinerna byts ner till aminosyror som dekarboxyleras – s.k. bakteriell dekarboxylering – och blir till ”biogeniska aminosyror”.
Två av dessa är
Cadaverine och
Purtrescine, som båda är diaminosyror som normalt återfinns i kroppen, men vars koncentration ökar explosionsartat efter döden.
Samtidigt med denna process ökar också gasbildningen i den döda kroppen, vilket betyder att dessa ämnen frigörs utanför kroppen. Koncentrationen av Cadaverine och Purescine är dock som högst i vävnader och kroppsvätskor, exempelvis blod, urin och sperma.
Kriminalsökhundarna är tränade att markera just
Cadaverine, och vid träningen används både ämnet i sig och delar av avlidna.
Problemet är naturligtvis att det är svårt
att exakt fastslå hur pass snart efter dödens inträde som en hund uppfatta närvaron av Cadaverine, något som förstås hänger samman med man måste uppställa en experimentsituation som involverar nyss avlidna personer.
I samband med rättegångarna i Marina Johansson-fallet, ska visst en hundförare ha vittnat om att hundarna kan markera så pass tidigt som
15-20 minuter efter dödens inträde. Vad hundföraren bygger detta på vet jag dock inte.
Den mest auktoritativa experimentstudie som har gjorts – och som flitigt refereras i kriminaltekniska och rättsmedicinska sammanhang - genomfördes på uppdrag av polisen i Hamburg (alltid dessa grundliga tyskar!) och resulterade i en artikel i
Forensic Science International, publicerad 2008.
Experimentet utformades på följande sätt:
De nakna kropparna efter två män som hade avlidit endast 2 timmar tidigare sveptes in i bomullsfiltar.
De lades sedan på mattor, utan någon direkt kontakt mellan kropp och matta.
Kropparna låg sedan på mattorna i 2 respektive 10 minuter.
(Levande personer lades också på andra mattor under lika lång tid, så att man skulle kunna jämföra.)
Tre godkända kriminalsökhundar fick sedan sniffa på mattorna vid upprepade tillfällen över en 2-månadersperiod.
Träffsäkerheten varierade en aning mellan hundarna, men i korthet blev resultatet att de tre hundarna sammantagna träffade rätt vid
86 % av tillfällena på 2-minutersmattorna och
97 % av tillfällena på 10-minutersmattorna.
Där har vi en uppskattning av träffsäkerheten i hundarnas markering:
1. på hela kroppar som avlidit 2 timmar tidigare,
2. som inte har haft någon direktkontakt med föremålet (mattan) som hundarna söker på, samt
3. som endast har varit i kontakt med föremålet mer än 2 resp. 10 minuter.
Om man då betänker en situation där blod eller andra kroppsvätskor – med högre koncentration av Cadaverine - har avsatts direkt på ett material är det rimligt att anta att hundarna skulle ha en än högre träffsäkerhet.
Den tidigare uppgiften om att det är möjligt att hundar markerar redan 15-20 minuter efter dödens inträde är inte alls orimlig.
Samtidigt måste de påpekas att det finns sätt att förhindra att hundar markerar döda kroppar. En del tycks ha uppfattningen att Cadaverine fungerar som någon slag gammastrålning som genomtränger och kontaminerar allt, och att det inte är möjligt att förhindra upptäckten av en död kropp.
I själva verket är Cadaverinet en hyfstat stor kemisk förening: NH2(CH2)5NH2.
Det är alltså möjligt att förpacka en nyss avliden kropp i ett material som förhindrar Kadaverinets spridning – plast, presenningar, syntetiskt material som återfinns i en del väskor. För att uttrycka det enkelt: Allt som inte släpper igenom vatten, släpper inte heller igenom Kadaverine.
Den
bortre gränsen för när hundar kan markera lämningar efter en död kropp är makalös. Det mest uppseendeväckande som jag har läst om är en studie från universitetet i Alabama, där en hund lyckades hitta en enda 25-år gammal skeletterad ryggkota begravd 60 cm under marken!
Men det är en annan femma.
För vidare läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Cadaverine
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17403590
http://dogsdontlie.com/main/2008/12/cadaver-dogs-how-reliable-are-they-at-detecting-death/
http://www.independent.co.uk/news/science/the-csi-death-dogs-sniffing-out-the-truth-behind-the-crimescene-canines-835047.html