Vad är ensamhet? Och hur viktig är social bekräftelse?

Vad säger t.ex socialpsykologin om ensamhet? Och varför mår människor så dåligt när de utsätts för ofrivillig ensamhet samtidigt som andra kan leva som eremiter och behålla en bra psykisk hälsa?

Är social bekräftelse och ovilja att vara ensam ett biologiskt behov eller ett kulturellt?

Du säger det själv, ofrivillig ensamhet.. Alla har ett behov av ensamhet som självklart varierar, problemet uppstår då behovet ofrivilligt överskrids. Har inte så bra koll men skulle säga att det är en kombination av det biologiska och kulturella, då man kanske mår dåligt av att inte passa in i samhället även om ensamheten är något man strävar efter.

Borde inte det här ligga i psykologiforumet?

Mycket möjligt. Men frågan om ensamhet och behovet av social bekräftelse är kulturella konstruktioner eller medfödda biologiska fenomen faller under socialpsykologin tror ja.

Människan är ju i mångt och mycket ett flockdjur. Majoriteten vill dela sitt liv med en partner eller åtminstone med familj och vänner. Sen finns det ju flera faktorer bakom självvald ensamhet. Ofta har nog måendet en central roll. Vissa diagnoser gör att man undviker social kontakt och tex depression eller ångest kan leda till att man isolerar sig då man inte anser sig orka med att ha folk rumt omkring sig.

Så om man väljer självvald ensamhet då mår man dåligt? Finns säkert lika många anledningar som det finns människor. Alla är inte sociala monster.

Jag tror också att kreativa människor med mycket fantasi inte behöver yttre stimuli i den grad som människor som saknar kreativ förmåga. Hos den förstnämnde kan ensamheten bli tid till brainstorming, filosofering m m medan den okreative känner panik inför avsaknades av stimulans.

För att bevara på TS frågeställning; såklart behöver vi människor bekräftelse, men tankar kring ensamhet som något negativt (särskilt i västvärlden) är enbart kulturella. Se bara hur buddhism och hinduism t ex ser på ensamhet, meditation och det stilla sinnet.

Nu läste du nog mitt inlägg för snabbt. Jag skrev "sen finns det ju flera faktorer bakom självvald ensamhet. Ofta har nog måendet... " Att man drar sig undan för att man mår dåligt var alltså bara en av dessa faktorer. Hänger du med?

Jag tenderar själv att vara lite av en ensamvarg. Vissa saker, som tex långpromenader och rundor på stan föredrar jag definitivt att göra själv. Inte heller får jag panik av att sitta hem själv ett par helger i rad. Jag har aldrig mått dåligt över ensamhet så utan nästan snarare sett den som en slags vardagslyx.

Som periodvis ensamvarg så upplever jag definitivt det sociala trycket att "det måste vara något fel på mig", trots att jag väljer det själv och mår prima.

Just detta tror jag är kulturellt. Alltså att ensamhet ses som fult/negativt/tabu.

Biologisk är däremot den sociala driften, viljan att ingå i en gruppdynamik. Hur stark den är varierar givetvis från person till person och över tid.

Sverige är extremt präglad av marxism, det är någon slags religion idag att man måste vara 'social'.

Egentligen handlar det inte om något slags behov utan mer en livvstil som uppstått tack vare att svenskarna indoktrinerats med diverse vänstervridna värderingar tills det idag blev det som 'The industrial society and its future' av Ted Kaczynski beskrev som att människor skapar 'behov' när de helt enkelt inte har något att oroa sig för.

Om man inte har något att behöva arbeta för blir livet en slags tomhet där det enda som finns är att skapa sig nya behov och sysselsättningar, att man ska ha ett "grundläggande behov som flockdjur av social bekräftelse" är bara båg utan mer ett slagord som lagts in för att få befolkningen mer orienterade kring vänsterns världssyn där 'kollektivet' och andra människor ska vara det primära.

Att det har blivit just att knyta sociala kontakter med nya människor och upprätthålla den som extrasyssla är pga sveriges nutida historia och alla politiska slagord som lagts in i befolkningen genom utbildning och vänstervriden media: annars kunde det lika gärna varit sett som ett behov att dö för sitt land som kamikazepiloter där det var förknippat med psykisk ohälsa att inte vilja dö i krig. Samt feminiseringen där kvinnligt beteende förts över på männen: där männen förväntas ha samma beteende som kvinnor och orienteras mer kring relationer än bedrifter.

Jag säger det här med att "vi är sociala djur" har gått för långt för man riskeras att stigmatiseras - förklädd till välvilja - med autismspektrumdiagnos där man intalas man behöver vård om man inte anpassar sig efter den livsstilen.

Att säga man är "social" är en nutida motsvarighet till att säga man var "kristen" förr: det handlar om en slags dogm av kollektivism som är närvarande i samhället.

Vad är det för eremit som behåller sin psykiska hälsa? Jeppen på berget som känner sig upphöjd av att andra kommer och ber om hans visdom gällande livet?

Glädjen i att få använda sina talanger/egenskaper är ju ganska fundamentalt för välmående. Likaså är glädjen i att få ge och ta i relationer till andra.

Men visst, jag håller med om att det har gått lite för långt med idealiserandet.

Homo Sapiens har under större delen av sina 200 000 år på jorden levt i stammar eller grupper av olika slag. Bara p g a de senare decenniernas avveckling av storfamiljer, familjer, sammanhållning och ansvar för individen så har människan rent biologiskt inte förändrats. Hon är ännu ett flockdjur.

Det är bevisat att människan behöver någon form av kroppskontakt för att må bra. Hon överlever utan, men mår inte så bra som hon kunde.

Att ensamheten dödar finns det flera forskningsrapporter på. Inflammatoriska ämnen bildas i kroppen p g a signaler från hjärnan. Det är lika farligt med ensamhet som med rökning.

Utan social interaktion krymper hjärnan snabbt vid högre ålder, oavsett hur många korsord man löser i sin ensamhet. Ingenting kan ersätta de komplexa processer som social interaktion utlöser i hjärnan.

Enligt en indisk studie på Sverige är vårt lands allra största problem Ensamhet.

Jag känner två eremiter och jag kan inte säga att de mår bra. De överlever bara.
Själv är jag ofrivillig eremit p g a sjukdom och fast i råttfällan s a s. Det existerar inga kollektiva boenden för sjuka. Jag överlever väl med datorns och telefonens hjälp, men jag lever inte på riktigt.

I andra länder utanför Sverige har jag upplevt att det finns fler mötesplatser, mindre ålderssegregering och större medvetenhet om att vi behöver ta ansvar för varandra. Svensk ensamhet är ett svenskt kulturellt problem.

Lite kaffe och kaka i källan jag använder nu men citatet är korrekt.


Enligt socialkonstruktivister har vi ingen identitet och heller inget behov av en identitet utan interaktion med andra människor.

P.S. leta upp valfri C-uppsats från sopis (socionom) eller sociologi som handlar om "konstruerad identitet" och kolla i teoriavsnittet så får du en lättsmält sammanfattning. Någon med hjärna som jobbar på avdelningen bör ha korrekturläst uppsatsen innan den publicerades så informationen är förhoppningsvis korrekt.