Skvaller om Berny Pålsson?

Jag har ingen skyldighet berätta mer om mitt liv än vad jag vill och jag har också rätt att välja ut vilka bitar jag vill berätta om. Precis som alla människor. Bara för att jag är en offentlig person så betyder inte det att jag på något sätt måste berätta exakt hur allting är hela tiden innan jag vill det.
Jag väljer när, hur och vad jag berättar.
Och om jag förskönar min tillvaro med A tex självklart beror det på många faktorer. Dels mitt missbruk som jag tagit upp. Men inte bara det. A blir ju här också en offentlig person- jag känner ett visst ansvar mot henne också under vårt förhållande, hon vill gärna att jag framställer det som positivt vilket jag kan förstå.
Jag får kalla vårt helveteshus för Kärleksnäste om jag så önskar och så vidare- det är ju en skev spegling av verkligheten men det är ingen lögn. Jag ljuger inte för er men jag ger er en felaktig bild. Jag hävdar att detta berodde just på mitt missbruk och eventuell olika former av förnekelse i psykisk sjukdom.

Tråkigt att du tycker mina svar spretar. Jag tycker inte att dom gör det.
Jag försöker förklara för dig något som finns inom en människa som lever i rampljuset och som samtdigt lever i misär och dessutom har en historia som hon döljer mycket väl.
Ni vet ingenting om min tid i Göteborg. Ni vet ingenting om min tid med Jonas. Ni vet ingenting om min tid som hemlös eller om min tid inom psykiatrin (här vet ni lite mer eftersom jag skrivit en del det är ju bara glimtar i ett hav av verklighet och det stora hela vet ni ingenting om).

Jag har levt ett extemt liv. Kommer från en bakgrund som är extremt ovanlig. Och Opus dei. Psykiatrin tidigt, droger tidigt, jourhem några stycken. Gav ut en bästsäljande bok som artonåring och blev Berny- den som ni älskade att hata eller hatade att älska? Jag levde ett liv redan då som ingen av er kände till. Tiden med J kan få något om och tiden efter J har ni bara några få händelser och grova drag av. Men mitt liv har ändå varit extremt och det är ju bara så. Det betyder inte att jag menar att jag är så jävla speciell, tvärtom, men mitt liv som ni har så få glimtar av blir ju något som ni inte har en helhet av och som jag inte har en skyldighet att ge er alla delarna av.

Jag har rätt att skriva "Kärleksnäste" utan att berätta om grov kriminalitet, droger, abstinens, annan trasighet som jag såg och levde i och det betyder inte att jag har gjort något annat än visat glimtar men uteslutit er från det mesta. Detta är just uttryck för verkligheten. Jag lägger upp bilder som visar redan från början hur sliten jag är (jag skriver även detta)

http://dayviews.com/berny/341438624/
(detta är i huset och jag skriver tydligt att jag är mycket sjuk och det syns på mig.)

http://dayviews.com/berny/288517355/
jag är så vaken (påverkad) att det gör ont att se-- inte konstigt att jag skriver som jag gör....

http://dayviews.com/berny/285342451/
utan att gå in på detaljer angående min vän så var det också i samband med jonas och en polisanmälan jag gjorde mot honom. jag tycker inte att jag gör det minsta försök att dölja på den här bilden att jag sitter och nåddar.

http://dayviews.com/berny/284896481/

vardag. jag tycker det är uppenbart vad jag menar-speciellt om man kollar in resten av bilderna. jag gör inga försök att dölja. jag skriver på mitt sätt: vardag, knark med mera.

http://dayviews.com/berny/341448052/
det här fotot är taget i sovrummet i huset i Göteborg. här får alltså en uppfattning om hur kaotiskt det är. jag är sjuk och det är också uppenbart- ni ser ju hur sjuk jag är.
går man tillbaka en bild så ser man första bilden på milo. jag har alltså skaffat milo precis dom här dagarna.


http://dayviews.com/berny/341787940/
den här bilden är tagen samma dag som jag och milo har kommit till sthlm. kollar man tillbaka i bilderna så skaffade jag milo i slutet av december. jag tog med honom till shlm i början av februari och skaffade sedan en egen lägenhet i aspudden.

huset skaffade vi samtidigt som jag skaffade milo, exakt samtidigt. innan dess bodde vi i bergsjön och det fungerade mycket bättre. och ett tag bodde A och jag i Örgryte innan J och Lukas tog över den våningen tills dom också flyttade.


Det jag ser tydligt på dessa bilder är att jag har gett er glimtar- tydliga sådana. Jag har faktiskt inte förskönat så mycket. Men jag har inte gett er så mycket heller.


Men minns också att jag inte behöver skriva om allting utan har helt och hållet rätt att ge er glimtar. Jag rätt till min integritet och privatliv och hemligheter osv precis som ni har- utan att för den sakens skull vara en lögnare.

Jag är inte ett UNIKUM. Du verkar störa dig enormt på att jag skulle tro just att jag är ett unikum och på att jag har möjligheter som andra inte har eller får?

Just vad gäller detta så handlar det om tur och kapacitet. Nog om detta.

Senast igår var jag mycket sorgsen och mailade om ett artikelförslag eftersom det så ofta slår mig att jag har kapacitet och förmågor som andra i min situation inte har. Jag är verbal, kan ta mig fram i systemet, kan läsa juridik och överklaga beslut osv. Jag kan använda mig av väldigt många olika sorters förmågor och styrkor och jag har ju varit inom systemet så länge så jag vet exakt hur det fungerar. Jag tycker inte att det är roligt, det är inte så jag menar, men jag klarar det.
Men det är få som har den förmågan som jag har. Många inom psykiatrin klarar inte av att ta reda på sina egna rättigheter- dom litar för det första blint på att dom får all information om vilka rättigheter dom har, vilket man sällan får, och sedan kan dom inte ansöka och överklaga osv. Detta är så sorgligt, tragiskt och fel.
När jag orkar vill jag skriva och föreläsa om detta.

Jag har fått en känsla av att du och många med dig stör dig på detta hos mig. Att jag trots mina psykiska problem kan ta mig fram i systemet.

Ja, jag kan det- jag har alltid läst alla lagar, kollat upp mina rättigheter, skrivit mina egna ansökningar, kunnat prata för mig och stått med tvångsvård som tonåring och fått prata med nämndemän gång på gång. Det har inte handlat om att jag ville manipulera systemet utan om att jag som barn, tonåring var helt inom psykiatrin och fick lära mig allt sådant här.

Skulle jag bara acceptera att ha tvångsvård hur länge som helst? Att ta emot ECT?

Men det gör mig fruktansvärt förbannad att det ska behöva vara på det här sättet. Jag är svart av hat mot ett system som gör människor ännu sjukare! Jag ser ständigt, ständigt hur sjuka människor blir sjukare och sjukare och nu börjar jag tappa detta inlägg för att jag blir så jävla arg. Människor som fastnar på hem utan en aning om sina värdefulla rättigheter och MÖJLIGHETER. Jag avbryter nu.

Är det fel att jag ansökt om fysisk aktivitet via f- kassan? Rättare sagt träning med Theus? Det är inte det vanligaste att dom beviljar hundträning men det gjorde dom. Självklart. Det är ju fysisk träning som jag anser att jag mår bättre av än ett gym. Jag får umgås med min hund i naturen och får fysisk träning. psykisk rehab+ fysisk+ aktivitet. Men jag visste ju att jag hade rätt till detta och att jag har moraliskt rätt. Anser du att detta är fel av MIG eller anser du att DET ÄR FEL ATT INTE FLER HAR FÅTT DEN HÄR RÄTTEN?

Jag anser att f- kassan borde informera hundägare med aktivitetsersättning att möjlighet finns. Det här är bara ett litet exempel. Det finns ju många enormt mer skrämmande exempel där människor som är utsatta inte känner till sina rättigheter och därmer inte sina möjligheter.

En rättighet kan handla om bidrag som i mitt exempel ovan men också om en stödinsats eller hjäl eller skydd, rätt till information eller rätt till extra starkt sekretess eller vad som helst- rättigheten till individuellt bedömning, särskild insats eller liknande. En utsatt människa som får sin rätt har en möjlighet- och sedan är det upp till denna människa att göra något av denna möjlighet.
MEN om en utsatt människa inte ens känner till sina möjligheter, utan får höra bullshit om "praxis" " normer" och "avtal" som inte stämmer i lagtexten utan är myndigheters rökridåer och dom inte får minsta info om något.

Jag har sett så många människor förtvina på ett hem i tio år, en förvaring. Inget mer. AKTA ER- dessa ord har ni avtrubbats från. Hör ni vad jag säger? Jag ser ut från fönster just nu och ser denna verklighet. Ni har trubbats av från orden, eller hur? Jag har sett så ensamma och svårt sjuka människor som inte vet något alls om möjligheter. Rättigheter för dom är att tävla till maten varje dag. Att ha något annat i sitt liv har dom glömt.....Soc har också glömt många av dessa människor.

Funderar faktiskt nästan på att starta en informationskurs och lära ut allt som jag har lärt mig genom alla år inom myndigheter osv som man bör och måste och kan känna till.
Människor litar på att myndigheter lär ut lagtexten och informerar. Att du får lära dig själv och ta dig fram själv, det vet inte alla om.

naturligtvis har inte du någon skyldighet att berätta någonting. självklart. men jag måste få fråga varför du la upp bilderna? vad var syftet? var det att avskräcka? för om det var så, varför skrev du inte som det var? jag begriper verkligen inte. du är inte skyldig att visa upp din misär, så varför gjorde du det? om du inte ville behöva förklara bilderna, varför la du upp dem?

jag har sedan jag var liten fått skrivarlektioner. sven stolpe var faktiskt min lärare i perioder då han kände min pappa förutom min egen pappa. men jag ägnade mig framför allt åt skrivandet själv. jag ville uttrycka dom känslor och upplevelser och erfarenheter, insikter och analyser och det jag såg och det mörker osv jag har fått gå igenom. att skriva är ingenting jag gör- jag är en skrivande människa och att uttrycka mig med skrivandet är något jag måste göra. jag behöver uttrycka mig och sedan var det jag behövde uttrycka viktigt.
vad har varit syftet med allt det jag har gjort från start ett i det jag uttryckt med skrift och också bild- att uttrycka min verklighet och försöka beskriva mina trauman. jag har försökt uttrycka något och skildra något. att över huvud taget skriva om psykisk sjukdom/missbruk var ju för att jag anser att detta är viktigt. jag anser också att bild och foto är ett mycket starkt uttrycksmedel. jag älskar foto. det handlar inte alls bara om ego utan om att man kan uttrycka så otroligt mycket med detta.

http://dayviews.com/berny/512988332/
http://dayviews.com/berny/512988373/
Jag leker mycket med eld och andra utrycksmedel. Jag tycker om att utrycka mig i foto.

http://dayviews.com/berny/512988419/

Denna bild är mycket talande för mig. Jag suger på en svart klubba och har d- ring men min blick är närvarande och hatisk och jag tycker bilden uttrycker mycket som är talande för mina trauman och för hur jag senare i livet agerat ut på olika sätt. Osv.

Men bilderna du talar om är ju direkt relatity och jag har lagt upp dom och låtit dom ge er glimtar om mitt liv. Avskräcka javisst, och tala om viktiga delar. Jag har alltid velat tala om min historia. Berätta hur det är just att vara psyksjuk/missbrukare/trauma osv. Men inte kunnat ge er mer än glimtar. Jag har naturligtvis inte velat annat än avskräcka i detta syfte men det är också viktigt att människor som jag kan uttrycka detta för att våra historier dokumenteras.

Jag kommer lite ifrån din fråga, jag är medveten om det, jag förlorar mig i analyser. Jag hoppas du får ett sammanhang i det hela ändå?

Sedan har jag inte tänkt klart under denna period. Jag har varit starkt drogpåverkad. Sjuk och inte mogen alls.

Jag har alltså velat visa och dokumentera och uttrycka och ja avskräcka absolut och samtidigt inte kunnat göra det fullt ut. Och också levt i min egen förskönande livslögn. Och inte kunnat se det hela klart. Jag har varit en mycket förvirrad människa. Glöm inte det.

När du säger att det verkar som att det som provocerar är att du tar dg fram i systemet trots att du är psykiskt sjuk låter det som det klassiska avundsjuketugget. Jag betvivlar inte att den inställningen existerar, det gör den säkert, men när det gäller din forskning är jag övertygad om att det handlar om annat. För det första: att man tror du ljuger, förskönar eller överdriver handlar garanterat inte så mycket om dina psykiska problem som om att det knappast finns någon som hört talas om ett sådant förfarande du beskriver, där man utan att ens ha gått ut grundskolan blir forskare. För det andra: att det, om det ligger någon sanning i det, provocerar folk beror inte på att man tycker du ska hålla dig på mattan därför att du är psyksjuk utan på att alla andra - ja, även högst intelligenta, spännande, begåvade och kunniga personer - får kämpa i många år med utbildning, examina, ansökningar och extrem konkurrens för att få skriva någon form av avhandling.
Kan tillägga att jag tycker det här låter jättekonstigt, men tänker inte gå in på något tjafs om det. Jag var bara tvungen att bemöta det där.

Om det är så att du har koll på alla frågor och svarar i mån av tid ska jag inte tjata (förstår att du har annat att göra också), men ifall det är så att den försvann bland de andra vill jag puffa lite för min fråga om din relation till förlagen som jag postade för ett par dagar sedan. Och kan även när det gäller den påpeka att jag inte tycker att du eller någon annan ska vara bränd för livet på grund av tidigare misstag, men ändå tycker det är fascinerande, konstigt och så vidare.

Valt bort ritalin för eget bruk? Det skrev jag ingenstans.....jag skrev att jag valde bort subutex....Och det gjorde jag eftersom jag ville. Det är jag stolt över och framför allt glad över. Jag skulle inte kunnat utvecklas med subuxone eller metadon. Jag skulle bara stått på paus om ens det.

Jag har många frågor här som jag vill hinna svara på och eftersom du puffade mig tar mig tid att svara på din fråga nu i första hand.

Jag kan självklart inte bete mig hur som helst bara för att jag har gett ut två böcker eller leva på min begåvning hur som helst. Jag hade skrivit kontrakt med två bokförlag i ett och samma avtal och jag är fortfarande skyldig dom en bok. Dom har inte varit arga utan haft en enorm empati med mig som gjorde fruktansvärt ont inom mig. Hur ska jag få dig att förstå? När jag såg deras empati. Inte medlidande inte första hand, utan dom kände min smärta och hade samtidigt respekt för mig och eftersom dom kände mig så väl och eftersom jag alltid innan hade skött mig proffsigt (för det har jag alltid innan gjort) så blev dom inte arga. Jag tror att dom blev sårade och mycket besvikna och ledsna. Speciellt en av dom. Det var stort av dom. Dom kände mig väl och förstod mig och min situation. Att jag fick deras respekt och vänskap trots att jag inte förtjänade den gjorde ondare än min skam.

Men jag är en också en risk för vilket förlag eller partners som helst oasvett vad det gäller. Jag är heroinist, har varit hemlös, psykiskt sjuk och har gjort detta. Jag måste naturligtvis visa mig mer professionell än någonsin tidigare. Ändå har jag kvar mina möjligheter.
Jag har ju kvar min redaktör på Bonniers och jag har kvar andra förlag och möjligheter.

Jag har min begåvning, jag har mitt självförtroende och jag har just nu en bok.

Vad gäller min nästa bok så tänker jag inte gå in på mina villkor och kontrakt av den enkla anledning att den här boken är känslig. Jag får bra villkor av flera skäl, dels innehållet i boken, dels mitt namn. Men allt det här är en lång förhandling och jag söker nu rätt författaragent. Mina villkor är väldigt hårda och jag kommer att förhandla högt.

Vad gäller det förlag/ förlagen (det var ett avtal med flera förlag) som du frågar om dom vill ha tillbaka förskottspengarna. Dom vill ha en bok. Och det kommer dom att få.

Men naturligtvis. Jag har inte samma rykte. Men jag har fortfarande En psykopats dotter och kan ställa mina egna villkor.

Jag förstår att du tycker att det låter jättekonstigt. Och du skulle tycka att det låter tusen gånger konstigare om du visste hur det låg till. Jag har haft tur som träffat på erkända forskare och som fått tillstånd att bedriva forskning och jag brinner för det. Jag deltar även i forskning och jag privatforskar och jag använder olika metoder och NOG OM DETTA.

Jag är inte ute efter att bli någon erkänd forskare utan helt enkelt vill jag få forska och nå kunskap och bidra med kunskap. Det handlar inte om status, fina titlar, att göra mig märkvärdig eller liknande.
Jag vill nå insikter, ställa frågor och svar, få helhet, analysera och bidra med alla mina erfarenheter till fakta. Med mera. Varför frågar ni inte om varför jag forskar/ vill forska istället för att ifrågasätta det jag inte kan berätta så mycket om?
Är ni inte intresserade av vad det är som gör mig så brinnande intresserad i forskningen?

Jag har bemött det som handlar om förlagen. Också där kanske du tycker det är konstigt att jag kan ställa villkor och krav och ha en bra ställning trots mina misstag? Jag får självklart visa mer men jag har ändå min begåvning och jag kan ställa villkor.

Tack Berny för svar. Jag förväntade mig absolut ingen förtur utan puffade mest ifall min fråga hade glömts bort, men jag uppskattar gesten.

Och jag är inte alls oförstående. Jag har själv klantat mig ett antal gånger i mitt liv, om än kanske inte kraschat lika långt som du, och vet hur det känns med "oförtjänt" förtroende och omtanke. Jag har följt dig sedan du hade ditt minicommunity på gamla hemsidan och började med det därför att jag var intresserad av dig som författare (förutom att jag gillade Vingklippt tyckte jag det var intressant med en udda tjej i min ålder som lyckats med det jag strävade efter), och det är därför jag undrar över den biten. Det, och att det här med förlag är en "känslig" grej för mig och jag ibland tyckt att det sett ut som att vissa saker du gjort inte fått några direkta konsekvenser och undrade hur det såg ut på den fronten.

Eftersom du citerade mig här vill jag bara påpeka att jag inte engagerat mig i forskningsgrejen och inte tänkte göra det heller, utan bara ville ge min syn på vad jag tyckte du verkade ha misstolkat. Eventuella frågor om varför du är intresserad får de som engagerat sig i det stå för (antar själv att du helt enkelt vill hålla på ingående med ett ämne du brinner för och har inget att fråga om där, det är väl het naturligt att man brinner för sådant?).

Nej, jag tycker inte det är konstigt att du får ställa villkor för hur det ska funka med ditt arbete. Din ställning trots dina misstag tänkte jag eventuellt kunde vara konstig, men eftersom du nu har förklarat att de helt enkelt brydde sig om dig men inte förnekade att du gjort fel tycker jag inte det är något skumt med det längre. När jag talade om villkor syftade jag inte på krav och förutsättningar på det sättet, utan de rent ekonomiska villkoren. En vanlig garantihonorar räcker knappast för att reda upp en så extremt tilltrasslad ekonomi, vilket var enda anledningen till att jag undrade.

Fast, det har ju fått konsekvenser. Allting får konsekvenser. På en mängd olika sätt- inom mig har jag påverkats mer än vad folk tycks tro av just detta. Och ja, allting får konsekvenser. En del saker utvecklas man av, en del saker blundar man för och har man tur så möter man någon på vägen som väcker en. Ibland väcks man av händelser, av inre skeenden, ibland blir konsekvenserna inte uppenbara men utspelar sig i en annan del av ens inre liv eller i ens yttre liv- allting får konsekvenser.

De rent ekonomiska villkoren är ju fifty/fifty dom bästa du kan få. Och välja ett förlag med riktig bra marknadsföring och pr-expertis. Samt en bra författaragent som kan lansera dig utomlands dessutom.
Men för mig kommer det aldrig räcka. För mig handlar det ändå om att skriva en bra bok.