Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Man skulle ju kunna tro att det finns en stor klistrad tråd för allt om psykopati med tanke på hur pass många frågor som ställs angående diagnosen. Eller vänta!

/Mod

Unge man, du förväxlar mytomaner med psykopater

Bara en liiiiten skillnad ju

LL

Ps. Duschrunkare sedan 1983 så ja, du är ung Ds

Ta en titt en sida bak och svara på mitt inlägg är du snäll.

De känner sympati med sina likasinnade. Och de är inte farliga så länge de inte blir provocerade, precis som de flesta människor. Däremot lär svaret komma snabbare vid provocering

LL

Will do, började i fel ände

Hej.

Jag är man ja.

En riktig psykopat har en medfödd hjärnskada som gör dem känslomässigt störda sedan födseln. Hjärnskadan kan variera från person till person. Ett bra Exempel är Christer Pettersson (misstänkte Palme-mördaren) han hade en frontallobsskada som syntes på röntgen. Känner sannolikt bara ilska.

Min känsloskada är skapt/förvärvad i åldern 1-2år ur ett trauma, jag blev ej bekräftad av min mor; dvs, jag fick ingen hjälp när jag skrek/ögonkontakt etc. Följden av detta är att mina känslor slutade utvecklas i en ren överlevnadsmekanism. (Det finns barn i studier på barnhem som dött av förtvivlan i detta läge, såklart de som blir som jag) Jag kan känna ilska och sorg, det tragikomiska är att sorgen för mig är en lycklig känsla; den enda jag kan klänga mig kvar vid för att känna mig mänsklig. Det har tagit mig snart 20år av aktiv introspektiv resa i mig själv för att förstå detta.

Antagligen den mest träffande "diagnosen" jag själv sett, vilkas kriterier jag ser mest träffar på, är en som inte gäller längre: sociopat. Jag har impulskontroll och en "god uppfostran" så jag rör mig ohämmat bland de "fina människorna" som de "mindre fina människorna". Min diagnos jag fått av psykiatrin är ADHD med vissa Aspergerdrag (autistiskt minne) och min nuvarande medicin är Metamina. Jag sökte själv diagnosen och fick den, kan erkänna direkt att jag aldrig ens behövde svara på frågor utöver diagnoskriterierna så något annat var aldrig på tal. Sen har jag blivit kallad allt mellan himmel och jord. För vissa är jag den bäste vännen på jorden och de vågar lita på mig fullt ut, för andra är jag jävulen på jorden och jag gör dem osäkra med endast min närvaro. Så jag har blivit anklagad för att vara psykopat till vanlig människa och allt däremellan Du kan kalla mig vad du vill, jag hör bara ett "ord"; finns inga känslor kopplat till ord så det är mig egalt

LL

Håller med dig fullt ut. Jag har en hög testosteronhalt, väldigt hög försvarsinstinkt, blev tidigt utvecklad, stark sexualdrift, lätt för att utveckla muskler och oro har jag aldrig känt av. Men min skada tillkom långt tidigare, så generna verkar "till ens fördel" eller "nackdel" sedan födseln. Jag har funderat tusentals timmar på varför jag gått helt obemärkt ur min uppväxt när min syster var på vippen att brytas ner psykiskt av samma beteende. Jag har min mors psyke (för vissa Asperger för andra Narcissist) och hela hennes släkt är fulla av psykiskt starka personer utan hämningar. Min syster min faders som har en guds tålamod med "jobbiga människor", min syster däremot är lika vänlig men kortisolstressen under uppväxten har gett henne ett livslång svaghet för andra människors ilska. Ying och yang på något vis. Under min "uppvaknandeprocess" insåg jag hur orättvist det är för henne och har pratat mycket med henne om uppväxten. Min obrytbara moder har kämpat stenhårt för att nå mig under uppväxten; jag älskade munhuggandet och det sociala spelet och samspelet mellan människor är för mig ett schackspel typ, från början. Min syster mins hela vår uppväxt som bråk, jag minns typ två "bråk". Jag förstod verkligen inte att min syster och pappa led av det här, ej heller de flesta vänner; där jag dock var mycket smidigare och anpassade mig naturligt efter situation. Så jag blev en "aggressivt sociopatlik kameleont" där min syster blev en "passiv borderlinelik moder teresa" av min moders "Aspergeruthålliga aggressiva narcissistliknande uppfostran" och faders "Aspergeruthålliga fader Teresa".

Förresten, jag ser min egen roll på ett vikingaskepp som stormar ett nytt mål som gänget precis bakom frontgruppen med ADHD impulsiv killarna Jag har varit om en hel del under uppväxten men alltid klarat mig undan, då jag dragit öronen åt mig i tid. Rädsla finns inte och jag vill inte gå till botten med hur arg jag egentligen kan bli; har blivit tillräckligt skrämd redan som det är, att jag ska förlora kontrollen i ilskan alltså. Fängelse finns inte på karten, friheten är alldeles för viktig för mig.

Hur är detta för dig? Din uppväxt osv?


Jag tror exakt så. Man föds med en viss genetisk disposition sen är det livets lotteri om föräldrarna lyckas förvalta eller förstöra de naturliga begåvningarna. Jag har lyckats komma till insikt och har tränat till mig ett normbeteende, men jag lyckas inte väcka känslorna (utöver försvarsinstinkt) till liv förutom på en punkt; mina genetiska barn Men jag känner sympati med de i sfären Asperger, Autism och Borderline (i normens vanliga människors ögon lika gärna psykopater, men inte i mina). Tursamt nog kunde jag vända min störning från destruktivt till konstruktivt; den enda i min släkt som är stark nog att stoppa de destruktivt/nerbrytande personerna (oförmåga ej ovilja, förstår ej hur andra tar dem känslomässigt) är jag. Med min störning är det enkelt, jag är helt opåverkad, men det tar en massa tid av mig; vilket är kämpigt då jag har en miljon mål/drömmar jag vill uppfylla. Men min drivkraft att stenhårt stänga dörren till de destruktiva personlighetsdörren är mina barn; jag kommer aldrig vika mig och jag har vissa fördelar. Jag vet att jag är den starkaste både psykiskt och fysiskt i släkten så jag har aldrig varit rädd för att eventuellt reta upp någon. Sen har det visat sig att så länge jag håller mig lugn, lyssnar på alla och tolkar/förklarar missförstånden så blir alla glada; de tar emot hjälpen. Det som förlöste allt var att jag insåg min egen destruktiva roll i det hela och började visa öppen välvilja. Sakta men säkert har andra börjat våga tro på mig och skeppets vind har vänt

Hur är det för dig här? Ställningskrig?

LL

Glad för att du är tillbaka förresten. Är det någon som hittills gett mig ett bra tecken på att kunna hjälpa mig så är det du. Du var den som synade "bullshitten" jag öste ut mest träffsäkert

Hoppas jag kan ge dig något tillbaka också

LL

Hej.

Utgångspunkten är att "vi" inte förstår känslorna bakom normens sociala regler/samvaro. Tänk dig att ordet pussel är exakt lika värdeladdat, dvs inte alls, som Hitler. Min hjärna fungerar logiskt och "normen" tänker inte ens på hur de "dansar/anpassar" sig efter känsloladdade områden. Det kallas för vanlig respekt för varandras känsliga områden. Har man inga sådana trampar man ju rätt in och kränker folk bara för att man ser ett roligt "ologiskt och motsägande ordföljd". Det jag lärde mig snabbt vara att helt enkelt kopiera och spela upp reaktionerna omgivningen där jag var för tillfället för att bli accepterad. Jag har ju ingen "personlighet" på det viset, kan umgås exakt lika ledigt i en adlig familj som jag kan med uteliggaren.

I avsaknad av känslor, känner ingen tillhörighet/trygghet någonstans, jagar jag nya erfarenheter, insikter, upplevelser eller substitutet adrenalinkick. Kan inte stanna upp då hamnar jag i tankebanor utan lösning, i förlängningen en meningslös bubbla, i en helt grå tillvaro. Jag förstår hur svårt det är att förstå hur det är utan känslor. Med känslor blir livet färgglatt, mitt är grått med variation av svart (ilska). Adrenalin och sex ger ett tillfälligt (stänk) men det krävs hela tiden mer och mer för att (stänket) ska fortsätta komma, så det är en "dead end". Finns folk som hängt sig efter att ha bestigit Mount Everest, inte ens det gav någon "effekt" i det inre.

Saken är den att min personlighet fyller erfarenheter och personlighetsdrag ifrån hundratals personer som jag kan "spela upp" för att du ska tycka det är kul att åka snowboard eller göra affärer med mig. Jag anpassar mig exakt till dig, det spelar mig ingen roll, men skulle jag öppna upp helt hade jag förbryllat dig så du trott jag var ett "psykfall". Men det finns inget ont i mig alls egentligen, det är ett handikapp jag blivit tvungen att utveckla en kompensation för; men handikappat är så stigmatiserat att det tog mig 7år innan jag vågade vara ärlig mot min egen fru/familj etc. Hur framställs "känslokalla" människor i media? Just det ja

Nu är inte alla så självmedvetna som jag och de som inte förstår att ni blivit arga/kränkta och vill ge tillbaka kommer bara uppfatta en attack/utmaning/påhopp och försvara sig. Denna killen är helt rätt ute över hur man ska behandla "oss" känslokalla:

http://www.youtube.com/watch?v=wCPohBvKegE

LL

Var en klockren "psykopat"/ ögontjänare fram tills ca 15års ålder sen hände något och ända sedan dess har jag mått dåligt pga att jag försökt passa in i en roll som en moraliskt felfri person när jag vet att jag mår bra och känner mig levande utan för lagar och regler, jag har aldrig fel och diskuterar, vrider vänder på det för att slutligen ha rätt även om jag under diskutionen letar fel hos min motståndare och skifftar mim ståndpunkt så pass försiktigt att detta inte märks, ämnet i sig skiter jag oftast i det viktiga är att ha rätt och den andra har fel varken mer eller mimdre.

Dock känner jag kännslor, sorg, ångest och ilska skifftar till total lycka och extremt sjäövförtroende på bara en natt, detta kväver mig.

Adhd med aspergerdrag och GAD men det har även diskuterats om ptsd.

Ledaren i gruppen har jag alltid varit men aldrig kännt mig delaktig, kan stå och prata med en grupp och undra vilken planet de kommer ifrån, kan inte känna samhörighet och mina skratt åt lycka avlöses av melankoli, hatar att vara ensam samtidigt som jag trivs ensam, tror det det bara är ett försvar för att slippa bli sårad.

Som sagt är jag ingen kännslokall psykopat, möjligtvis narcissistiska drag som många andra aspies men jag är vad man kallar avtrubbad och har förmågan att "step it up" och göra det som behövs göras och kontrolera mim ånger som inte ttcks vara kopplat till min ångest då min ångest endast berör mitt sätt att prestera och inte saker jag gjort som är fel rent moraliskt.

Analytisk är jag dock så jag ser mycket som andra inte ens reflekterar äver.

Älskar också min som över allt annat och får ofta en tår i.ögat när jag ser honom lycklig och glad.

Jag kan inte komma på en enda människa som synat mig ur språk/kroppsspråk, den vanliga människan har aldrig behövt studera mänskligt beteende och kopiera det för att få "vara med"; ni bara är. Därför, som jag förstått det, att flesta går på "nidbilderna" med stirrig blick etc, Asperger/Autism är inte psykopati.


Exakt, 100 personer som träffat dig eller mig kommer ge 100 olika bilder utav oss.


Japp, de som "åker dit" är de som reagerar ifall någon säger "psykopat" med ett argt ansiktsuttryck till dem. De som vanligen åker dit är Aspergerkillarna som oftast är känsliga för omgivningens reaktioner. Normen som mentaliserar sig själva i andra tolkar reaktionen som "logisk"; han kände ju sig träffad! Oerhört ironiskt i min känslokalla värld Gör samma sak med mig och jag kommer gapskratta; dels för att jag ÄR förberedd på "frågan/påståendet", dels att ordet "psykopat" är lika känsloladdat för mig som ordet gummisnodd Jag vet, har studerat normen i 30+ år, att ni tittar efter fel signaler. Tror du att du kan sätta dig in i hur en helt logisk hjärna fungerar?


Jag tror det krävs en likadan för att se en annan. Min överläkare i psykiatri är en av de mest insatta människorna jag träffat och inte ens han "ser" mig fast jag "hintar" friskt. Jag är dödligt intresserad utav hans kunskap, hur en lätt en man i hans position misstänker något med mig. Ja jag gillar verkligen att gå dit och jag provar ständigt mina bästa teorier/insikter om mänskligt beteende, neuropsykiatri etc med honom. Jag vågar inte riktigt, än, vara helt ärlig rakt ut då jag inte vill riskera min medicin. Inte för att jag inte vet hur jag ska skaffa ny för det vet jag, men tidsåtgången är irriterande. Men jag kommer vara ärlig mot honom i framtiden då jag är på jakt efter ännu djupare insikter om det mänskliga psyket.


Min senaste psykiatriker och jag är inne på, hmm, 5:e året tror jag. Varje levande sekund av mitt liv studerar/anpassar/lär/förändrar/förbättrar jag mitt beteende. Hur ska en yrkesman kunna få mer erfarenhet av en känslokall person än jag? De har ett liv och detta är min verklighet. Nej jag känner mig inte det minsta orolig.


Världen är extremt subjektiv, många missar det. Om din dotter blir våldtagen och du dödar gärningsmannen. Är det någonting i ditt innersta väsen som säger dig att du gjort något fel? Ja "lagen" säger att det är fel. Men "känner" du att din dotter blivit vedergälld när våldtäktsmannen kommer ut 4år senare efter halva straffet? Betänk sedan att Sverige antagligen är det juridiskt mesigaste landet på jordklotet gällande vedergällningskänslan. Nu är "känslor" inte mitt problem utan logik. Våldtäkt av min dotter = dödsdom. Värre kränkning av mig som man/person/individ kan jag inte tänka mig. Tror du i din vildaste fantasi att du skulle få mig att säga "jag har gjort fel"? Jag skulle svara på den frågan: "fel? Absolut att våldta är så fel det någonsin kan bli" Jag skulle definitivt hellre vilja ha Radovan Karadzic som befäl över försvaret av min familj än Fredrik Reinfeldt; den saker är klar. Har människor ingen individuell självbevarelsedrift överhuvud taget???

LL


Vänligen förklara för mig varför folk skriver så? Jag välkomnar ett långt inlägg!

Jag försökte anpassa mig och hålla mig till en grupp av människor, en mindre närmare vänkrets och en större bekantskapskrets, och deras sociala normer, värdegrunder, värderingar och inbördes förhållande/relaterande gentemot varandra. Där fanns underliggande rangordningar och det finns inte på kartan att jag rangordnar mig under någon annan pga social/ekonomisk status. Jag gjorde faktiskt mitt bästa men jag kände mig mer och mer trängd/förminskad, till slut "vände" jag blad och gick vidare. Visste inte hur jag skulle kunna förklara mig, att jag såg dem som svaga individer som håller på och inrättar sig efter ett "osynligt" förhållningssätt och man kunde inte göra si eller så utav rädsla för att "stänga dörren" till någon viktig inflytelserik person. Så jag bara gick och hörde aldrig av mig mer, av två onda ting valde jag det minst onda; att de ser mig som "konstig/knäpp" än att jag säger rätt ut till dem att jag inte vill befinna i deras jagsvaga värld. Har mött de flesta i "utevärlden" och de agerar "lite avvaktande", även jag men jag kan inte spela någon "svaghet" som inte finns i mitt inre utan försöker hitta läget "precis innan arrogans"; det är för mig bara ett ytterligt fånigt "spel" då jag inte har några sårade "känslor". Jag hade kunnat gå fram och krama dem lika hjärtligt som om vi sågs i går, men jag anpassar mig efter deras "sårade/arga" känslor; finns ingen anledning att vare sig vara dum eller provocera. Där för jag är ypperligt road över upprörda människor och det faktum att folk "tror" de är psykopater.

Jag har byggt upp en egen verksamhet där jag är helt fri ifrån att behöva rätta mig efter andra människor. Kan du inte göra något liknande? Den enda moral du behöver överväga egentligen är ju huruvida du är beredd att betala "priset" om du åker fast? Fånigt exempel, köra 150 på motorväg = är jag beredd att hosta upp 4000kr för tidsvinsten? Moral är subjektivt. Det finns bara lagen i min värld, sociala normer berör mig inte; vad människor "tycker" om mig är enbart roande. Har inga som helst problem med att stega fram och fråga rakt ut med ett stort leende på läpparna. Känslomänniskor har inget försvar mot vänlighet, det är bara en tidsfråga innan du vinner tillbaka dem ifall man råkat såra någon. Man måste dock mena det och följa upp med handling, annars lär man åka dit och bli paria till slut. Allt är ju bara missförstånd av avsikt.

Har du försökt hitta en "limbo-lösning" för dig där du kan må bra? Du är såpass lik mig att du ligger inom min sympati-grupp (Asperger, Autister, Borderline, psykopater och liknande). Jag har svårt att förstå varför jag inte mår dåligt när du gör det? Det "känns" (för att använda ett roligt ord) fel för mig; jag borde logiskt kunna hjälpa dig

Återkommer snart till sista delen av ditt inlägg, måste hjälpa dottern.