Den underskattade Peter Nilson...

Läste just om "Trollkarlen" av Peter Nilson (må han vila i frid), och insåg att jag glömt bort hur mycket jag gillar honom. Slutet är bland det obehagligaste/underligaste jag läst. Den gamle astronomen, ployhistoren och ärkesmålänningen Nilson rekommenderas till alla som gillar teologi, sci-fi, modern myt och folklivsskildringar. Mina absoluta favoriter är "Arken", "Avgrundsbok" och den ovan nämnda "Trollkarlen". Ibland påminner han om Pär Lagerqvist, ibland om José Luis Borges. En helt unik penna i svensk litteratur hursom.
Finns det fler Nilsonsålda i forumet? Några tankar om ett märkligt författarskap?

Jag läste både Avgrundsbok och Messias med träbenet med stor behållning. Speciellt den förra påminde med sina löst sammanhållna prosatexter om Jorge Luís Borges.

Jag har bara läst Rymdväktaren/Nyaga, som innehöll mycket spännande ideér. Men handlingen flippade ur ju längre historien kom. Det höll inte riktigt hela vägen. Är hans andra romaner bättre sammanhållna?

Nilson hör nog till mina favoritförfattare - även om det finns ganska många av dom - men jag har av någon orsak bara brytt mig om hans essäer och faktaböcker. Jag tror jag det började med Rymdljus, som jag av en slump råkade köpa, läsa och fänglas av för drygt 10 år sen. Jag har därefter skaffat Himlavalvets sällsamheter, Mitt i labyrinten, Stjärnvägar, Solvindar, Hem till jorden och Den gamla byn. De har allesamman varit mycket stimulerande upplevelser, och likt all bra lektyr lockat mej att snoka vidare och försöka få tag på de böcker författaren själv har utgått från.

Vilken god tråd!

Jag läste Stjärnvägar för ett år sedan, och trots att jag inte borde kunna fångas av den sortens bok blev jag helt såld. Aldrig har jag stött på någon som kan skriva så opretentiöst om universum och livet, men ändå så vackert och skarpt. Jag följde upp den med Rymdljus, eftersom den stod i hyllan hemma hos föräldrarna. Där hittade jag också Arken som jag läste för några månader sedan. Jag räknar, utan att riktigt förstå varför, alla tre till de absolut bästa läsupplevelserna jag haft. Tyvärr verkar ju ganska många av böckerna vara svåra att få tag på numera.

Antikvariat, mannen. Samt Myrorna.

Av Nilsons romaner har jag läst bara Projekt Nyaga & Arken. Rymdväktaren är riktigt god nästan helt igenom och hämtar upp vad värde som tappats på vägen i ett av de värsta klipphängarslut som givits på svenska. Nyaga behöver sedan läsas men det sker som sagt inte smärtfritt (och fast slutet är en OK idé i sig tycker jag den genomförs dåligt och på ett sätt som inte riktigt knyter ihop eller an till allt det föregående).

Arken är godare läsning och rekommenderas varmt. Gjutningen av bokens övergripande idé görs denna gång bättre men med en inledande ofog som kunnat nedslipas stiligare. Mycket mer finns inte att klaga på. Jag vill inte spoliera handlingen men för den som frågar är det bara att bänka sig. Arken bjuder mer Bibelrotad magisk realism än science fiction, och det är en minnesvärd resa med den lite gulnade stämning som ges i Rymdväktaren här i full hösteftermiddagssol, med behagligt legendmässig berättarton & många rent dråpliga inslag man skrockar åt utöver det på förhand givna. Ett gott försök på det ambitiösa perspektiv man anar & hoppas på, som rors perfekt i hamn – en hamn vars förberedelse visserligen lämnat ett par detaljer att önska.

Jag har just upptäckt Peter Nilsson, sedan jag hittat Arken för 10 kr begagnat. Tänkte väl att det skulle finnas en dedikerad tråd här. Har för mig att jag fått inspiration att hålla utkik efter Arken genom ett inlägg i en annan tråd här i Litteratur-forumet.

Endast hunnen en bit in i boken har jag fått den härliga känsla som tyvärr jag tycker man får alltför sällan nuförtiden; en insikt och förväntan om att här finns dels ett verk och dels en författare som kommer att ge mig härliga läsupplevelser framgent. Hittills är han den typen av författare som gör att jag tvingar mig själv att läsa långsammare, dels för att inte riskera missa nyanser och ge tillfälle till reflektion, dels för att njuta av stilen, och även mer prosaiskt för att det inte ska ta slut så fort.

Trots att jag som sagt bara läst en tredjedel av boken känns han redan som ett mindre unikum och jag kan knappast komma på något liknande skrivet på Svenska. Dock så kan jag nu efter Antaeus trådstartande inlägg med jämförelser med bla annat Lagerkvist, faktiskt hålla med om det, åtminstone vad gäller något så diffust som "känslan" i boken och den på något sätt samtidigt distanserande och närvarande berättarstilen.

Detta ska bli en trevlig bekantskap att låta mogna, om det nu bara går att få tag på övrig produktion av honom.

Jaa, jag saknar honom! När han gick bort kände jag en barnsligt egoistisk vrede över alla de böcker han aldrig skulle kunna skriva.

Jag fick en tips om Lars Jakobsons "I en röda damens slott" i samband med Peter Nilson. Inte alls tokigt.

Även om Jakobsons still nog får sägas vara "kallare" och i vissa fall rentav "mörkare" är det en perfekt jämförelse att göra, just kanske för att han, liksom Nilson, mutat in en egen nisch i svensk prosa.

Peter Nilson är min absoluta favoritförfattare och jag är glad att se att fler upptäckt denna lilla svenska juvel. Personligen håller jag Stjärnväktaren och Nyaga högst. Jag har läst dem flera gånger och har upptäckt att slutet visst är väl sammanknutet med resten av historien, trots att jag till en början också tyckte det kom oväntat första gången. Det finns antydningar genom hela andra boken vad som kommer att ske i slutet, de är bara väldigt diffusa och svårtolkade om man inte vet vad man har att vänta.

Hur som helst, jag rekommenderar alla att läsa Peter Nilson. En stor man inom svensk litteratur, som fått alldeles för lite uppskattning.

Peter Nilson är även en av mina favoritförfattare. Jag tycker det är fantastiskt kul att åtminstone en svensk skönlitterär författare har naturvetenskaplig bakgrund, vilket ju i Nilsons fall också har stor betydelse för den litteratur han skapar.

Är Peter Nilson den ende naturvetaren bland svenska skönlitterära författare eller finns det fler?