Citat:
Ursprungligen postat av EndastEnTanke
Föreställ dig tiden som ytterligare en rumsdimension. Det finns många fysiker som ifrågasätter detta synsätt och menar att tiden är "en annan typ" av dimension men åsikterna går isär. Själv föredrar jag att min verklighetssyn är mer konsistent än så. Man kan till och med gå så långt att man beskriver även tiden som tredimensionell precis som rummet. Detta öppnar till viss del upp möjligheterna för en fri vilja. Är tiden endimensionell, startpunkt till slutpunkt, ja då är ju ditt liv ödesbestämt redan från början. Om tiden däremot är tredimensionell så kan du röra dig sidledes och välja ditt eget öde. Med andra ord är beteenden som grundar sig i vanor vår värsta fiende då detta reducerar vår fria vilja och förvandlar oss till maskiner.
När man då visualiserar sitt mål så ställer man in sin riktning i tiden mot detta mål. Då ens potentiella möjligheter är i det närmsta oändliga så finns ditt mål redan där som en potential. Allt handlar om vad man fokuserar på. Fokuserar du på allt negativt som kan hända så kommer du också vandra in i denna mardröm som du ovetande om det har skapat själv. Vet inte om jag beskriver det luddigt.
http://www.youtube.com/watch?v=8Q_GQqUg6Ts Här kan du få en liten bättre beskrivning av hur man kan tänka sig dimensionerna.
Jo, och det vore ju också rimligt att anta att våra 5 sinnen är begränsade, vi tittar på väggen i grottan. Och även, wow, jag gillar att flumma vidare på sånthär, om tiden är tredimensionell som du antyder skulle det betyda att man faktiskt kan återuppleva händelser, lite verklighetsfrämmande tanke för den objektiva verkligheten kanske. Men i alla fall så skulle det kunna förklara varför dagdrömmare som jag sjäv faktiskt kan tappa kontakten med omvärlden när jag drömmer, och kan t.o.m "vakna upp" efter en halv kilometer på en gångbana och inse "Aha! Jag är ute och går!"
I såna fall kan man bli osynkroniserad med verklighetens tid, vilket, lustigt nog, verkar vara en förekommande bieffekt av spontana OBEs, ofta beskrivs färden som är mer än några minuter lång, men vännen mitt emot han inte ens avsluta meningen dom höll på med. Kittlande tanke, och jag misstänker att sinnet faktiskt är fritt från den materialistiska världens endimensionella tid, där saker faktiskt har en enkel riktning. Eller två snarare? För tid på olika ställen kan vara relativa mot varandra.
Fast det här har inte något värde egentligen om man inte tror på sånt, men det som du säger här i slutet är ju vetenskapligt sant redan idag. Om man tror att någonting fungerar ger det en mätbar effekt som ofta verkar kunna svara mot hälften eller mer av ett preparats verkan (och då i synnerhet SSRI som inte verkar ha allt för stor skillnad mellan kontrollgruppen), men även om 40% upplever en förbättring så är det absolut ingenting att sticka under stolen med. Och effekten, dvs resultatet blir ju inte mindre
objektivt verklig då vi redan vet att det kan ha enormt stor påverkan.
Ta homeopatipreparat t.ex. som enligt sin egen beskrivning borde kunna testas på samma sätt som vetenskaplig medicin, men upprepade tester visar inte större effekt än bara rent placebopreparat. Och om då så stora siffror som 40% kan uppleva en förbättring av placebo, eller i detta fallet homeopatiska preparat, så fungerar det inte pga ingredienserna utan genom inställningen till preparatet. Därför kan personer med bland annat svår tinnitus uppleva en stor lättnad av homeopatipreparat som vanlig medicin inte klarar. I motsats till placebo finns också nocebo, placebos onda tvilling.
Varför pratar jag om placebo nu igen? Jo, det är för att "The Secret" försöker tygla just den bakomliggande processen (se den från vilket perspektiv du vill) och applicera det i större och mer allmängiltligt förhållande.
Så min slutsats är, om du tror och vill att det ska fungera i hjärtat så gör det också det, då fungerar The Secret helt enkelt, och det är knappast någonting som kräver "övernaturlig" förklaring, även om många av oss menar på att man isf missar den bakomliggande principen. Det är exakt samma princip som gör att man slår sig när man tvekar på ett hopp, eller när man klarar det galant alla andra gånger då man vet att man klarar det. Psykologiska processer eller övernaturligt flumm, ptja, spelar det någon roll om det fungerar?
Citat:
Ursprungligen postat av nosferatuzen
Jag tror på universums kraft.
Det är rätt så roligt hur det gick tillväga, hur jag fick denna 1a hands lägenhet med min flickvän.
Allt är ruggigt osammanhängande på ett sätt och en jävla tur har jag haft.
Exempel, jag flyttade från Partille (boendes med tjejen hos hennes mamma) till en 2a hand i Göteborg, där skrev vi kontrakt på ett år. Killen som bodde där kom tillbaka efter 2-3 månader och var tvungen att flytta tillbaka av privata anledningar.
Hade inte det hänt att vi fick flytta ut just den tidpunken så hade aldrig jag och min tjej haft chansen att få hamna på ett soc boende här som sen gav oss en 1a hands kontrakts lägenhet.
Av ren slump har jag fått min vilja igenom på vissa saker som jag önskat mig så starkt.
Det är väldigt intressant iaf.
Ja, antingen det eller så är det Partille som man inte kan lämna! Fast jag lyckades iofs, så det är nog inte ett så starkt argument...