Sweet, tackar för den google-länken, känner att övergången från "starkt indicium" till "bevis" just hände.
Beviset hänger ju på att slutartiden var 1/15. Men en måne exponerad på 1/15 F2.8 borde väl vara helt överexponerad? Om han nu inte har en trave ND-filter på.
D100:an kan inte dubbelexponera, annars hade det kunnat vara en förklaring.
Beviset hänger ju på att slutartiden var 1/15. Men en måne exponerad på 1/15 F2.8 borde väl vara helt överexponerad? Om han nu inte har en trave ND-filter på.
D100:an kan inte dubbelexponera, annars hade det kunnat vara en förklaring.
Nä, jag får det inte riktigt att gå ihop.
Samt att bilden är tagen i januari, en tidpunkt då fladdermöss åtminstone i Sverige befinner sig i dvala.
I bilden är månskivans diameter något större än bildens bredd. För att månskivan ska vara lika stor som kortsidan (24 mm) av ett 35 mm negativ måste man använda ett objektiv med brännvidden 2400 mm (beräkningar i spoiler). Sen kan man ju givetvis croppa, så objektiv med en bit under 1000 mm brännvidd kanske räcker. Finns riktigt bra bilder tagna med 300 mm (källa 3).
Vi kan även räkna ut att tranan är ca 500 m från kameran (se spoiler), inget orimligt i detta heller.
Problemen uppstår emellertid när man beaktar hur svårt det är att fånga tranan precis framför månen.
Flyghastigheten för en prärietrana (Grus canadensis) är omkring 50 km/h (25-35 mph enl. källa 2). Dom är lika stora som den svenska (Grus grus), så det kan inte skilja mycket i hastighet. Femtio km/h är ca 14 m/s, och tranan är omkring 1,2 m näbb-till-fot flygande (1,15 m stående enl. källa 1). Den flyger alltså sin egen längd på under 0,1 sek. Dessutom är felmarginalen för att få en så välkomponerad bild som denna kanske en halv kroppslängd (i dom här kretsarna kan man inte komma med en bild där näbben är nära månskivans kant). Felmarginalen i tid är nog omkring +/- 0,03 sek.
Sedan har vi flyghöjden som ligger helt utanför fotografens kontroll.
Ytterligare ett litet praktiskt problem är att månen rör sig. Flyttar sig ungefär en halv diameter per minut. Har man tillräcklig brännvidd så att månen fyller ut sökaren hyfsat får man justera om kamerans riktning en gång varannan minut eller så. Riktigt jobbig men inte omöjligt. En vettig person skulle inte försöka sig på detta utan att kunna följa månen automatiskt med någon typ av motordrivet teleskopstativ.
Sannolikheten att överhuvudtaget se en fågel passera månen måste vara ytterst liten. Behövs många, många timmars väntan.
Största problemet är dock exponeringstiden i relation till flyghastigheten. Enlig exif var slutartiden 1/125, och med 14 m/s så hinner tranan flytta sig 11 cm, motsvarar ungefär huvud och näbb. Tranan i bilden visar ingen rörelseoskärpa alls.
Lutar kraftigt åt att bilden är Terjad.
Månskivan upptar en vinkel på 0,54 grader (solen 0,52 grader) vilket är 0,01 radianer. Ett 35 mm film negativ är 36x24 mm, digital kamera är väl däromkring också.
För att ta en bild där månskivan tar upp hela höjden av negativet(35 mm film) måste alltså bilden (på negativet) av månskivan vara 24 mm. Grundläggande optik:
brännvidd = höjd_bild / 0,01 = 24 mm / 0,01 = 2400 mm
--------------------------------
Månskivan (solen nästan exakt samma) tar upp en vinkel på 0,01 radianer (0,54 grader). Detta betyder att om man betraktar en meterstav på ett avstånd av 100 m så ser den lika stor ut som månens diameter.
Tranan på bilden är ungefär 1/4 av måndiametern. En trana är ca 1,15 m hög (1), flygande något mer antar jag. Vi räknar med 1,2 m flygande. Om man betraktar från 120 m ser den alltså ut att vara lika stor som månens diameter, så tranan på bilden är 4x långre bort, d.v.s. 500 m.
Samt att bilden är tagen i januari, en tidpunkt då fladdermöss åtminstone i Sverige befinner sig i dvala.
Just det skulle jag ligga lite lågt med, ibland kan man se dem även i januari även om det är sällsynt. Det vore synd om bevisen inte är vattentäta, för trovärdighetens skull!
Månen visar ständigt samma sida mot jorden. Ser i princip likadan ut oavsett var man befinner sig på jorden. Månskärans vinkel eller vad som är upp och ner på månen beror dock på vilken breddgrad man befinner sig. Men samma effekt får man ju om man vrider på kameran.
Hursomhelst kan vilken nybörjare som helst få en bra bild på månen så det finns knappast något behov för Terje att stjäla en sådan bild.
Tack för förklaringen - nu vet jag vad jag ska göra nästa gång det är stjärnklart och halvmåne i samma nyfas. Om jag plåtar månen t.ex den 3:e oktober och den 3:e november så får jag i princip samma bild (om det inte är mulet)?
Just det skulle jag ligga lite lågt med, ibland kan man se dem även i januari även om det är sällsynt. Det vore synd om bevisen inte är vattentäta, för trovärdighetens skull!
Men kalla fladdermöss flyger väl inte så bra och snabbt? Kanske det är för att det är en kall och lite långsam fladdermus som Terje har lyckats plåta den? Men vem (mer än Terje då) ger sig ut för att plåta fladdermöss mitt i vintern?
Tack för förklaringen - nu vet jag vad jag ska göra nästa gång det är stjärnklart och halvmåne i samma nyfas. Om jag plåtar månen t.ex den 3:e oktober och den 3:e november så får jag i princip samma bild (om det inte är mulet)?
Japp. Enda skillnaden är att månen kommer stå något högre på himlen i november än i oktober vid en given tidpunkt.
Beviset hänger ju på att slutartiden var 1/15. Men en måne exponerad på 1/15 F2.8 borde väl vara helt överexponerad? Om han nu inte har en trave ND-filter på.
D100:an kan inte dubbelexponera, annars hade det kunnat vara en förklaring.
Nä, jag får det inte riktigt att gå ihop.
En välvillig hypotes skulle kunna vara denna:
Terje har fotograferat fladdermusen på 1/15 F2.8 och med panorering samt stor mängd tur lyckats få en bra fladdermusbild. Den långa exponeringen förklarar även varför himlen, så här en januarikväll, inte är helt svart. Han har därefter fotograferat månen med en betydligt snabbare slutartid och utan att ändra fokus. Eftersom D100:an saknar dubbelexponering har han sedan "dubbelexponerat" ihop dem i Photoshop och den slutliga bilden fick behålla fladdermusbildens EXIF.
Jag är inte speciellt road av att han får behålla titeln och prispengarna som Årets naturfotograf.
Dels har han berövat den förtjänte vinnaren utmärkelsen, och dels tycker jag att han ska dela prispengarna med de faktiska fotograferna. Det blir ju inte många kronor per skalle, men ändå.
Jag tycker att det Terje har gjort kan jämföras med att t.ex. få OS-guld för att man är snabbast i världen, men så uppdagas det att man är tokdopad och då får man inte behålla 0S-guldet - för man är inte snabbast i världen. Man är bara en sportig junkie.
Och hur tror ni egentligen kvällarna såg ut i det Hellesöska hemmet:
"Vad gör du, älskling?"
"Öh, jag pysslar bara lite med WoW."
"Nämen, är det lodjur med och strider nu igen? Eller är det där en mårdhund med automatvapen? Lodjuren vinner nog, för de är så många. Vilken ofantlig tur att även jag har lyckats fotografera några av dem."
Terje har fotograferat fladdermusen på 1/15 F2.8 och med panorering samt stor mängd tur lyckats få en bra fladdermusbild. Den långa exponeringen förklarar även varför himlen, så här en januarikväll, inte är helt svart. Han har därefter fotograferat månen med en betydligt snabbare slutartid och utan att ändra fokus. Eftersom D100:an saknar dubbelexponering har han sedan "dubbelexponerat" ihop dem i Photoshop och den slutliga bilden fick behålla fladdermusbildens EXIF.
En fladdermus flyger oftast inte linjärt vilket gör det svårt att panorera (speciellt med brännvidden på 600mm), men om han lyckas panorera sig till en bra bild av fladdermuskroppen så att den "fryses" i sin framfart, så kan han inte panorera sig till så att han fryser vingrörelsen.
Samma som när du panorerar på en bil. Bilen blir bra, men hjulen blir "suddiga".
__________________
Senast redigerad av pecka 2011-09-08 kl. 02:44.
Anledning: Bättre förklaring
