2011-06-06, 17:31
#1
Det här är en "nyhet" som jag själv upptäckt - Centerpartiets nya ordförande Hanna Wagenius vill avkriminalisera knark.
Hanna Wagenius ny CUF-bas
Hanna Wagenius blogginlägg från september 2010 - avkriminalisera knark.
Hanna Wagenius ny CUF-bas
Hanna Wagenius blogginlägg från september 2010 - avkriminalisera knark.
Citat:
Knark är dåligt. Det har vi alla fått lära oss sedan barnsben. Minns ni de där gamla nyfrälsta ex-missbrukarna som kom till skolan och föreläste om hur den första droppen cider förde in dem i ett tungt missbruk med amfetamin, alkohol och till sist heroinet? Likt väckelsepastorer ville de att vi skulle hålla oss borta från allt. Folkölen gjorde att vi ville dricka hembränt som gjorde oss blinda, och haschblosset skulle förvandla oss till hiv-smittade sprutnarkomaner och vi skulle sluta våra dagar med en dubbeldildo i analen likt Marion i Requiem for a Dream.
Riktigt så är det ju inte. För några går det riktigt, riktigt illa och behöver vård, hjälp, vår medmänsklighet och samhällets resurser. För andra slutar det med några jointar under ungdomsåren eller att regelbundet dricka två glas rött på lördagkvällen framför På Spåret.
Hur hemska än narkotikans yttersta konsekvenser är, blir de inte smärre av att vi jagar pundare med polis. Snarare tvärt om. Kriget mot narkotikan skördar offer. Människans jakt mot kickar och berusning har alltid funnits, begär som det finns god ekonomi i, och ett sätt för människor att hitta snabba pengar bortom lagens långa arm. Nu är Sverige visserligen nästan självförsörjande på Cannabis, genom småskaligt odlande, men tyngre substanser importeras med hjälp av organiserad brottslighet, maffia och syndikat. Brottslighet som bara finns där, eftersom man från statligt håll kriminaliserat knarket. Offren är inte i första hand de fåtal som dör av överdoser i Sverige, utan de som tvingas leva i laglöshetens land som odlare eller kurirer.
Att narkotika är olagligt kanske gör att färre svenska 18-åringar testat droger än andra europeiska diton. Kanske är det våra samhällsnormer och starka alkoholkultur som gör att vi nöjt oss med att spy av langad Explorer i buskar som 14-åringar i stället. Kanske skulle en avkriminalisering göra att vi fick fler som gick ett steg för långt i jakten på en kick.
Frågan är om knarkkriget är värt det i längden. Det tar upp ekonomiska och samhälliga resurser som kunde ha gått till vård och omsorg för de som fallit snett och ge tillbaka lite värdighet till de som är fast i beroenden, i stället för att lägga resurserna på att låsa in partyknarknarna på stureplan.
Och för den som inte läst den innan, kanske det bästa argumentet för att släppa knarket fritt, subventionera och bidragisera.
Riktigt så är det ju inte. För några går det riktigt, riktigt illa och behöver vård, hjälp, vår medmänsklighet och samhällets resurser. För andra slutar det med några jointar under ungdomsåren eller att regelbundet dricka två glas rött på lördagkvällen framför På Spåret.
Hur hemska än narkotikans yttersta konsekvenser är, blir de inte smärre av att vi jagar pundare med polis. Snarare tvärt om. Kriget mot narkotikan skördar offer. Människans jakt mot kickar och berusning har alltid funnits, begär som det finns god ekonomi i, och ett sätt för människor att hitta snabba pengar bortom lagens långa arm. Nu är Sverige visserligen nästan självförsörjande på Cannabis, genom småskaligt odlande, men tyngre substanser importeras med hjälp av organiserad brottslighet, maffia och syndikat. Brottslighet som bara finns där, eftersom man från statligt håll kriminaliserat knarket. Offren är inte i första hand de fåtal som dör av överdoser i Sverige, utan de som tvingas leva i laglöshetens land som odlare eller kurirer.
Att narkotika är olagligt kanske gör att färre svenska 18-åringar testat droger än andra europeiska diton. Kanske är det våra samhällsnormer och starka alkoholkultur som gör att vi nöjt oss med att spy av langad Explorer i buskar som 14-åringar i stället. Kanske skulle en avkriminalisering göra att vi fick fler som gick ett steg för långt i jakten på en kick.
Frågan är om knarkkriget är värt det i längden. Det tar upp ekonomiska och samhälliga resurser som kunde ha gått till vård och omsorg för de som fallit snett och ge tillbaka lite värdighet till de som är fast i beroenden, i stället för att lägga resurserna på att låsa in partyknarknarna på stureplan.
Och för den som inte läst den innan, kanske det bästa argumentet för att släppa knarket fritt, subventionera och bidragisera.
