Citat:
Ursprungligen postat av Fula Gubben
Hela dagen har gått åt att följa storbranden som pågår precis här i krokarna (en av Stockholms mest hatade byggnader går upp i rök

), men jag kan väl slänga in att dels:
1. luften går ur Serie A-snacket lite grann eftersom den rutinerade karaktären på skribenterna gör att alla räknar med att scudetto-striden är avgjord, och det är trots allt det som det handlar om, men:
2. lanterna-derbyt i helgen kommer att bli extremt intressant, Sampdoria går förstås alltid in för fullt men nu har man dessutom kniven på strupen, samtidigt som Genoa är derby-taggade och inte alls tycks ha lagt av för säsongen. TV4 sänder, söndag kväll,
obligatoriskt!
- F.G
Jo visst fan är det så. Lite som när jag förtvivlat försökte övertyga, främst mig själv, att det fortfarande fanns en anledning till att följa cagliaris matcher. Som att piska en död häst. Men! Det finns kampen om fjärdeplatsen och la Salvezza, samt som sagt Derby della Lanterna. Det borde kunna höja pulsen något?
Jag vill naturligtvis att zach ska må bra, men hans melankoliskt reflekterande inlägg är fantastiska motpoler till den patetiska hysteri som drabbar fotbollsforumet då alla gapar om "el Clasico".
Jag läser just nu "Den siste Gudfadern" som följer Corleone-klanens blodiga öden och äventyr. Har kommit till Mexiko-VM där Italien tog sig till final, och då den svarte fursten, fascisten Borghese, gjorde ett misslyckat kuppförsök. Men först konsulterade han såklart med maffian. Därefter kommer säkert att nämnas Anni di piombo (Röda Brigaderna, Aldo Moro, P2, tusentals döda i politiskt våld medan maffian stärkte sitt grepp), för att följas upp med Mani Pulite/Tangentopoli där hela den politiska kartan ritades om under 1990-talet.
Tider av extrem polarisering av samhället, där calcio var oerhört viktigt och ett sätt att leva ut sina känslor. Ett sätt att känna stolthet både över landet och sitt lag.
Många (inte minst många svenskar) tycker att Berlusconis Italien är extremt, men i själva verket är det jävligt tamt i jämförelse med det kaos som tidigare funnits. På gott, men även naturligtvis ont. En av trenderna är att människor i allmänhet, likt i Sverige, blivit alltmer passiva. Något som Berlusconi i hög grad varit inblandad i genom att media blivit alltmer ytligt i form av Big Brother-TV.
Calcio har följt denna utveckling. Från att ha varit något som man var beredd att riskera livet för, så ser man det alltmer som ett underhållande spektakel som man helst följer från fåtöljen. Man vill se stjärnor utföra konster, och sedan vill man läsa smarriga saker om deras jetset-liv. Man ser England och Spanien som föredöme.