Jag begår självmord den 15e maj! [kommenterar live medan jag dör]

Hejsan på er FlashBack. Jag gjorde nyss en tråd (https://www.flashback.org/t1519462) i ett annat forum om mitt självmord men den blev låst utan anledning. Jag frågade moderatorerna i det här forumet och dem gokände tråden!

Den 15e maj klockan cirka kl 21 (mer specifikt nedan) kommer jag förhoppningsvis att ta mitt liv. anledningen till att jag måste ha en månad på mig är att: 1: jag har inte alla droger än och 2: jag vill förbereda mig mentalt (eftersom jag är rädd för att inte våga osv) för att klara av det till 100 procent. kortfattat så kommer jag att ta självmord genom att ta så mkt lugnande och smärtstillande och alkohol att jag slutar andas. de få kommentarerna jag hann få i den andra tråden sa mig att jag kommer att dö av det. Jag kopierar lite från min andra tråd som visar hur jag ska göra.



Den förra trådens diskussions-ämne var ju om jag skulle dö av drogerna men det kan ju inte den här trådens diskussion bli eftersom det här forumet handlar om psykiska problem. I den här tråden ska vi istället diskutera följande: tror ni att jag klarar det? vad krävs för att man ska klara att ta sitt eget liv? jag är såklart inte 100 procent övertygad om att dö, det är ju ingen, men jag vill verkligen klara det. jag sitter dock här och försöker föreställa mig hur det kommer att kännas, och jag blir rädd och skakig vid bara tanken! tänk att sitta och veta att man ska dö, och inte göra något åt det?

Vill oxå gärna veta om ni skulle begått självmord i min situation? se anledningen nedan

eftersom det här forumet heter "psykiska problem" så kan jag ju berätta anledningen till varför jag gör detta: Jag är en 20år gammal kille och jag är helt totalt misslyckad på alla sätt och vis. för det första så har jag har gått om två år på gymnasiet till följd av allvarliga depressioner och knarkande (jag går alltså ut gymnasiet som 21-åring!!!). jag hade dock ganska bra betyg i allt förutom språk eftersom jag har dyslexi. jag är dock bra på att tala språk och jag hade MVG i alla tal-delar av språkkurser (svenska, engelska, italienska och mandarin), men fick bara G eller VG i slutbetyg för jag failade totalt på att skriva. i samhällskunskap hade jag också MVG. övriga kurser var antingen VG eller G. misslyckades (streck) bara på en sak och det var idrotten som jag inte orkade gå på.

för det andra och viktigaste så har jag aldrig någonsin haft en flickvän. föreställ er att aldrig ha blivit älskade av någon som inte tillhör er familj... jag har aldrig kysst en tjej.. knappt kramat. har ingen aning om hur man har sex ...jag har aldrig hört någon viska "jag älskar dig" eller "du är det bästa jag har" till mig. varje dag som jag är ute och går så ser jag alla glada par som går hand i hand, och det får mig att känna en sån jävla ångest och dödslängtan i hela kroppen. och en känsla av orättvisa: varför skulle just jag belönas med att aldrig någonsin få känna mig älskad, behövd och omtyckt? jag har gjort mitt bästa på detta men misslyckats ändå, antagligen för att jag är socialt inkompetent och bara gör bort mig hela tiden, och att jag har gått om. men dock så ser jag bra ut (185cm lång och 85kg atletisk (trots streck i gymnastik så har jag tränat på gym jättehårt i flera år)) och klär mig OKej. jag är faktiskt intelligent, tro det eller ej, men jag har ju dyslexi. det var en kille från mensa i vår skola för några månader sedan och vi gjorde tester och jag fick IQ 136.

jag har varit singel i 19 somrar och det har varit extremt jobbigt eftersom jag har sett alla lyckliga lyckade människor gå runt hand i hand och älska varandra. jag tänker inte vara singel en sommar till och sitta ensam på mitt rum efter en misslyckad krogkväll där jag fått dissen av minst ett dussin lyckliga tjejer. därför tar jag mitt liv. anledningen är helt enkelt: jag står inte ut med smärtan mer, och inget blir ju bättre av att jag dör, men smärtan försvinner helt och då går jag ju +, eftersom det inte finns något att leva för för min del

just nu är jag extremt olyckligt förälskad i en jättefin tjej som jag verkligen (älskar är kanske fel ord), men som jag är väldigt kär i och ser som perfekt på alla sätt. hon vill inte veta av mig alls. mitt hjärta är helt krossat.

är misslyckad på en massa andra sätt oxå men det absolut viktigaste är att jag aldrig har varit älskad, och ingen vill ha mig. och skolan också.

så, nu är jag klar. fråge-ställningarna är alltså: tror ni att jag klarar det? hur ska jag klara det, hur ska jag förbereda mig osv? och: skulle ni också valt att dö om ni var så misslyckad som jag?

BER ER OCKSÅ OM ATT... stötta mig den 15e maj när jag sitter här och dör. behöver verkligen stöd för att klara av att avsluta mitt liv. det är jävligt svårt redan nu och jag kan inte föreställa mig hur svårt det blir då...

slutord:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla,
själen ryser inför tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst.

EDIT: troll-inlägg kommer att rapporteras. ni kan önska mig lycka till eller säga "jag skulle ta livet av mig jävligt fort om jag var du" exempelvis, men att skriva som i inlägg 6# är trolleri då jag har sagt vad som ska diskuteras.