En objektiv verklighet

Det är såklart en grundläggande fråga som filosofin länge försökt besvara.
Innan filosofin tar över ens tankar säger det intuitiva tänkandet att en objektiv verklighet finns, för de flesta. Sedan när man börjar filosofera brukar det leda till att ens tidigare antagande försvagas och ännu senare kan det vända tillbaka för vissa eller så förstärks subjektivismen för andra.

Jag har en tendens att vilja vara kritisk mot iden om en objektiv verklighet men det som jag inte kan svepa under mattan eller, snarare det som jag inte lyckats klargöra för mig själv är relationen mellan en objektiv verklighet och vår interaktion med världen.

Vetenskapen är oerhört bra på att göra just detta. Den möjliggör en interaktion med och manipulering av världen. Så hur kan man få saker att fungera i praktiken om det inte finns en grundläggande objektiv struktur hos verkligheten?

Samtidigt så får denna tanke en smäll på käften när man visar hur historien har präglats av inkorrekta teorier (som Newtons) som ändå fungerar i praktiken!

Eller nej, sorry raderat.

Fast väldigt sällan har en subjektivism, relativism, eller perspektivism nihilistiska stämningar hos filosoferna. Vilket är vad man ofta möter hos amatörerna. Finner man en perspektivism, som hos Nietzsche, leder det till en väldigt fruktbar teoribildning utifrån detta. Skillnaden ligger i att hos amatörerna är det slutpunkten, men, hos filosoferna är det startpunkten. Filosofen dömer ut möjligheten till det mål som tidigare filosofer satt upp, och som kommenteras, för att återskapa ett annat mål med denna insikt att stå på. Det nihilistiska problemet, eller stämningen, är inte så allvarligt när man ser att det vecklas ut något nytt mål jämförbart i filosofisk relevans med det gamla målet.

Ja, det har du säkert rätt i. Men jag har lite svårt att se hur det relaterar till det jag skrev. Kanske jag som missat något tidigare sammanhängande inlägg?

Om det är början på min text du syftar på så menade jag bara att filosofin brukar ta en på en liten sväng. Från objektivism (när man fortfarande inte har fattat att det finns fler perspektiv än de man är betingad till) till subjektivism (då man börjar öppna upp sig till nya synsätt och kan se validitet i fler perspektiv samtidigt istället för bara en) och slutligen till en vidare utveckling av subjektivism, eller perspektivism som du nämner om inte till en insikt längs den objektivistiska vägen.

Anledningen varför jag tog upp det är att det är intressant att notera hur en individ kan ändra sina åsikter, ibland även radikalt. Det må finnas rationella skäl till det men även de icke-rationella eller psykologiska skäl upplevs som rationella av en själv. Man kan alltså själv aldrig vara helt säker på den grundläggande orsaken som får en att acceptera en viss resonemang eller inte. Men det är iof en annan diskussion.

Det hade väl inget att göra med vad du skrev egentligen. Jag var lite i mina egna tankar om vad som är näring i denna här kontroversen. Citerade nog dig mest i obetänksamheten.

Jag ville mest lägga fram att kontroversen ser lite annorlunda ut för filosoferna än för amatörerna.

De centrala koncept som det tvistas om verkar i en bakgrund av relaterade värden, vad vi pekat ut som relevant. Ofta handlar tvisten om det som står i förgrunden snarare än bakgrunden. Vi tvistar t ex inte ofta om att det är relevant att veta hur att vara i den här tillvaron, men vi tvistar om vissa sätt hur tillvaron ser ut. Så, även om det tvistas över exempelvis perspektivism, om tillvaron är sådan eller inte, tvistar vi inte om dessa andra värden. Det verkar som att amatören har en nihilistisk stämning även här, där filosoferna inte har det. Kontroversen är inte så kontroversiell som man kanske först uppfattar den. Vi är inte evigt förlorade och vilse. Även om en filosof förkastar en del saker, har han också mycket annat att lägga fram.

(För att inte förvirra, så, använder jag inte 'vi' som i jag, för jag tillhör inte filosoferna själv - väldigt få gör det)

Då är jag med