En objektiv verklighet

För mig är det så enkelt att ett subjekt nödvändigtvis måste uppfatta objekt, eller åtminstone sinnesintryck som representerar objekt (vare sig de är "där ute" eller bara "inuti huvudet"). Skulle ett subjekt kunna existera utan något objekt? Ett medvetande utan en kropp? I mina öron låter det högst orimligt, fast jag kanske ser det ur ett alldeles för snävt perspektiv...

Frågan är om den objektiva verkligheten är möjlig att observera?

Eller självklart är den inte, för minuten man förstår eller "ser" den objektiva sanningen, upphör den att vara objektiv och blir istället subjektiv. Vi kan inte se en sak utan att fatta tycke om den, varken vi vill eller inte. Att stanna helt och hållet neutralt och se den för vad den är inte möjligt. I mina ögon är den enda objektiva verkligheten den som vi får se genom ett annat medium, som matematik.

Något som använder råa termer och inget annat än siffror och kalkylartioner för att visa en sanning.

Det är svårt att göra något sådant subjektivt. Har jag fel?

"Råa termer" kan förstås av en bredare massa, men är fortfarande inte universella.

Siffran 1 betyder ingenting i sig självt, den behöver empiri för att förstås.
Matematik är lika mycket generaliseringar
och simplifierade modeller av verkligheten
som allt språk är.

Det man kan tala om, är en objektifikationsprocess,
där man använder sig utav minsta gemensamma nämnare
för att binda samman subjektiva upplevelser.

Jag säger 1, och pekar på ett äpple,
jag säger 5, och pekar mot klockan i 5 sekunder.
Då förstår vi båda vad dessa termer betyder,
men inte innan.

Att matematik skulle vara ett universellt språk, är något av en myt.

Du har rätt, jag bara hakade på och försökte få fram ett exempel. Kan dock inte matematik vara ett språk som visar denna objektiva verklighet, som med observation blir subjektivt.

Men det faller återigen. Min slutsats är att om det fanns en objektiv verklighet, en universell sanning, så kan vi inte observera den. Vår egen existens skapar en verklighet och hotar den samtidigt. Objektiva saker kan aldrig vara objektiva om vi förstår eller namnger det.

Någon slags halvdant exempel för att visa att mattematiken är ett språk:

Tre pallar, en pinnstol och två fotöjler blir sex sittplattser. Ordet "pall" är en generalisering för en alla objekt med de specifika definitioner vi känner till för en pall. Detsamma gäller för "pinnstol" och "fotölj". "Sittplats" är sin tur lösare defenierat, så att de tidigare nämnda definitionerna rymms innom denna kategori.

om
antal pallar = a
antal pinnstolar = b
antal fotöljer = c
antal sittplatser = d

Kan man uttrycka den inledande meningen såhär:
a+b+c=d

Båda sidor av likamedtecknet uttrycker samma sak, men i olika termer. Här har vi nu ett avskalat språkligt verktyg för att se om det finns några motsägelser, då dessa är mycket lättare att upptäcka med matematik än i flytande text. Vi vet med ens att vi är fel ute, ifall båda sidor av likhetstecknet uttrycker olika saker(dvs om A=icke A). Allt eftersom vi skalar bort de motägelser vi observerar från vår världsbild får vi en tydligare bild av den objektiva (yttre och av det egna medvetandet oberoende) verkligheten.

Edit: jag råkade nog blanda ihop den här tråden med den andra på samma tema: https://www.flashback.org/showthread.php?t=1032039

Att matematiken skulle vara en språk som inte berörs av subjektivitet, är som att säga att rationalism grundar sig på sig självt (och inte empirism). Det låter vettigt, men vad har man för argument. Har Gud givit oss förnuftet/meningen med symbolerna?

Reglerna följer identitetslagen, vilket innebär att ifall man tycker att den är subjektiv så blir förståss matematiken det också. Sen kan man ju även välja att tolka siffror på en mängd olika sätt.

Bumpar denna då jag finner frågan intressant.

Det finns naturligtvis ingen absolut objektiv verklighet som man kan mäta eller bevisa, då vi människor är "begränsade" till våra sinnen och instinkter. Den är lika (o)möjlig som att existera i ett ingenting. Din dator är troligtvis närmare en objektiv verklighet än du själv, trots det ironiska att datorn är ett resultat utav människans subjektiva intelligens. Det finns däremot en medhållande enlighet, en approximativ objektivit verklighet och det är den vi utforskar och lever i dagligen.

klart är att du ser det ur ett perspektiv färgat av den verklighet du själv lever i. lite av pudelns kärna eller hur man nu säger.

Jag förstår inte varför så många människor sluter sig så kvickt till subjektiviteten. Subjektivitet innebär att något P har en funktion som bestämmes av ett subjekt, vanligen en människa, S, tro om densamma.

Jag möter inte en sådan värld, där fenomenen bestämmes av min tro på densamma. Visst givet att jag alltid har en tro och en riktadhet, subjekt - objekt (kontroversiellt enligt Heidegger), har jag också alltid min synvinkel - jag är så att säga fast i mitt perspektiv. Men prövar jag ändra min tro stöter jag på en rigiditet hos fenomenen. Endast om jag håller fast vid en skepticism om möjligheten till objektivitet hos alla fenomen kan jag sluta mig till subjektiviteten, men, då antar jag vad jag vill bevisa. Endast om jag antar att det mest givna är det skeptiska tvivlet, vill säga min intuition om dess premisser, snarare än min intution om objektiviteten, har jag en sådan uppfattning. Mao, en mans modus ponens är en annans modus tollens. Det rimliga är att anta att de rigiditeter som jag stångat mig blodig för att ändra har en objektiv funktion, eller vara. Detta inkluderar fakticiteter och begreppsligt tvång.

Ja, det är upp till var och en att införskaffa sig en uppfattning om verkligheten. jag tror att om en objektiv verklighet överhuvudtaget skall existera, krävs det två saker: För det första så krävs det ett sammarbete mellan subjektivets intellekt och objektivets uppfinnerikedom. För det andra så krävs det att samtiliga sinnesintryck tar ett kliv in i den högfärdiga verkligheten...

Mycket klyftigt sagt, fick mig att tänka till. Men så är det ju ändå det subjektetiva tolkandet utav ett objekts verklighet som avgör hos en människa, vilket du också skriver? Och då finns det alltid utrymme till en skepticism eller optimism. Jag menar, alla vet att man kan dö utav att t.ex röka, men ändå väljer många att röka. Det är dock farligt att sväva in i ett solipistiskt tänkande om att det enda faktiska är det du upplever. Eller missuppfattar jag något?