Det har aldrig funnits några svenska vikingar

Riksföreståndarens kamp var ett tvåfrontskrig. Å ena sidan gällde det att säkra en nationell maktbas, och därför måste Sverige brytas loss ur unionen med Danmark och Norge. Därav den oförsonliga konflikten med Kristian II, som inte ville avstå från den nordiska unionstanken och de fördragsenliga rättigheter till kungahyllning i eller åtminstone tribut från Sverige som han ansåg sig äga.

Å andra sidan gällde det att besegra rådsaristokratin i en inre maktkamp för att lägga grunden till en i tidens mening modern, centraliserad furstestat. Målet var ett totalt systemskifte, och i riksföreståndarens krets fanns här som i andra länder energiska och ambitiösa rådgivare som drev fram honom i denna riktning – Hemming Gadd och Peder Jakobsson Sunnanväder var bland dem.


I botten på alltsammans låg unionsfrågan. Var det bra för Sverige att i fortsättningen vara förenat med de båda andra nordiska rikena eller skulle man bryta sig loss och bli en egen svensk nationalstat så som man varit före drottning Margaretas tid? Det uppstod ett unionist- och ett nationalistparti, men gränserna var ofta flytande, och det är mycket svårt att avgöra vilka skäl som gjorde att man slöt sig till den ena eller andra sidan.


Ingen skandinavisk provins

Innan vi nu går vidare, måste ett missförstånd undanröjas. Ställningstagandet handlade inte om Sveriges frihet och självständighet. Det var aldrig frågan om att Sverige skulle gå upp som en provins i ett skandinaviskt storrike under ledning av kungen i Köpenhamn.

Alla unionsuppgörelser gick ut från grundtanken, att rikena skulle bevara sin identitet och att maktrelationerna mellan kung och riksdag skulle vara reglerade i konstitutionella former. 1800-talets svenska historiker, Sturarnas strider mot unionsmonarkerna som en nationell befrielsekamp mot unionskungen och en grupp svenska aristokrater som av egoistiska skäl ville bevara unionen, och denna syn präglade långt in på 1900-talet historieundervisningen. Men den får nu anses föråldrad.

För oss 1900-talsmänniskor ligger det som sagt nära till hands att tro att människor i politiken handlar utifrån rationella, gärna ekonomiska intressen. De försök som på senare tid gjorts att förklara partiuppdelningen i Sverige under unionstiden har också utgått från ett sådant synsätt.


Tre maktgrupper

Ett uppmärksammat sådant försök gjordes 1938 av Erik Lönnroth i hans inledningsvis citerade essä om Brunkebergsslaget 1471. Enligt honom bestod Sturepartiet vid den tiden främst av tre ekonomiska och sociala maktgrupper: Dalarnas bergsmän och allmoge, Stockholms borgerskap och den i boskaps- och smörhandeln intresserade gränsadeln i södra Sverige. Alla skall ha företrätt den exportorienterade delen av Sveriges näringsliv – gruvdriften i Bergslagen, metallexporten från Stockholm och animalieproduktionen i Sydsverige. ”Mot dem stod förbundet av godsägaradel och allmoge i Uppland: av de självhushållande, agrara klasserna i rikets centrum som intill denna tid lett Sveriges öden.” (Lönnroth 1938)

Det är en elegant, om än något tillspetsad teori, som övat stort inflytande på historieskrivningen. Den utsäger säkert något väsentligt om verkligheten 1471, om än inte hela verkligheten ens då, och absolut inte en mansålder senare, på Sten Sture d y:s tid. Medlemmarna av den svenska stormannaklassen låter sig inte alla inpassas i det angivna schemat.

Säkert är, att Dalarnas bergsmän och allmoge hela tiden stött riksföreståndarna, väsentligen av ekonomiska skäl, nödvändigheten av ett gott förhållande till de viktigaste avnämarna, hansestäderna med Lübeck i spetsen. Även Stockholms borgerskap slöt upp på denna linje.


Oxar, smör och ost

Någon riktigt grundlig undersökning om de sydsvenska landskapens inställning till unionen har veterligen aldrig blivit gjord. Däremot vet vi en hel del om landskapens ekonomiska, sociala och politiska struktur vid denna tid. Att befolkningen till största delen levde på boskapsskötsel, och att områdets överskottsprodukter till största delen bestod av oxar, smör och ost har redan framgått.

Produktionen bedrevs med enkla, hantverksmässiga metoder inom små gårdsenheter, inom eller utom skiftade byar. Men gårdarna ägdes i stor utsträckning av olika adelsfamiljer och av kyrkliga institutioner, vilkas landbor var skyldiga att betala avgifter till dem, huvudsakligen i natura, främst smör (jfr uttrycket ”allt smör i Småland”). Det fanns också självägande skattehemman, som betalade motsvarande avgifter i skatt till kronans fogdar.

Insamlingen, försäljningen och exporten av bygdens animalieproduktion ombesörjdes av adeln, kyrkan och borgarna framför allt i Jönköping och Bogesund, som torde ha byggt sin existens i huvudsak på just animalieexport. I Sjuhäradsbygden och Finnveden levde också en rad kända adelsfamiljer som blev rika och mäktiga på samma verksamhet. Stenbockarna på Torpa och Vinstorpaätten är kända exempel, bekanta inte minst för de ståndsmässiga stenhus som de uppförde åt sig. Bland gränsadeln några generationer tidigare finner vi sådana jorddrottar som Abraham Broderson (Tjurhuvud) och den redan nämnda brödraskaran Axelsson (Tott).

Det är svårt att föreställa sig dessa storföretagare i animalieexport, deras landbor och tjänare eller deras ”värdar” i städerna som principiella unionsmotståndare. Union betydde fred, nationell splittring betydde krig, det hade en lång erfarenhet lärt dem, liksom att krig alltid innebar förödelse av deras egen landsända; härvägarna gick genom Viskans, Ätrans, Nissans och Lagans dalgångar. Deras export gick till största delen över hamnar på dansk-norskt område, över Varberg, Falkenberg, Halmstad, Helsingborg, Åhus och Ronneby.

Rimligen skulle det för dem ha varit en stor fördel om de områden där oxarna uppföddes och smöret kärnades på något sätt kunde förenas med det där de utskeppades. Det borde ha varit ett intresse för dem att i första hand försöka skydda sina bygder för krigets härjningar, i andra hand att verka för att unionen återställdes på laglig grund. Så vitt man kan se var det detta som Ture Jönsson och Erik Abrahamsson gjorde i 1520 års militära och politiska kris. Så gjorde också allmogen i de västgötahärader som köpte sig fria från härjningar genom att betala brandskatt.

Men logiskt sett kunde ett samband mellan produktionsområden och utskeppningshamnar säkerställas också på andra sätt än genom att unionen återupprättades.

Förening med Danmark

De animalieproducerande svenska gränsbygderna kunde förenas med Danmark. Rimligen måste detta ha varit tanken bakom den uppseendeväckande traktat som slöts i Ålholm på Jylland 28 juli 1366 mellan Valdemar Atterdag av Danmark och hertig Albrekt av Mecklenburg å sin sons, kung Albrekts av Sverige, vägnar.

Enligt den skulle Valdemar erhålla bl a Värend och Finnveden, Kinds och Marks härader i Västergötland, Älvsborgs slott med underlydande områden utom Lödöse, dvs de södra delarna av Småland och Västergötland. Hade denna tanke blivit verklighet skulle Bogesund blivit gränsort vid en viktig handelsväg. Nu blev den aldrig det. Traktaten beseglades inte av de fördragsslutande parterna och får betraktas som ett fallet förslag.
Det fanns emellertid också en tredje möjlighet. Utskeppningshamnarna kunde bli svenska. Den tanken blev alltmer aktuell sedan den nordiska unionstanken havererat som följd av Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig.

Från den tiden blev det ett mål för den svenska utrikespolitiken att vinna Skånelandskapen med de viktiga utskeppningshamnarna. Axel Oxenstierna klagade på sin tid i riksrådet över att ”juten suger fetman ur landet”, ett tillstånd som naturligtvis inte kunde tolereras. I freden i Brömsebro 1645 fick Danmark också avträda Halland på trettio år; i realiteten blev det för alltid. Vid freden i Roskilde gick även Skåne, Halland och Bohuslän samma väg. Problemet med att förena produktions- och utskeppningsområden var löst, på svenskt sätt, sedan drottning Margaretas statsmannatanke hade visat sig orealiserbar.
Lars-Arne Norborg är docent i historia och verksam i Lund.