Citat:
Ursprungligen postat av HoldenCaulfield
Intressant läsning där. Jag känner igen mig i resonemanget och gick i en sorts gråzon jag med i ett par år. Ska man "kamma till sig" och bli en "riktig" Scilon eller inte? Men de gånger jag gjorde ambitiösa försök slutade alltid i personlig katastrof, för jag är helt enkelt för kritiskt lagd som person, och sånna är inte välkomna i "kyrkan".
Om du fortsätter läsa lite mer kritiska sidor, och plocka gärna upp A Piece of Blue Sky av Jon Atac, så ska du se att fler och fler bitar kommer falla på plats. Bilden du har fått av LRH genom kyrkan stämmer inte alls med verklighetens LRH.
Undrar om jag vet vem du är?
Chansen är ju ganska stor att jag vet vilka dina föräldrar är iallafall. (naturligtvis ber jag inte om ditt namn, men det hade varit intressant att höra om du är tjej eller kille och om dina föräldrar hör till Malmö, Göteborg eller Stockholm
Läste din andra tråd och känner igen mig i dig väldigt mycket. Jag har egentligen varit tveksam rakt igenom. Ändå har jag tagit mig nästan till Clear
Känns väldigt skönt att hitta andra som varit med och sett det jag sett. Jag känner mig jävligt ensam i det jag upplevt och liksom lite udda i samhället.
Man blir väldigt tafatt i livet när man levt över tio år inom scientologin och inte längre gör det. Jag har inte offentligt lämnat kyrkan, vilket jag aldrig skulle göra då jag hade blivit hämtad för att seccheck förmodligen. Eller så hade jag fått en sp-declare på mig. Jag har redan en del etikproblem sedan tidigare, så som att jag tagit droger, haft en sex år lång relation där vi nästan dödade varandra (mycket pga att vi var så pressade ekonomiskt och vi aldrig hade tid att umgås och han hade inte tid att träffa sina barn mer än någon halvtimma om dagen,) så de är inte så efterhängsna när det gäller mig i dagsläget. Däremot är det troligt att mitt ex återvänder för att göra sina OT nivåer, och den dagen fasar jag för, för jag tror inte de kommer att låta mig vara ifred i det läget. Han känner sig ju på något sätt skyldig till att jag drog.
De senaste åren i scientologi har varit helt sjuka. (nu har jag inte varit där på två år nästan) Jag pressade verkligen mig själv att inte känna obehag under eventen, att vara glad och försöka tro på allt jag läste och allt de sa. Det kändes som jag förlorade något väsentligt i mig själv. Det kändes som jag var tvungen att göra mig själv mer korkad än jag i själva verket är. Det som fick mig att stanna så länge var definitivt alla vänner och att människorna som jobbar inom scientologin till stor del är idealister på ett sätt som tilltalar mig på något sätt.
På slutet kunde jag inte sluta tänka sjuka saker om mina auditörer när jag var i session, oftast saker av sexuell natur. Som jag sedan förstås var tvungen att berätta för personen ifråga då de såg att jag tänkte på något på e-metern.
Det roligaste var när jag inte kunde sluta tänka på min strikta, unga, kvinnliga MAA (en person som jobbar i etiksektionen i seaorg för den som inte vet) på ett sexuellt sätt. Hon såg ju väldigt dominant ut. Hon tittade på mig på ett väldigt speciellt sätt när jag var tvungen att säga det till henne.
Seaorg är väldigt strikt överhuvudtaget, och det är allra svårast att klara kraven där som jag upplevt det.