Vems "fel" är det att du blev beroende?

Det var ungefär samma för mig, pajj rygg å sen de där russökarbeteende

ja vet inte om man kan skyllla sitt psykiska mående på sej själv.
därimot kan man väl göra det om man tar till droger för att dämpa det.
ja har haft flera olika beroenden,sexmissbruk,spelmissbruk och sedan drogmissbruk allt pga av psykisk ohälsa.
och när man ja hade fyllt 19 hade ja redan upptäckt alla droger som ja fortfarande e torska på, benzo,tunga opiater och amfetamin. IV missbruket kom några månader senare. cannabis,xtc och alkohol var aldrig riktigt min typ av droger.

kunde man dra tillbaka tiden skulle ja nog spottat ut dom där ropparna,inte dragit dom där näsorna tjack,struntat i den där sub8an,dragit ut kanylen innan heroinet nådde blodet osv.

Jag vill säga att det alltid är ens eget fel att man blir beroende med det är tyvärr i många fall inte alls sant.
Ofta när beroendeframkallande medicin skrivs ut eller används i medicineringen på sjukhus av patienter informeras patienten dåligt om vilka biverkningar i form av beroenden medicinen kan ha.
Jag vet inte om detta beror på läkares okunnighet, slarvighet eller kanske ovilja att informera om negativa sidor hos sin "mirakelmedicin" som på kort sikt gör patienten nöjd. Kanske tror de också att de utan att inkludera patienten kan undvika ett omfattande beroende genom att avråda från dagligt bruk samt skriva ut små mängder i taget, med visst krav på tid emellan.
Detta leder säkert ofta till att patienten är ovetandes om att medicinen de tar kan leda dem rätt in i ett tungt fysiskt beroende - och även om detta inte skulle inträda, eller om man skulle lyckas bryta det, så kan man även utan att egentligen vara "ute efter" den rusgivande pundareffekten bli psykiskt beroende.

Jag kan ta min mormor som exempel, som även inkluderar en alternativ förklaring till varför läkare kanske är återhållsamma med information kring beroendeframkallning hos vissa preparat.
Som många äldre är min mormor mycket negativt inställd på det hela till sånt där som smärtlindring och ångestdämpning m.m, och trots hög feber klagar hon över när hon är tvungen att ta en Alvedon som som hon borde varit starkare och härdat ut, som om hon gjort fel och sällat sig till de veka.
Hon är ett offer för den allra hårdaste anti-drogpropagandan genom tiderna och är fast besluten om att droger, vilket syfte de än används i, är onda.

Hon har även som många äldre svåra sömnproblem och har försökt det mesta. Sen några år tillbaka får hon ett par olika sorters benso's utskrivna för just detta ändamål. När jag pratat med henne om dessa berättar hon både om hur bra de varit för henne - hur hennes livskvalitet ökat dramatiskt sen hon fick dem, men mellan raderna kan jag även läsa ett tydligt beroendemönster.
Detta är inget jag anser vara fel. Kvinnan är runt nittio år gammal och har varit medicinfri i herrans många år - självklart ska man göra allt för att förbättra hennes livskvalitet de sista åren, även om det skulle innebära att hon fick höga doser fentanyl som hon utvecklade ett beroende för, det ser jag som självklar.
MEN, hon själv skulle inte samtycka och då hon inte har kunnighet kring beroende, effekter av olika psykoaktiva substanser + tillräckligt med självinsikt så skulle hon ju aldrig själv kunna identifiera sitt eget beroende.

Jag inser att hon har mycket liten förståelse för vilka effekter medicinerna hon får har på henne, och att hon inte heller analyserar dem djupare än att de gör henne trött så hon kan sova.
Detta är med all säkerhet pga av liten eller helt utebliven information kring detta från hennes läkare - detta gissar jag är medvetet gjort av läkaren.

Om min mormor fått den information kring flöddret som jag och många fler (särskilt här på FB) besitter hade hon vägrat ens prova det en gång. Det hade varit ett djävulens påfund och ett gift, inte något som en riktigt dam befattar sig med!
Så där, i hennes fall är det inte på något sett hennes eget fel att hon är bensotorsk, men sen så kan jag inte säga att det är någons fel då jag inte anser det vara fel att vara beroende av en av en läkare utskriven medicin som förhöjer din levnadsstandard kolossalt utan större biverkningar förutom att du aldrig kommer kunna sluta bruka medicinen - särskilt inte då du är inne på ditt livs sista år..

Hur tänker ni kring detta? Är rätt nyfiken hur ni som egentligen aldrig varit intresserade av att testa droger, men som ändå av andra skäl (som medicinering efter operation eller dylikt) "lurats" in i ett beroende, hur ni tänker kring det och om ni t.ex känner att er beroende är lättare då ni kanske har färre psykologiska anledningar för att känna att ni "behöver" preparatet till skillnad från dem som hamnat i beroenden av samma substans genom självmedicinering av t.ex ångest?

Själv bär jag hela skulden för mitt beroende, men har också bara mig själv att tacka för allt underbart jag upplever pga mitt bruk/missbruk

Generellt är jag av den uppfattningen att ett missbruk är orsakat av en själv i egen hög person. Men som alltid finns det undantag. Jag har ett självupplevt exempel.

När jag var 20 år var varken jag eller min omgivning särskilt stabil eller trygg. Efter en längre periods intensivt knarkande hamnade jag på något sätt som jag ej minns på psyket. Som många andra som hamnar i främmande miljöer hade jag väldigt svårt att slappna av och att sova. Alla olika kombinationer av droger hade även gjort mig manisk och paranoid. De började ge mig fler och fler tabletter som jag under uppsyn var tvungen att svälja. Oftast sa de inte vad det var för medicin. Det hände även upprepade gånger att de ljög. De kunde ge mig höga doser neuroleptika men säga att det var en sömntablett. I vissa fall använder man neuroleptika för att hjälpa till med sömnen men då brukar patienten vara medveten om det.

Jag var inlåst i tre månader och på den tiden hann jag skapa mig flera beroenden. När jag blev inlagd hade jag ett par piller om dagen-när jag skrevs ut över 40... Det har varit ett rent helvete att plocka bort många av dem.

Mitt amfetminmissbruk anklagar jag helt och hållet mig själv för. Jag visste ganska tidigt att om jag inte skulle bryta snart skulle jag bli beroende. Men då struntade jag helt i såna konsekvenser. Och här sitter man idag, längre ner i träsket än någonsin...

Det fetmarkerade känner jag SÅ IGEN MIG I!

Det hade kunnat vara jag! Jag minns att jag efter utskrivning väntade ett halvår, för att sedan tröttna på medicineringen som egentligen inte hjälpte mig något. Jag hade samma ångest som tidigare, det enda som hjälpte var alkohol och benzo. Jag slutade äta skiten, var säkert 7-8 OLIKA preparat varje dag. Jag mådde skitdåligt i flera dagar, låg och svettades i nära en vecka innan det gick över, men vad klarsynt jag blev!

Från att vara en slav i sinnet gick jag till att bli en upplyst människa.

Vidare, hade jag träffat någon av människorna från psyket i det civila hade de direkt blivit golvade - för jag antar att INTE allt jag såg och hörde (även om jag var stundvis gränspsykotisk) kan ha varit inbillning.

Sådan är socialismen.

Då jag låg på låst på psyk så hade jag i princip fri tillgång till medicinunderlaget där jag fick skriva i vad jag behövde varje dag för att "må bra". Började lätt med 16mg iktorivil per dag samt 40mg stess som man "övertalade" dom andra patienterna att lämna till mig. Så det var mitt fel att jag vart torsk på benzo, men även läkaren har del då hon gav mig medicinunderlaget och sade: " skriv vad du behöver och hur mycket ".

Mitt eget.

Från min synpunkt är ett beroende ALLTID ens eget fel så länge man inte är tvingad genom hot att bli det.

Det är staten fel att jag är beroende av nikotin!
Dem får cigg att verka skit coolt och därför fastnade jag!

ja om jag nu skulle kasta ifrån mig all skuld så skulle jag nog säga min läkare som så många andra. Men från första början var det ändå jag som försökte få ut bens... så nej