2008-03-03, 21:01
#1
Varför Sartre gör Ansvaret till en central punkt i sin filosofi
Sartre var existentialist och existentialismen anser att människan har en fri vilja och att människan därför ställs inför och gör en massa vägval här i livet. Dessa val skapar ångest. Vissa människor väljer även att inte välja, men även att inte välja är ett val. Att komma undan valen genom att inte välja är en omöjlighet. Människan har i alla fall ansvar inför sina egna val, förstås! Människan befinner sig i ett slags kretslopp som består i att man har fri vilja och detta leder till att man måste göra val. Valen leder till ångest och detta är en slags känsla över att man inte gjort sitt ansvar. Just detta att inte välja är en väg som många människor går, kanske de allra flesta. Att man väljer att inte välja är nog något som ger en känsla hos många av att de inte har gjort sitt ansvar.
När man ställs inför ett vägskäl och ska välja, så skapar detta ångest, men sen när man väl har gjort sitt val kan man bli mycket tillfredsställd med sitt val. Det kanske till och med blir bättre än vad man hade förväntat sig. Då försvinner ångesten. Om man har gjort ett val som man blivit nöjd med så finns det ingen anledning att känna fortsatt ångest. Har man däremot gjort ett val som man är missnöjd med så kan ångesten (och känslan över att man inte tagit sitt ansvar) sitta kvar även efteråt för att man känner att ett annat val förmodligen hade kunnat ge bättre följder än det val man de facto gjorde. När man väljer någonting så väljer man samtidigt bort någonting annat, något som kanske aldrig går att få ogjort i framtiden. Man kan välja bort någonting som man aldrig får en ny chans att välja sen någon gång under resten av livet. Man har ett ansvar för sina val och den ångest som man har inför valen och den ångest man kan få efter ett val kan leda till att man känner att man ej tagit sitt ansvar.
Ansvaret är centralt för Sartre därför att hans filosofi innehåller detta med människans fria vilja, att människan har en massa vägval och därigenom får ångest. Detta med ansvaret är grunden för Sartres analys av oss människor och det är vi som styr världen. Synen på människan är givetvis central för alla filosofier och filosofer.
Sartre: ”Helvetet är andra människor”?
Sartre anser att människan är ett subjekt, att alla människor är subjekt. Icke-människor, alltså helt enkelt ting, är inte subjekt, utan objekt. Enbart människor har ett självmedvetande och självreflektion. Man skulle kunna säga att en människa på sätt och vis inte är så självmedveten när man är ensam som när man är tillsammans med andra människor. Jag menar på det viset att när man är ensam gör man sådana saker som man nog skulle dra sig för att göra i en grupp, offentligt. Människor måste behärska sig och kontrollera sig själv bland andra människor. Skulle inte de andra människorna finnas där skulle man inte behöva göra det. Bland andra människor kan man känna skam. Man känner däremot aldrig skam i sin ensamhet. I sin ensamhet kan man ta sig för precis vad som helst utan några som helst skuldkänslor. Andra människors närvaro leder alltså till att människor tvingas avstå från sådant de annars skulle ha gjort, men att detta skulle vara ett helvete har jag svårt att hålla med om.
Vad är apatheia? Är stoikernas livshållning hållbar?
Apatheia är en slags apati. Apatheia kan till och med sägas vara apati. Detta innebär att man ska kontrollerar sig själv, kontrollera sina emotioner, känslor. Att vara ”likgiltig” för allt och alla är vad man beskriver som apati, fast apati har en dålig klang. Apatheia har däremot knappt någon klang överhuvudtaget, eftersom inte särskilt många ens känner till uttrycket. Jag anser apatheia vara någonting positivt, i viss mån. Man ska inte vara emotionell och känslosam, utan hela tiden kontrollera sig själv. Man ska inte få känslomässiga utbrott, inte vansinnesutbrott eller dylikt. Istället ska man vara självkontrollerad och behärskad. Detta är det bästa tänkbara om man inte vill ha en massa känslomässiga utbrott i sitt liv.
Det finns ingen mening med att vara hysterisk och få en massa känslosamma attacker var och varannan dag. Förvisso kan väl glädje vara trevligt, men glädjen kommer aldrig ensam. Ingen människa kan känna av enbart glädje och aldrig andra känslor, utan fruktansvärd ilska och svår sorg kommer alltid att vara där. Om man däremot inte har några känslor överhuvudtaget, så slipper man alla besvär med sorg och ilska. Det är förstås även viktigt för människor att vara kontrollerade just för att vi är människor. Människor måste vara civiliserade och behärska sig själva. Det är detta som skiljer oss från djuren. Djuren kan hitta på exakt vad som helst. Så bör aldrig en människa bete sig. Man kan inte sänka sig ner till djurens nivå. Det vore under den mänskliga värdigheten. Djuren agerar emotionellt, de agerar på instinkt. Människorna står på en högre intellektuell nivå och bör hålla sig kvar där. Att agera emotionellt vore en degradering.
Jag anser att stoikernas livshållning är fullt hållbar. Jag skulle kunna betrakta mig själv som stoiker. Jag försöker att agera på så sätt att jag kontrollerar mina emotioner så gott det går. Det är meningslöst att få utbrott för sådant som ändå inte kan påverkas av emotionerna. Om man exempelvis har förlorat någon närstående så kan man inte få tillbaka den personen genom att sörja och om man skulle förlora en närstående genom ett mord så kan man inte få tillbaka denna människa genom aggressioner mot mördaren. Sådant är bara totalt meningslöst. Vissa saker går bara inte att påverka, bara att inse faktum. Andra saker går att påverka, men inte genom sina känslor. Att agera på känslor kommer man inte långt med och det är någonting som inte skulle vara en hållbar livshållning. Jag har väldigt höga ambitioner, så visst tror jag på min möjlighet att påverka saker, stora saker. Jag ser bara inte att ett känslosamt agerande skulle kunna gynna min målsättning på något vis. Känslor kan bara sätta käppar i hjulet på folk och ställa till med problem för dem. Bättre då att ignorera de så kallade ”känslorna”.
Sartre var existentialist och existentialismen anser att människan har en fri vilja och att människan därför ställs inför och gör en massa vägval här i livet. Dessa val skapar ångest. Vissa människor väljer även att inte välja, men även att inte välja är ett val. Att komma undan valen genom att inte välja är en omöjlighet. Människan har i alla fall ansvar inför sina egna val, förstås! Människan befinner sig i ett slags kretslopp som består i att man har fri vilja och detta leder till att man måste göra val. Valen leder till ångest och detta är en slags känsla över att man inte gjort sitt ansvar. Just detta att inte välja är en väg som många människor går, kanske de allra flesta. Att man väljer att inte välja är nog något som ger en känsla hos många av att de inte har gjort sitt ansvar.
När man ställs inför ett vägskäl och ska välja, så skapar detta ångest, men sen när man väl har gjort sitt val kan man bli mycket tillfredsställd med sitt val. Det kanske till och med blir bättre än vad man hade förväntat sig. Då försvinner ångesten. Om man har gjort ett val som man blivit nöjd med så finns det ingen anledning att känna fortsatt ångest. Har man däremot gjort ett val som man är missnöjd med så kan ångesten (och känslan över att man inte tagit sitt ansvar) sitta kvar även efteråt för att man känner att ett annat val förmodligen hade kunnat ge bättre följder än det val man de facto gjorde. När man väljer någonting så väljer man samtidigt bort någonting annat, något som kanske aldrig går att få ogjort i framtiden. Man kan välja bort någonting som man aldrig får en ny chans att välja sen någon gång under resten av livet. Man har ett ansvar för sina val och den ångest som man har inför valen och den ångest man kan få efter ett val kan leda till att man känner att man ej tagit sitt ansvar.
Ansvaret är centralt för Sartre därför att hans filosofi innehåller detta med människans fria vilja, att människan har en massa vägval och därigenom får ångest. Detta med ansvaret är grunden för Sartres analys av oss människor och det är vi som styr världen. Synen på människan är givetvis central för alla filosofier och filosofer.
Sartre: ”Helvetet är andra människor”?
Sartre anser att människan är ett subjekt, att alla människor är subjekt. Icke-människor, alltså helt enkelt ting, är inte subjekt, utan objekt. Enbart människor har ett självmedvetande och självreflektion. Man skulle kunna säga att en människa på sätt och vis inte är så självmedveten när man är ensam som när man är tillsammans med andra människor. Jag menar på det viset att när man är ensam gör man sådana saker som man nog skulle dra sig för att göra i en grupp, offentligt. Människor måste behärska sig och kontrollera sig själv bland andra människor. Skulle inte de andra människorna finnas där skulle man inte behöva göra det. Bland andra människor kan man känna skam. Man känner däremot aldrig skam i sin ensamhet. I sin ensamhet kan man ta sig för precis vad som helst utan några som helst skuldkänslor. Andra människors närvaro leder alltså till att människor tvingas avstå från sådant de annars skulle ha gjort, men att detta skulle vara ett helvete har jag svårt att hålla med om.
Vad är apatheia? Är stoikernas livshållning hållbar?
Apatheia är en slags apati. Apatheia kan till och med sägas vara apati. Detta innebär att man ska kontrollerar sig själv, kontrollera sina emotioner, känslor. Att vara ”likgiltig” för allt och alla är vad man beskriver som apati, fast apati har en dålig klang. Apatheia har däremot knappt någon klang överhuvudtaget, eftersom inte särskilt många ens känner till uttrycket. Jag anser apatheia vara någonting positivt, i viss mån. Man ska inte vara emotionell och känslosam, utan hela tiden kontrollera sig själv. Man ska inte få känslomässiga utbrott, inte vansinnesutbrott eller dylikt. Istället ska man vara självkontrollerad och behärskad. Detta är det bästa tänkbara om man inte vill ha en massa känslomässiga utbrott i sitt liv.
Det finns ingen mening med att vara hysterisk och få en massa känslosamma attacker var och varannan dag. Förvisso kan väl glädje vara trevligt, men glädjen kommer aldrig ensam. Ingen människa kan känna av enbart glädje och aldrig andra känslor, utan fruktansvärd ilska och svår sorg kommer alltid att vara där. Om man däremot inte har några känslor överhuvudtaget, så slipper man alla besvär med sorg och ilska. Det är förstås även viktigt för människor att vara kontrollerade just för att vi är människor. Människor måste vara civiliserade och behärska sig själva. Det är detta som skiljer oss från djuren. Djuren kan hitta på exakt vad som helst. Så bör aldrig en människa bete sig. Man kan inte sänka sig ner till djurens nivå. Det vore under den mänskliga värdigheten. Djuren agerar emotionellt, de agerar på instinkt. Människorna står på en högre intellektuell nivå och bör hålla sig kvar där. Att agera emotionellt vore en degradering.
Jag anser att stoikernas livshållning är fullt hållbar. Jag skulle kunna betrakta mig själv som stoiker. Jag försöker att agera på så sätt att jag kontrollerar mina emotioner så gott det går. Det är meningslöst att få utbrott för sådant som ändå inte kan påverkas av emotionerna. Om man exempelvis har förlorat någon närstående så kan man inte få tillbaka den personen genom att sörja och om man skulle förlora en närstående genom ett mord så kan man inte få tillbaka denna människa genom aggressioner mot mördaren. Sådant är bara totalt meningslöst. Vissa saker går bara inte att påverka, bara att inse faktum. Andra saker går att påverka, men inte genom sina känslor. Att agera på känslor kommer man inte långt med och det är någonting som inte skulle vara en hållbar livshållning. Jag har väldigt höga ambitioner, så visst tror jag på min möjlighet att påverka saker, stora saker. Jag ser bara inte att ett känslosamt agerande skulle kunna gynna min målsättning på något vis. Känslor kan bara sätta käppar i hjulet på folk och ställa till med problem för dem. Bättre då att ignorera de så kallade ”känslorna”.
