Problemen

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, kanske för att få ut det till "neutrala" personer, eller bara för att prata loss det, få råd och tips kanske innan första psykologtiden om 3 veckor.

Det började för länge sedan för en sådär 9 år sen kanske om inte ännu tidigare.
det har oftast inte vart ett stort problem, dykt upp några gånger om året men inte mer.

Starten nu kom när jag blev inlagd för mag&tarm besvär på S:t Göran 2*1 vecka och 2*1 natt.
Det ledde till att jag blev nedstämd och ledsen och kände att jag ville prata med en kurator.
I början höll vi oss till sjukdomsläget och hur jag skulle lära mig att anpassa mig till sjukdomen.
Men allt eftersom tiden gick började vi prata om familjen, skolan och barndomen.

Det var väl då jag började inse att allt inte alls var så bra som jag med åren lyckats måla upp det.

Det första som dök upp och förmodligen utlöste allt det andra var att min pappas flickväns son hade gått in till min
Yngre syster under ett antal nätter och tittat på henne när hon sov naken.
Det fick till följd att jag blev jätteobekväm och flyttade hem till mamma.

Efter det så började känslorna från föräldrarnas skilsmässa dyka upp och kännas.
Jag började inse att min pappa har alkoholproblem och förmodligen haft ett antal år, nu på senare tid har
det enligt mig gått så långt att han inte längre luktar alkohol från munnen som en vanlig person gör efter en
utekväll utan hela hans kropp luktar alkohol, vilket för mina tankar direkt till alkholisterna vid alla parkbänkar.

Jag började inse att jag haft en roll som allas hjälpare, och hellre vill hjälpa än hjälpas.
Jag har varit en medlare.
Samtidigt har jag känt en skuld nu på senare tid över att prata om mina problem, eftersom dem blivit för tunga att bära kan jag inte längre upprätthålla en glad barriär vilket ger utslag på omgivningen, det känns helt enkelt som om ifall jag skulle berätta för någon så skulle jag tynga ner dennes tillvaro.
Samtidigt har jag konstant dragits med ilska och nedvärderingar för att jag tyckt att mina problem varit små och värdelösa och inget att jämföra med andras problem som är värre.
Detta mycket på grund av att min mamma alltid sagt sånna saker.

Min mamma har alltid varit sån att hon frågar mycket, och gärna förklarar och ger synpunkter på varför det är som det är.
Hon har oftast fungerat som en psykolog.
En nackdel.
Och eftersom jag alltid velat folk deras bästa före mitt egna har jag inte heller velat säga ifrån när sånt händer.

Jag har aldrig riktigt haft en barndom som alla andra, jag föddes tre månader för tidigt.
1987 var det den absoluta gränsen för överlevnad och det var rätt länge osäkert på ifall jag skulle klara mig.
Detta fick ju till följd att jag var sårbar.
Jag var mycket hemma med mamma som hade stödbarn, och jag började på dagis senare än alla andra.

Mina första skolår var okej, har inte så mycket minnen därifrån.
Problemen började i tvåan.
Det var utfrysning, mobbing, sparkar och slag, och förnedringar nästan nonstop fram till jag slutade i trean.
Något av det jag minns mest är vid fotbollsplanen så hade vi ett piratskepp, jag blev infångad i ett lasso och släppad i sanden tillbaka in till skeppet.
Ett annat är när en av mina bästa kompisar ställdes inför valet att vara med mig eller dem.
Hon valde dem, varpå dem drog ner mina byxor och kalsonger.
Jag grät och grät.
Där kom barriären att träda in, jag grät hela vägen hem, väl hemma slutade jag att gråta och när mamma frågade hur det va sa jag bara "bra".

jag har ett ryggproblem, som enligt senaste prognosen är kronisk, vilket gör att jag måste sluta min utbildning på hotell&restaurang i mitten på mitt tredje år.
Det känns jättefel, för då släpper jag den enda verkligheten jag har kvar och går över till komvux vilket är helt annorlunda.

Jag var sjukskriven från januari-augusti och har precis börjat vara någorlunda aktiv igen.

Sedan maj har jag tagit theralen för att kunna sova.

Det har egentligen bara varit en nedgång sedan april, jag har klarat mig okej under sommaren, men ändå mått väldigt dåligt.
I augusti trappades allt upp och blev drastiskt mycket värre, gick till min läkare, fick ökad dos theralen 3-4 när det är hanterbart 5 när det är verkligt jobbigt.
Så har det varit tills för ett par veckor sedan.
Då började jag få panik.
Paniken gör sig till känna av en djup deppression,panik, ångest, syn och hörsel hamnar ur fokus jag ser och hör men det registrerar sig inte, yrsel och svimfärdighet, skakningar.
Kulmen kom en lördag för tre veckor sen, jag skulle på en fest med min närmsta och nästan enda vän.
Fick panik i duschen och jag bara ville inte ha den, jag skulle ha kul ikväll och den kom helt fel.
Det i sin tur fick mig att ta till alkohol, jag drack och drack, det försvann en stund för att sen bli än värre.
Det gjorde att jag drack mer och mer och mer.
Spydde på bussen hem två gånger, ytterligare en gång hemma, denna gången med flytande blod och koagulerat blod också.
Dagen efter insåg jag att det gått för långt, det behövs mer hjälp.
Kuratorn tyckte det sammma, som tillsammans med att flytta mig till psykiatrivården ville koppla in socialen för att få familjeterapi.

Jag trodde det skulle bli bättre nu.
Men det fortsatte i rasande takt nedåt.
Paniken kommer dagligen och jag befinner mig konstant i en djup deppression.
Samtidigt har jag börjat drömma ofta om min barndom, jag är 9 igen och blir antingen slagen eller förnedrad.
Senaste dagarna har självmordstankar dykt upp som ett alternativ till att lösa allting.
Jag vill inte döda mig själv, men ser gärna att någon annan gör det för mig.
Bilar är inte längre bilar, bilar är potentiella lösningar.

så senaste tre veckorna har jag gått på en konstant dos av 25 mg theralen för att kunna sova.

Så kom till slut gårdagen.
Jag klappade ihop totalt.
Jag kände att jag behövde hjälp nu omedelbart, jag kommer inte orka tre veckors väntan.
Så jag åkte in till psykiatri-akuten vid S:t Göran.
Väl där blev jag inskriven fort, fick prata med en läkare efter fem minuter och pratade kanske i 40 minuter om hur jag mår och vad som hänt och vad jag tänker.
Slutade med att jag fick Atarax 25 mg att ta 1-3 gånger dagligen vid behov fram till jag får prata med en psykolog den 11/10.
tog första dosen för en timme sen kanske, vet inte om det hjälper, men känns som om jag är lugnare.

Det var väl allt.
Ursäkta stavning, grammatik och osammanhängande text.

EDIT: Gjorde ett test nyligen visade väl sig det jag redan visste
Your symptoms point to Major Depressive Disorder.
You show strong signs of Post-Traumatic Stress Disorder.
You appear to suffer from Panic Disorder.

Kan väl också poängtera att dem på akuten först ville skriva ut även anti-deppresiva men avstod eftersom det för det första har en lång verkningstid och sen att ångesten kan bli drastiskt mycket värre under den tiden, så det får väntas med till psykologen.

/Stefan

Gripande berättelse, bra skrivet. Det finns många som känner igen det du beskriver och som har blivit hjälpta.
Ge inte upp bara.
Mvh
i

Känns tungt, verkligt tungt, men jag gör mitt bästa för att hålla huvudet över vattenytan...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men du förtjänar bättre och se det faktum att du skrev här på startskottet på något nytt.

Du har skrivit ganska mkt om dina problem här redan vilket är bra.
Spjälka upp alla de orsaker du har till att må dåligt så att du (och/eller du och psykolog) lättare kan angripa problemen.
Försök att inte leva i det förflutna, det som hände dig var fördjävligt rent ut sagt men det var inte du som betede dig som en ynkrygg det var dom.

Du ska nu fokusera på ditt liv och bara ditt liv den närmaste tiden, du kan verkligen komma ur det starkare på andra sidan, men det kräver mkt arbete och antagligen skräck och smärta, men belöningen består i att du genom att klarat dig igenom något så tillintetgörande kommer få en styrka och en insikt om livet som inte kan vinnas på annat sätt.

Och inget jävla krökande!

att spjälka upp allting tror jag kommer vara det lättaste. och det känns redan nu som om jag klarat av det till stor del, så det skay nog inte vara så svårt att få ordning på just den biten när det väl kommer till en psykolog.
Det förflutna är mycket riktigt förfluten, men det är ruskigt svårt att bortse från det, åtminstone nu när såren rivits upp igen.
fokuseringen är ett annat problem, eftersom jag inte får förståelse från min omgivning varför jag mår som jag mår är det också svårt att fokusera, det blir som en enda stor ond cirkel tyvärr.

Spriten, var nog länge sedan jag blev så livrädd för vad som hänt, dock har jag velat och velat jävligt mycket att bara stoppa en flaska i munn och halsa, men har hållt mig ifrån just för att det var en läskig upplevelse.

bra tips ändå dock.

Tack.

Varsågod, nej menar inte att du ska lyckas förtränga det helt, mer se det i "vitögat" och inte låta dig dras ned av det.

Att du fokuserar på att du ska må bättre ska du inte känna skuld över, det är din rätt "fuck alla andra ett tag", du behöver det och det är din rätt.
Med det menar jag inte att du måste prata om hur du mår med varenda människa, men att du bestämmer dig själv för att du ska må bättre och aktivt jobbar mot det.

Även att se det i vitögat känns just nu väldigt långt bort.
Men du har en klar poäng.
Bestämt mig har jag redan gjort, medveten om att det förmodligen blir en svår och jobbig väg dit så ska jag lyckas till slut.

Bra att du sökte hjälp. Försök att håll ut tills du får träffa psykolog på öppenvården.

Klart du ska lyckas, även fast vägen är lång.
Kom ihåg att försöka flytta fokus från det negativa i din situation till
det positiva, även om det positiva kan tyckas skitlitet i jämförelse.
Små steg bara, det får ta sin tid och tid har du.

Skaffa sandsäck också att slå sönder när plågoandar/ångest är på besök.

Försöker så gott som hela tiden att hitta positiva saker att lägga fokus på.
Lyckas inte allt men ibland så det är en början.
Just nu är väl fokus mest på att klara mig igenom dem kommande tre veckorna till psykologen, vilket skulle kunna ses som positivt.

En annan sak som dykt upp i huvudet är hur jag ska tackla den extrema majoriteten som säger något i stil med "det är ju dåtid, varför ältar du det nu?"
eller "du kan ju inte blicka tillbaka på det som hänt".
För någonstans så verkar väldigt väldigt få förstå att jag skulle gjort så ifall det vart möjligt, verkar inte nå fram att det verkligen är problem jag har.

Någon som har något tips?

Jag tycker inte du ska ta någon notis om de som säger att det är dåtid och du ska sluta älta. Om det skulle varit så enkelt skulle du slutat med det för länge sedan.

Uppenbarligen är det här något som besvärar dig, och som du behöver tala med någon om. Ett tips fram tills dess är att du skriver ner dina tankar och minnen, det kan faktiskt hjälpa..