• Substans: Subutex
• Ålder/kön/vikt/etc: Man, 190cm, 70kg
• Tidigare erfarenheter: Vi detta tillfälle – inget.
• Tid: Väldigt svårt att säga.
Tänkte skriva lite kort om min första upplevelse med droger, men vi börjar från början – ända från början.
Epilog
Jag har alltid varit en person som har varit väldigt emot droger, jag växte upp i ett frikyrkligt hem och gick i söndagsskolan. När tiden gick och jag blev äldre ifrågasatte jag mer och mer min familj och min släkts synsätt på livet och allt därtill. Jag hade nog en förhållandevis normal tonårsperiod även om jag hade mina nereperioder (som alla andra, med andra ord). Fram tills det att jag var 18 år hade jag aldrig ens drömt om att prova någon drog. När jag tog studenten fick jag ett jobb direkt och har sedan dess arbetat där.
Redan första dagarna på denna arbetsplats träffade jag en person som kom att förändra mitt liv, och han har varit en av mina absolut bästa vänner sedan dess. Denna person har tidigare haft mycket problem i sitt liv med droger, och vi diskuterade saken väldigt mycket fram och tillbaka, både de bra och dåliga sakerna.
Veckorna går och veckorna blir månader, och jag funderar väldigt mycket på droger och vilken enorm inverkan det har på människors liv. En dag bestämmer mig för att jag ska sluta döma folk utan någon egentlig grund – jag måste uppleva det själv innan jag kan fortsätta argumentera emot droger. Jag börjar läsa om droger och av någon anledning fastnar jag för opiater, fråga mig inte varför men det fängslade mig på något sätt.
Sagt och gjort, kvällen är här och jag, min dåvarande flickvän, människan jag skrivit om tidigare och en vän till sitter i min lägenhet och pratar om vad som komma skall. Det delas upp subutex till oss och vi snortar en ganska rejäl dos (tyvärr minns jag inte mängden) var.
Omvändningen
Minuterna går och jag är väldigt förväntansfull över vad som kommer hända, kommer det bli ett livsomvändande ögonblick? Kommer jag att få panik? Kommer jag dö? Mina vänner lugnade mig och sa att allt kommer att gå bra, jag kommer inte dö. Minuterna fortsätter ticka och jag känner en pirrande känsla någonstans innanför naveln – värme sprider sig i kroppen och jag känner mig illamående. Jag går ut till toaletten och kollar mig i spegeln, pupiller små som…ja..något väldigt smått.. och avslappnat ansiktsuttryck. Jag får en plötslig känsla av att jag måste kräkas och jag häver mig ner mot toaletten och kräks upp kvällsmaten. Fan. Men sedan börjar jag känna efter, är det verkligen så farligt att kräkas? Nej, det känns faktiskt lite skönt att få det ur sig. Konstigt..
En ny syn på livet?
När jag tänker på den kvällen i efterhand, känns det som att just när jag låg på toalettgolvet och funderade över kräkandet var det som vände min syn på droger. Kroppen är en maskin, och matar man in rätt kommandon kan man förändra den och göra precis som man vill. Åter till kvällen drack jag ett par klunkar vatten och gick ut i soffan igen, började diskutera med de andra om vad jag upplevt och hur jag kände mig. De andra, förutom min tjej, hade tagit detta preparat innan och var inte lika förundrade som jag. Diskussionerna började och vi diskuterade allt mellan himmel och jord, och efter lite om och men så tog vi en promenad. Det närmade sig jul men trots detta gick vi alla ut i tshirt och byxor, kemikalierna höll oss varma. Det var en underbar känsla, att gå i den kolsvarta natten med vinden som blåste som en mindre storm, värmen av kemikalier i kroppen och bedövad hjärna. Underbart.
Klockan började bli mycket och mina vänner bestämde sig för att bege sig hemåt, så det blev jag och flickvännen kvar i lägenheten. Stämningen förändrades nu och vi la oss i sängen, jag fick någon vag tanke om att ha sex, men den försvann rätt snabbt. Vi gick och la oss och tänkte att det kanske skulle vara bra att sova (jag skulle ju trots allt jobba dagen därpå..) .
Sova?
Sova, nej det gick inte, varken för mig eller flickvännen. Vi började prata, prata på ett helt nytt sätt som vi aldrig gjort tidigare, det började tidigt i barndomen och slutade i nuet. Pratandet höll på flera timmar och det tog liksom aldrig slut. Under tiden noddade vi båda, men somnade aldrig in på riktigt, vi balanserade på den hårfina kanten mellan sömn och vaket tillstånd, helt underbart.. Känslan av att ligga där med personen som betyder mest i hela världen, med bedövad hjärna och en eufori som jag tror enbart kemikalier kan skapa är obeskrivlig.
Dagen efter
Jag vaknar upp, vad är klockan? Var är jag? Vad gjorde jag igår? Varför känner jag mig så konstig? Så många frågor. Efter att saker och ting började klarna till visade det sig att klockan var 7 och jag låg i min säng, precis som vanligt. Börjar reflektera över kvällen innan och jag inser att jag fortfarande känner av substansen i min kropp. Fan, måste jobba om 1,5h. Går ut i badrummet och tar en dusch, försöker piggna till så gott det går, utan framgång. Kroppen känns som en ballong fylld med mjöl, hård men ändå mjuk, oformlig och konstig. Jag klär på mig och pussar tjejen hejdå för att sedan cykla iväg till jobbet. Väl på jobbet sitter jag vid mitt skrivbord och mår skitdåligt, jag har småpanik och känner att alla stirrar på mig och jag tror jag noddar fortfarande. Jag går in till min chef och säger att jag mår dåligt och behöver lägga mig ner en stund. Får svaret att jag ser blek och sjuk ut så han säger åt mig att lägga mig i vilorummet en stund, för att se om det känns bättre. Går ut i vilorummet och lägger mig på soffan, känner mig helt slut och nu igen extremt nöjd med livet. Jag drömmer underbara drömmar och livet känns underbart tills..hallå..hallå..hur mår du? Grymtar något ohörbart tillbaka och öppnar ögonen. Där står min chef, han ser väldigt bekymrad ut och undrar hur jag mår egentligen. Klockan har blivit 15 och jag har legat i vilorummet sedan klockan 10 på förmiddagen. Inte bra. Svarar att jag känner mig lite dålig men att det känns bättre nu, vilket var helt sant. Jag följer med honom ut, tar en kopp kaffe och går tillbaka till mitt skrivbord för att slutföra de sista två timmarna på jobbet. Bästa arbetsdagen i mitt liv.
Eftertext
Detta var nu ca 2 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag har sedan den kvällen haft en helt annorlunda inställning till droger och känt tvärt emot tidigare. Jag vill nu prova något innan jag dömer andra som gör det. Jag vill kunna dela med mig av erfarenheter, goda som dåliga. I min kropp har nu allt från amfetamin till cannabis och GBL befunnit sig, och jag trivs väldigt bra med mitt nya jag, vilket jag inte gjorde tidigare. I skrivande stund har jag precis provat ett för mig nytt preparat, MDPV och av någon anledning fick den mig att lägga all min energi och fokus på just denna rapport, hoppas den kan roa någon, även om fokus på själva ruset nog blev ganska så litet.
• Ålder/kön/vikt/etc: Man, 190cm, 70kg
• Tidigare erfarenheter: Vi detta tillfälle – inget.
• Tid: Väldigt svårt att säga.
Tänkte skriva lite kort om min första upplevelse med droger, men vi börjar från början – ända från början.
Epilog
Jag har alltid varit en person som har varit väldigt emot droger, jag växte upp i ett frikyrkligt hem och gick i söndagsskolan. När tiden gick och jag blev äldre ifrågasatte jag mer och mer min familj och min släkts synsätt på livet och allt därtill. Jag hade nog en förhållandevis normal tonårsperiod även om jag hade mina nereperioder (som alla andra, med andra ord). Fram tills det att jag var 18 år hade jag aldrig ens drömt om att prova någon drog. När jag tog studenten fick jag ett jobb direkt och har sedan dess arbetat där.
Redan första dagarna på denna arbetsplats träffade jag en person som kom att förändra mitt liv, och han har varit en av mina absolut bästa vänner sedan dess. Denna person har tidigare haft mycket problem i sitt liv med droger, och vi diskuterade saken väldigt mycket fram och tillbaka, både de bra och dåliga sakerna.
Veckorna går och veckorna blir månader, och jag funderar väldigt mycket på droger och vilken enorm inverkan det har på människors liv. En dag bestämmer mig för att jag ska sluta döma folk utan någon egentlig grund – jag måste uppleva det själv innan jag kan fortsätta argumentera emot droger. Jag börjar läsa om droger och av någon anledning fastnar jag för opiater, fråga mig inte varför men det fängslade mig på något sätt.
Sagt och gjort, kvällen är här och jag, min dåvarande flickvän, människan jag skrivit om tidigare och en vän till sitter i min lägenhet och pratar om vad som komma skall. Det delas upp subutex till oss och vi snortar en ganska rejäl dos (tyvärr minns jag inte mängden) var.
Omvändningen
Minuterna går och jag är väldigt förväntansfull över vad som kommer hända, kommer det bli ett livsomvändande ögonblick? Kommer jag att få panik? Kommer jag dö? Mina vänner lugnade mig och sa att allt kommer att gå bra, jag kommer inte dö. Minuterna fortsätter ticka och jag känner en pirrande känsla någonstans innanför naveln – värme sprider sig i kroppen och jag känner mig illamående. Jag går ut till toaletten och kollar mig i spegeln, pupiller små som…ja..något väldigt smått.. och avslappnat ansiktsuttryck. Jag får en plötslig känsla av att jag måste kräkas och jag häver mig ner mot toaletten och kräks upp kvällsmaten. Fan. Men sedan börjar jag känna efter, är det verkligen så farligt att kräkas? Nej, det känns faktiskt lite skönt att få det ur sig. Konstigt..
En ny syn på livet?
När jag tänker på den kvällen i efterhand, känns det som att just när jag låg på toalettgolvet och funderade över kräkandet var det som vände min syn på droger. Kroppen är en maskin, och matar man in rätt kommandon kan man förändra den och göra precis som man vill. Åter till kvällen drack jag ett par klunkar vatten och gick ut i soffan igen, började diskutera med de andra om vad jag upplevt och hur jag kände mig. De andra, förutom min tjej, hade tagit detta preparat innan och var inte lika förundrade som jag. Diskussionerna började och vi diskuterade allt mellan himmel och jord, och efter lite om och men så tog vi en promenad. Det närmade sig jul men trots detta gick vi alla ut i tshirt och byxor, kemikalierna höll oss varma. Det var en underbar känsla, att gå i den kolsvarta natten med vinden som blåste som en mindre storm, värmen av kemikalier i kroppen och bedövad hjärna. Underbart.
Klockan började bli mycket och mina vänner bestämde sig för att bege sig hemåt, så det blev jag och flickvännen kvar i lägenheten. Stämningen förändrades nu och vi la oss i sängen, jag fick någon vag tanke om att ha sex, men den försvann rätt snabbt. Vi gick och la oss och tänkte att det kanske skulle vara bra att sova (jag skulle ju trots allt jobba dagen därpå..) .
Sova?
Sova, nej det gick inte, varken för mig eller flickvännen. Vi började prata, prata på ett helt nytt sätt som vi aldrig gjort tidigare, det började tidigt i barndomen och slutade i nuet. Pratandet höll på flera timmar och det tog liksom aldrig slut. Under tiden noddade vi båda, men somnade aldrig in på riktigt, vi balanserade på den hårfina kanten mellan sömn och vaket tillstånd, helt underbart.. Känslan av att ligga där med personen som betyder mest i hela världen, med bedövad hjärna och en eufori som jag tror enbart kemikalier kan skapa är obeskrivlig.
Dagen efter
Jag vaknar upp, vad är klockan? Var är jag? Vad gjorde jag igår? Varför känner jag mig så konstig? Så många frågor. Efter att saker och ting började klarna till visade det sig att klockan var 7 och jag låg i min säng, precis som vanligt. Börjar reflektera över kvällen innan och jag inser att jag fortfarande känner av substansen i min kropp. Fan, måste jobba om 1,5h. Går ut i badrummet och tar en dusch, försöker piggna till så gott det går, utan framgång. Kroppen känns som en ballong fylld med mjöl, hård men ändå mjuk, oformlig och konstig. Jag klär på mig och pussar tjejen hejdå för att sedan cykla iväg till jobbet. Väl på jobbet sitter jag vid mitt skrivbord och mår skitdåligt, jag har småpanik och känner att alla stirrar på mig och jag tror jag noddar fortfarande. Jag går in till min chef och säger att jag mår dåligt och behöver lägga mig ner en stund. Får svaret att jag ser blek och sjuk ut så han säger åt mig att lägga mig i vilorummet en stund, för att se om det känns bättre. Går ut i vilorummet och lägger mig på soffan, känner mig helt slut och nu igen extremt nöjd med livet. Jag drömmer underbara drömmar och livet känns underbart tills..hallå..hallå..hur mår du? Grymtar något ohörbart tillbaka och öppnar ögonen. Där står min chef, han ser väldigt bekymrad ut och undrar hur jag mår egentligen. Klockan har blivit 15 och jag har legat i vilorummet sedan klockan 10 på förmiddagen. Inte bra. Svarar att jag känner mig lite dålig men att det känns bättre nu, vilket var helt sant. Jag följer med honom ut, tar en kopp kaffe och går tillbaka till mitt skrivbord för att slutföra de sista två timmarna på jobbet. Bästa arbetsdagen i mitt liv.
Eftertext
Detta var nu ca 2 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag har sedan den kvällen haft en helt annorlunda inställning till droger och känt tvärt emot tidigare. Jag vill nu prova något innan jag dömer andra som gör det. Jag vill kunna dela med mig av erfarenheter, goda som dåliga. I min kropp har nu allt från amfetamin till cannabis och GBL befunnit sig, och jag trivs väldigt bra med mitt nya jag, vilket jag inte gjorde tidigare. I skrivande stund har jag precis provat ett för mig nytt preparat, MDPV och av någon anledning fick den mig att lägga all min energi och fokus på just denna rapport, hoppas den kan roa någon, även om fokus på själva ruset nog blev ganska så litet.
. Det var trevligt att läsa om hur en rationell persons livsåskådning förändrades. De flesta människor är på det stadiet du var på före dina åsiktsförändingar, vad jag tycker och tror, och folk som testat droger är mer liberala och har en bättre inställning till livet. Och får såklart ut mer av livet, även om man inte behöver bruka droger för att få det.
