Jag kan inte leva med tanken på ATT säga och

Då är det hyperkorrektion (här bland skitnödiga journalister) som ligger bakom. Det ligger ingen naturlig utveckling bakom att -> och, däremot bakom att -> o/å i talspråk. I vilket fall som helst finns ingen anledning att ersätta att med och i skriftspråket om man inte är just skitnödig.

Nej, det finns absolut ingen anledning att göra det.

— HallÅÅå, papperet är slut. Var snäll och släng in en rulle!

— Det heter var snäll att kasta in en rulle! Vad heter det?

— Volvo Sonett.

Där kan båda (bägge) vara acceptabla.

*Dels kan du vara snäll, dels kan du kasta in en rulle.

*Du kan även bli snäll genom att kasta in en rulle.

Volvo Sonett är som alltid italiensk.

I sin nyutkoma bok »Edens bakgård« använder PC Persild genomgående »och« för att transkribera talspråkets båda {å}. Det gäller konjunktionen »och« och infinitivmärket »att«. Skrivningen används i repliker efter talminus, men sådana repliker är ibland över en halv sida långa. Det överraskande är alltså att infinitivmärket skrivs »och« i dialog.

Det skall märkas att de flesta personerna som citeras är välutbildade. Handlingen försiggår väsentligen i trakten av Åhléns och Hötorget i Stockholm. Den gode PC skriver förstås konjunktionen »att« som »att« även i dialog. Exempel (min markering)

— Och vad försiggår här?
— Nämligen att jag hjälper damen här och befria sej från den här plasten som ni har sprayat ner henne med.

— ... Vi hade kommit överens och göra nåt för en invandrare.

Obs: sprayat – inte sprejat, nåt. I det senare fallet kan det vara ett egentligt och.

Replikerna är typografiskt sett svagt markerade, bara med pratminus men utan inskjutning, så när läsaren läser »att göra« så vet man att det är berättartexten (jagets berättelse).