Citat:
Ursprungligen postat av Dekster
... Det som däremot nästan helt har försvunnit är väl "till" (eller "te" eller andra varianter) som infinitivmärke (jfr. engelskans "to"), vilket aldrig blev standard i något av de skandinaviska språken men som har haft starkt fäste i vissa av landets dialekter.
Det är lite lustigt att engelska "to" före infinitiver kallas "preposition" medan vi har en särskild ordklass för infinitivmärket »att«. Det senare borde vara en sorts skydd för en rödlistad art.
Tyska "zu" betyder »till« och är tillika infinitivmärke.
I min gamla sydvästliga dialekt har jag inte hört till/te’ som infinitivmärke. Tvärtom har »till« och »att« förekommit i kombination för att uttrycka futurum, inklusive historiskt futurum:
— Han skulle te’ å sälja går’en när han fick arvet frå’ Amerka.
— Han stod i begrepp att sälja gården när han fick arvet från Amerika. (riksspråk)
I konstruktionen »ska till att« är väl »till« partikel.
----
Ytterligare en låtsas-om-variant:
— Försök inte att inte låtsas om att du inte förstår strängteorin!
I »låtsas om« är »om« en partikel, vilket ytterligare förbryllar i detta sammanhang.