Är jag störd?

Du är inte störd, gnotkes psykiska status är superstabil med inga psykiska åkommor i släkten, och han haft liknande tankar, speciellt då mot sina arbetskamrater eller snarare folk han träffar i arbetet som han inte riktigt känner. Den här känslan kommer bara upp när han sitter ner.

Beror troligtsvis på:

Osäkerhet
och
för lite fysisk aktivitet på jobbet

Det här var ju lite kul för jag "lider" av det omvända. När jag går förbi någon på stan tänker jag att "han kommer nog att klappa till mig".

Intressant. Jag har inte blivit slagen som barn. Har du, Speedzorn, blivit slagen som barn?

Testa att klappa till någon i verkligenheten när du får upp en sådan bild.

Ytterligare ett konstruktivt förslag

Nej jag har inte blivit slagen, bråkade lite med andra barn men det har väl alla gjort

Det där är en myt. Så få som 1 på 132 000 barn har någon gång bråkat med andra barn. Du bör omedelbart söka vård för dina traumatiska upplevelser.

Alla får väll sådana impulser då och då.
Testa att hålla i ett trevligt lagom långt järnrör med perfekt tyngd, väg av det i handen och gör några svingar med det. Den som inte funderar över hur det vore att slå någon med ovan nämnda järnrör är sjuk enligt mig.

Eller är det jag som är sjuk

Jag gissar på dig, tyvärr

Kommer på mig själv med såna tankar också ibland...te x när min kära mor bad mig hålla en stekpanna, medan hon skulle hämta något i kylen. Då får jag en bild av hur jag nockar henne med stekpannan bakifrån, hon faller till golvet, och sen hela processen med polis, ambulans, och allt, bara på nån sekund.
Expediter brukar allt som oftast bli offer för mitt tankevåld....livsfarligt.

Det beror väl på att det är "spännande" att föreställa sig att man gör sånt som man absolut inte får/kan/vill göra. Inget konstigt med det, så länge man inte går från tanke till handling.

Ni två låter som klippt och skurna för varandra,ni kanske skulle försöka eder på ett parförhållande och se vart det leder?