Smärtsamt liv - Att ta avstånd från relationer?

Jag vet inte riktigt vilken rubrik jag skulle ha eller om jag ens skriver på rätt forumdel, but here it goes.

Jag känner ständigt att jag vill ta avstånd från mina vänner och speciellt med en kille som jag är lite på "g" med. Detta pga att jag är heltidssjukskriven och har mycket problem med smärta och medföljande emotionellt och psykiskt instabil.
Trots att de inte säger det vet jag att det måste vara så grymt svårt för dem att se mig skaka och vrida mig i smärta och gråta och slita mig i håret etc, och jag ville verkligen inte lägga den sorgen på deras axlar. Ju mer jag låter dem trösta mig desto mer behöver jag dem för att inte bryta ihop, och jag är rädd att jag ska lägga alldeles för mycket på dem. Det känns som jag redan gjort den med killen jag träffar, och han har redan det svårt i sitt eget liv med anhöriga som behöver honom.

Jag har så fruktansvärt dåligt samvete för det här och jag vet inte om jag ska ta avstånd från dem eller om jag ska låta det fortsätta. Jag vet att de vill hjälpa för de bryr sig så mycket om mig, och det gör det så mycket värre. Jag vill inte såra dem genom att försvinna varje gång jag inte kan dölja smärtan (vilket i princip är varje dag), men jag vet inte om mitt hjärta klarar av att se dem plågas pga min smärta.
Jag har redan haft en vän som blev arg på sig själv för att han lämnade mig ensam när jag hade ont, för att det var väldigt sent och han skulle upp på morgonen (trots att jag sa att han kunde gå). Och en annan vän (killen som är lite närmare mig emotionellt) blev tårögd när han försökte trösta mig.

Det som är så svårt är att ju mer jag blir van av att inte vara ensam när jag har så ont desto mer ovan blir jag att faktiskt vara ensam då. Eftersom jag har så ont så ofta så behöver jag någon i princip varannan kväll, bara för att kunna tänka på annat eller bara känna att någon bryr sig. Men jag kan inte lägga den tyngden på någon.
Om jag tar avstånd kanske jag lyckas stänga av vissa känslor igen och inte bryta ihop lika ofta, och vänja mig att vara själv igen. Plus att tyngden av min sorg och smärta inte behöver gå ut över någon annan på den nivån.

Jag är så splittrad, jag behöver höra vad ni har att säga och jag vill höra ärligt om ni hellre skulle vilja vara ovetande (eller kunna förneka) att en vän har det smärtsamt, eller om ni skulle kunna ta på er ett ansvar att vara hos denne minst två gånger i veckan när hon har väldigt ont och i princip bara ligger utslagen och skakar och rycker till av smärta som i anfall. Vad har ni för tankar runt det här?


Edit: Jag kan nämna att jag är 21 år och att det handlar främst om vänner som är i 21-23-årsåldern.

Dina vänner och din kille du har på "G" är vuxna människor. Jag ska va lite hård och säga till dig, vilke rätt har du att avgöra vad som är bäst för dem? Det är ju lite att omyndigförklara/fördumma dem.

Jag förstår dina tankar men du ska inte ta på dig en martyrroll här. Dom är vuxna och dom kan fatta egna beslut. Jag personligen hade aldrig ens tänkt tanken att säga upp bekantskapen med någon av mina vänner om de råkat ut för något så som du beskriver. Tvärtom är det nu de behöver mitt stöd och min vänskap och stöd, thats what friends are for!

Nej sluta tänk så destruktivt och njut av dina vänner och din kille du har på g. Hade du varit en börda dom inte kunde hantera hade de varit borta för längesedan

You go girl!

Ja.. Du har nog rätt.. Men jag vet ändå inte om jag klarar av att ha dem för nära, jag bryter samman, både pga att de är så snälla och för att jag får dåligt samvete över att lägga det på dem.

Du ska inte inte ha dåligt samvete överhuvudtaget! de är vuxna och de vill detta! Sen är det faktsiskt såhär att de mår bra av att hjälpa med, alla gör det så vill du nu hitta något förrutom din vänskap som gör att dom vill vara med dig, så är det faktiskt att människan mår bra av att ta hand om och hjälpa andra

Försök att ine överanalysera utan njut istället av att umgås

Det här stämmer såklart inte. De flesta vill inte alls hjälpa sina handikappade vänner. För fan, tjejen är 21 så det lär dröja många år innan man blir av med henne "den naturliga vägen" och dessutom har hon inget arv att efterlämna.

Många hjälper sina "vänner" p.g.a. dåligt samvete om de inte skulle göra det.

Vill du inte belasta dina vänner ska du naturligtvis bryta med dem. Det mår i alla fall de bäst av.

Må Väl.