Citat:
Ursprungligen postat av Gregor.Samsa
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij
Tycker det är ett förbannat glorifierande av Brott och Straff. Min första tanke var att boken skulle vara en spännande mordgåta, men ack vad jag bedrog mig. Redan efter fösta kapitlet hade jag tappat fokus, och halvvägs in i boken var mitt sinnestillstånd likt en sengångare på rohypnol.
Det intressanta är dock, att hur alert och optimistisk man än är vid bokens inledning, ju mer uttråkad och eländig känner man sig efter ett antal hundra sidor. Bokens hela atmosfär har en märklig negativ inverkan på det mänskliga psyket, såvida man inte är rysk litteraturvetare eller bara allmänt konstig. Nej, nu upprepade jag mig.
En fadd, något bitter eftersmak infinner sig efter det att jag slagit ihop boken för sista gången. Aldrig mer, tänkte jag och svepte det sista ur whiskeyflaskan. Brott och straff var en pärs, nästan värre en den gången jag läste
Les Mots på originalspråket.
Det är gott om tråkiga replikutbyten som inte känns som att de för handlingen så mycket framåt. Ett parti som jag uppskattar mer är i så fall när vår unge delinkvent äntligen sätter yxan i kärringen för gott. Psykologer har i alla tider älskat Brott och straff, men eftersom jag inte ser min framtid som psykolog delar jag inte deras osunda upphetsning över Dostojevskijs spektakel.
De brukar annars med förtjusning spekulera över Raskolnikovs olika impulser och sinnesstämningar, varför han gjorde si och varför han gjorde så.
Härmed tillägnar jag Brott och Straff 10 av 10 Christer Petterson!