Faustus ska vara schysst och räkna upp ett blandat urval av tio gamla och nya böcker som både är, för att citera den ursprungliga frågeställaren "kult", och med objektiva mått mätt bra litteratur, utan att vara påtagligt tunglästa. I kronologisk ordning:
Petronius - "Satyricon" (åtminstone avsnittet om Trimalchios gästabud är obligatoriskt)
Rabelais - "Gargantua" m fl böcker (1500-talsslapstick om jättar som beter sig illa.)
Voltaire - "Candide" (1700-talsslapstick om människor som försöker bete sig väl.)
Emily Brontë - "Svindlande höjder" (Häftig romantik.)
Lautréamont - "Maldorors sånger" (Prosadikterna om den onde Maldoror är en av den franska symbolismens/dekadensens höjdpunkter.)
Strindberg - "Inferno" (August paranoid i Paris.)
Céline - Resa till nattens ände (Från första världskriget till Afrika till New York och tillbaka. 1900-talssvartsyn när den är som roligast.)
Beckett - I väntan på Godot (Teater = går snabbt att läsa. Och så är den bra, förstås.)
Thomas Pynchon - "The Crying of lot 49" (60-talsflum och konspirationsteoretisk uppvärmning inför Pynchons tyngre romaner, med renässansinslag.)
Michel Houellebecq - "Elementarpartiklarna" (Obligatorisk nutidslitteratur om sex och samhällelig alienering.)
Bubblare: Delar av Gamla Testamentet, Cervantes, Camus, Thomas Bernhard... Åsså alla icke nämnda greker och romare förstås.
(Hmm. Det blev en kraftig övervikt av fransmän ser jag, men det får någon annan göra något åt.)