I en länsrättsdom från -01 framkommer att L och T var placerade i samma familjehem. Placeringen var då frivillig och när föräldrarna ville att barnen skulle flytta hem ansökte socialnämnden om flyttningsförbud hos länsrätten. Barnen framförde via sitt ombud att de ville bo kvar i familjehemmet. Socialnämnden och ombudet kämpade förgäves - rätten avslog flyttningsförbud och föräldrarna kunde ta hem sina barn.
L hade nyss fyllt 11 och T var 8 år. Det är först vid 12 års ålder barns egen vilja beaktas i dylika sammanhang. LR resonerade att barnen inte hade nått en 12-årings mognad och bortsåg därför från deras egen önskan att inte behöva flytta till föräldrarna. T hade bott i familjehemmet sedan 10 månaders ålder.
Varför väger de biologiska föräldrarnas rättighet till sina barn tyngst?