Finns en fin text skriven av nån förläst Timbroekonom. Han går igenom svenskt bankväsende under guldmyntfot på ett lättförståeligt sätt.
Finns här:
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/7566514X.pdf
Den texten borde förklara TS frågeställningar.
Det man bör komma ihåg och hålla i minnet är kopplingen mellan krediter och reserver. Under guldmyntfotens gyllene år så fanns egentligen inte så mycket regleringar på kreditgivningen utan dess expansion reglerades genom bankernas interna konkurrens.
Funkade så att fullt med privata banker emitterar sina egna sedlar. När sedlarna kommer in i konkurrerande banker så begär dessa guld i utbyte för att öka sina egna reserver på konkurrentens bekostnad. Det finurliga med detta är att om någon girig bank börjar trycka egna sedlar som sjutton så förlorar den snabbt sina reserver till andra banker.
Det ovan betyder dock inte att en viss mängd reserver innebar en viss mängd utestående sedlar utan att alla banker "tvingades" till ungefär samma tillväxttakt i kreditökningen samt andelen reserver. Ledde till att antalet utestående krediter faktiskt ökade snabbare än ökningen av ädelmetallreserver under hela artonhundratalet. Detta är ju också en naturlig konsekvens av ett ökat förtroende för bankerna.
I texten nedan utgår jag från perfekt fungerande marknader:
Om uppbackningen är 100% och du har en viss mängd guld så innebär tillväxten av totalproduktionen ett prisfall på tillverkade varor och tjänster. Om vi har frihandel med andra länder kommer prisfallet på tillverkade varor att leda till handelsöverskott. Handelsöverskottet innebär att guld strömmar in i landet vilket höjer priserna tills handelsöverskottet försvinner.