Tre dagar lång panikångest?

Usch då, verkar inte alls spännande att ha en kompis som handlar på det sättet. Det gör en upprörd på olika sätt. Hade en kompis med det beteendet för ca 8 år sedan eller nåt i den stilen. Vi är inte vänner i nuläget men hon lever än idag vet jag.

Det jag känner är jobbigt med min PÅ är att jag verkligen skäms så otroligt mycket för mitt beteende och vill inte visa mig bland folk överhuvudtaget. Försöker undvika människor i största mån när jag har PÅ faktiskt..vilket kanske är dumt då jag inser logiken i det hela när du berättar.

Jag vet inte riktigt hur ofta jag har (vanlig) ångest faktiskt. Tycker det är så himla svårdefinierat på något vis. Det är ju inte som nästan var man beskriver "Åh shit, jag glömde gå ut med soporna..vilken ångest jag har nu!" eller "Usch, jag har en finne på hakan..vilken ångest!".
Jag tror inte jag känner verklig ångest särskilt ofta faktiskt. Lite allt eller inget på något vis för min del. Möjligtvis om jag sagt någonting dumt till någon..då kan jag få abnorma skuldkänslor och det är nog lite vad jag kallar ångest.

Känner själv att det är ganska hypat kring själva termen "ångest" (som kan ses i mitt andra svar litegranna)..men inte nödvändigtvis PÅ.
Kändes lite "inne" förut att säga att man hade "ångest". PÅ är det knappt några i min vänskapskrets som vet vad det innebär för någonting..men ångest har dom ibland över vissa saker som kanske inte enligt min mening är ångest.

Nej, inte speciellt kul men det är ju sånt som händer. Har inga hard feelings mot henne ändå trots att det ofta var jobbigt, hoppas bara för hennes egen skull att hon har fått ordning på sitt liv.

Vet ju inte riktigt hur du beter dig utåt när du har PÅ. De allra värsta gångerna har nog jag också undvikit folk, då vill man hellre vara ensam men om det inte är så illa att man sitter och skakar och i princip har brytit ihop tror jag absolut att man bör se till att ha andra i sin närhet. Har haft en del stöd av min familj också, de gånger man kanske inte har velat involvera vänner.

Vanlig ångest är inte så lätt att definiera, särskilt om man har blivit van vid den vilket gör att man inte märker så stor skillnad. I stort sett för min del så är det väl att man känner den där oron hela tiden i bakgrunden, väldigt svårt att slappna av och hela tiden en otydlig känsla av att allt är åt helvete.


Jodå, det kan jag hålla med om. Finns gott om människor som inte har den blekaste om vad ångest egentligen innebär utan slänger sig med uttrycket hej vilt över saker som egentligen bara hör till vardagen.

Jag klarar det nog inte egentligen, jag har bara legat inne under perioderna, har vart på hem under dagtid oxå.
Nu har dte inte vart på ett bra tag tack o lov och dte är ungefär 3-6 månader mellan dem sen.
Jag pratar med min tant och äter tabletter typ..

Jag träffar inte alls mycket folk under min PÅ som sagt..vill inte involvera folk i mina problem riktigt. Dock har jag haft stor hjälp av två personer under några av mina värre attacker. Dom har hjälpt på olika sätt men tryck över kroppen samt att bara höra rösten av personerna har fungerat lugnande på något vis. Kanske har med tillit att göra? Vad vet jag?
Har för mig jag läst någonting (eller sett på TV) att tryck över kroppen kan hjälpa mot ångestattacker. Vet inte om det stämmer..men det har fungerat i två av mina värre fall i alla fall. Kanske borde prova det oftare.

"allt är åt helvete"..där har du det jag känner också som riktig ångest..men det händer inte så ofta som sagt. Tack och lov!

Okej. Tankarna har gått genom mitt huvud att jag kanske ska åka in akut..men jag har hejdat mig själv eftersom jag har ett otroligt litet förtroende för psykvården i Sverige och framförallt för vården i staden jag befinner mig nu.

Vad käkar du för någonting då?

Skönt att det varit lugnt ett tag!

En fråga till R.R:

Hade du haft ngn PÅ-attack innan din vän var självmordsbenägen?
Vad gör du när attackerna kommer? Tar du ngn medicin eller har du några tankeknep?
Saken är nämligen den att min mamma försökte ta livet av sig för 2 år sedan med hjälp av tabletter. Efter dess har jag fått PÅ-attacker då och då, oftare nu på senare tid + att jag vägrar äta tabletter. Vågar inte/vill inte ta tabletter oavsett om det rör sig om Alvedon eller starkare grejer. Kan sådana handlingar av personer som står en nära alltså utlösa sådant här? Jag har nämligen aldrig hört talas om ngn som haft liknande problem som mig av liknande anledning.

Jag hade haft det några gånger tidigare men aldrig i den omfattningen, överlag kan man säga att det förvärrades ordentligt under den tid jag hade kontakt med henne och fick genomleva ett och annat självmordsförsök. Jag tror absolut att sådana handlingar kan vara bakomliggande faktorer som utlöser det, PÅ attacker kan trots allt uppstå utan någon synbar anledning så att de kan utlösas i pressade lägen är inte speciellt konstigt.

Jag har ännu inte ätit någon medecin mot det men har övervägt att börja göra det. Är inte heller direkt något fan av tabletter men har man ångest under längre perioder tror jag man lurar sig själv om man inte ser till att få bra hjälp mot sina problem. Jag har t ex en nära familjemedlem som också haft PÅ under lång tid och hon mår mycket bättre sen hon åt medecin ett tag och fick lite mer ordning på livet i övrigt. Tänker inte försöka övertyga dig till något du inte vill, tycker bara att du kanske ska ge det en tanke trots allt. Alla tabletter är inte av ondo.

Har inte direkt några tankeknep, skulle väl vara då att jag försöker ignorera det så mycket som möjligt bara. Visst, när det är som värst är det inte så enkelt men går det så försöker jag fokusera på annat under tiden och tänka att det går över. Förutom de aktiviteter jag redan nämnt så är det en otroligt bra terapi för mig att bara stå med guran och låta musiken välla ut, när jag spelar får jag samtidigt ut en massa känslor i låtarna.

Jag hade någonting liknande efter min mamma försökt ta sitt liv pga mig (hon påstod det rakt upp i ansiktet på mig i alla fall, men lyckades inte). Sov inte så bra den natten om jag säger så.

Jag hatar också att ta tabletter. Tar inte värktabletter vid huvudvärk förrän jag ligger och grinar med en hjärna som känns som om den ska svälla ut genom öronen ungefär eller när jag verkligen har så ont att jag tror jag kommer dö vilken sekund som helst (envis så jag är dum brukar folk säga om min ovilja att ta tabletter). Men dom senaste gångerna jag haft PÅ så har jag inte klarat av det själv utan tabletter. Jag inser själv hur löjligt det är att inte ta tabletter som faktiskt hjälper (till viss del i alla fall) mot min PÅ samt inte framkallar beroende rent medicinskt. Måste man så måste man.