Kan du med o kasta ut ditt barn?[problem med flickvännens myndiga dotter//mod]

Hej!

Jag är dokumenterad expert inom ämnet Barn och familj samt samlevnad.

Det låter som att dottern är sur för hon uppfattar det som att du försöker ersätta hennes pappas plats.
Tyvärr finns det inte mycket att göra förutom att vänta tills hon flyttar hemmaifrån, hennes beteende kommer inte ändras.

Jag talade ut med min tjej igår, vi har kommit överens om att bara ha ett förhållande som flickvän/pojkvän. Jag vill inte utsätta henne för nåt så traumatisk som att kasta ut sin egna dotter.

Inte heller vill jag sätta ett barn till denna jord som riskerar att få downs syndrom och andra problem.

Min tjej visste om vad jag vill ha redan innan vi började dejta. Jag vill ha ett kärleksfullt hem med fina barn, trygghet, och det är precis det jag inte får om jag går med i hennes familj.

Idag ska dem flytta till en annan lägenhet, och jag är inte ens där o hjälper till. Jag varken får eller vill komma dit.

Är det inte väldigt bortkastad tid att fortsätta ses som flickvän/pojkvän, eller menar du egentligen bara kk?

Din framtid är ju inte med henne, eller hur?

Du måste verkligen älska den här kvinnan om du är beredd att avstå från barn för egen del bara för att hennes dotter är knäpp och mamman är för flat för att säga ifrån. Heller är du lite knäpp? Förlåt att jag skriver så, men hur mycket skit är du beredd att ta egentligen?

Dottern är 18 (!) år och vuxen i lagens mening. Om du är en vanlig snäll kille som inte har för vana att slå ner folk i din omgivning och sälja knark, så borde mamman göra klart för dottern att bara för att du kommer in i bilden så betyder inte det att du ska bli en ny pappa åt henne heller att du ska ta över deras hem.
Mamman borde göra klart för dottern att du är en person som hon tycker om, att dottern inte behöver älska dig men att hon måste respektera dig, samt att dottern inte har någon rätt att bestämma hur mamman ska leva sitt liv.

Går ungen i gymnasiet kan hon inte kastas ut trots att hon är myndig.
I Sverige har vi försörjningsplikt tills de slutar i gymnasiet vilket faktiskt kan innebära 20 år om de gått om.

Sen vet jag att det finns socialförvaltningar som vägrar hjälpa till även om barnet är betydligt äldre än så. Det i sig innebär att för att få rätt till hjälp för ungen man kastar ut/ungen som kastats ut att man behöver överklaga till tingsrätten.

Finns det en vettig förälder som går med på att kasta ut sin unge pga en boytoy?

Hon behöver mig, och jag vill inte förlora henne som vän. Men ja man kan säga i svart o vitt att vi tar det till ett "kk" förhållande, även om jag inte gillar använda det ordet för en kvinna jag älskar.


Inte mycket mer! Idag så flyttar dem och de märker att de är underbemannade så gissa vem de ringer? Jo mig. Först ringde min tjej och bad mig komma för de behöver hjälp, men jag sa att jag inte ville för att det är jobbigt för mig att vara i deras hem, träffa barnen och andra släktingar - speciellt när jag mår så dåligt nu.

Sen så ringer dottern via mammas mobil. Jag ber henne respektera mina känslor och ge mig tid så att vi kan vara vänner sen.

Detta gillade hon inte höra. Hon kalla mig för en fitta, och säger att jag kan få en chans nu att hjälpa dem o komma in i deras hem och flytta deras möbler.

Men jag känner mig utnyttjad om det är så det ska vara. Jag frågade själv "vill ni bara att jag ska komma o få göra skitsakerna eller?" och dottern svarar "Ja".

Sen sa hon en massa spydigheter o la på.

Efter detta skrev jag ett argt sms till min tjej och ett ännu argare sms till dottern där jag sa att jag ska straffknulla din mamma i röven och hon kommer få ont!

Så nu har bägaren runnit över, jag vet att jag har gjort bort mig men jag blir så arg så jag kunde inte hålla det inom mig längre.

Det här förhållandet tär på mig, det är kanske dags att göra slut. Jag kommer säkert få sparken från mitt jobb (vi jobbar på samma ställe men jag är bara inhyrd). Oh well, life goes on som dom säger.

snopen lär hon blivit


Jag tycker du gör helt rätt i att bryta upp. Dottern är förmodligen sur för att du är ung (verkar det som) och hennes mamma är gammal.
Hon ser det som konstigt/pinsamt liksom..

Har ingen kommit på tanken att morsan kanske har blivit illa behandlad av pappan/tidigare pojkvän och att dottern är bara väldigt överbeskyddande?

Jo, jag är 20 år yngre än modern. Jag har alltid funnit äldre kvinnor mer tilltalande än unga tjejer, det är en helt annan mentalitet på dem.


Pappan har behandlat mamman illa förut men inte slagit henne eller så. Kan ju passa på att tillägga att jag blev tillsammans med henne medan hon fortfarande var gift med sin man, men hon vågade inte stå emot honom förens hon fick mitt stöd.

För en 6 månader sen fick hon nerverna att skilja sig från sin man. Han hotade henne och mig till livet, och även att han skulle skada deras barn om hon inte kom tillbaks till han.

Men han har lugnat ner sig nu, iaf med mordhot. Senaste han gjorde för typ en månad sen var att skriva ett brev till henne att hon är en dum hora och att han tänker inte betala tillbaks dem pengarna han är skyldig henne (ca 200 000 kr).

Jag är långt ifrån ett helgon om det är det ni tror. Men unga tjejer förstår sig inte riktig på mig. Istället för att gå ut och festa så föredrar jag att sitta hemma och måla tennsoldater, för att bara nämna ett exempel.

Tyvärr, men barnet kommer på köpet. Då skulle du valt en singelkvinna, inte singelmamma.

Ärligt talat så tycker jag mamman säger rätt, du måste ge henne och dottern mer tid, men däremot gör hon fel, när hon inte markerar mot dottern att HON inte bestämmer i huset, utan mamman själv. Ska någon kasta ut dig, ska det vara mamman, inte dottern. Det visar på respektlöshet inte bara mot dig, utan även mamman. O där brister hon i föräldraskapet.

Däremot är det viktigt att komma ihåg, att det dottern tar ut på dig, troligen inte ens handlar om dig som person. Så ta inget personligt från henne, utan se det mer som att det här handlar om dottern själv, inte dig.

Lycka till!

Btw passar rubriken verkligen inte in på ditt problem. För att svara på rubrikens fråga, NEJ jag skulle ALDRIG kasta ut mitt barn. Har själv blivit utkastad tre gånger o den otrygghet det medför (jag hade inte ens varit någon maniactonåring och gjort något fel, utan det var mer för maktkampens skull) vill jag aldrig någonsin utsätta mina framtida barn för. Skaffar man ett barn tar man fanimej ansvar för ungen tills den blivit myndig o kan flytta ut och skaffa sig ett eget boende.

Oj, trodde inte skillnaden var så stor, hade mer tippat på 10 år kanske.

Helt plötsligt förstår jag mycket väl varför den 18-åriga dottern hatar dig och till viss del sin mamma.

Du kan ju inte på allvar någon gång ha haft barn med i tankarna i det här förhållandet?