Ett utilitaristiskt argument mot en kalkylerande hållning

Man säger då att det är osannolikt, men är det konsekvenserna (det aktuella utfallet) eller sannolikheten inför en händelse (vilket ändå är baserad på tidigare utfall) som bestämmer huruvida en handling (och således också en "kalkylerande hållning") är etiskt rätt eller fel?

Edit:
Om det är konsekvenserna, så hamnar man i en sån moralisk "fälla" som vi demonstrerar här, eftersom ingen kan veta framtiden. Men om det är sannolikheterna baserade på tidigare utfall, så börjar man tala om intentioner (vilket är motsatsen till konsekvenser), eftersom man är ute efter ett visst utfall. I vilket fall verkar det lite paradoxalt.

Utilitarister använder idag allt som oftast sannolikhetslära medan Freud inte gjorde det. Freuds problem är att han bröt mot dess regler, vilket givetvis leder till problem.


Då är det ett bättre utfall, men vi kan konstatera att beslutsfattaren tog ett irrationellt beslut och hade tur. Ungefär som att sätta dina livsbesparingar på ett hästlopp med en usel häst som råkar vinna av extrem tur. Vi kan fortfarande kalla dig för en idiot, även om du faktiskt råkade vinna den gången. Ingen paradox här.

"Paradoxen" är att irrationella idioter (större delen av mänskligheten?) kan handla moraliskt. Rationalitet handlar om intentioner, och om intentionerna inte spelar någon roll så är det bara på turen moralen vilar. Att det skulle vara omoraliskt att sätta sin livsbesparingar på en usel häst fastän den vinner, handlar i sådana fall snarare om pliktetik/dygdetik än det handlar om konsekvensetik såsom utilitarianism.

Vilken definition av rationalitet använder du? Tyvärr brukar ni i ert fält använda en helt obrukbar definition av rationalitet.

Jag kan tänka mig att det finns mängder av olika definitioner av rationalitet, men i det här fallet borde det inte spela någon större roll. Den definitionen jag fått lära mig är att om A -> B så är A ett mål att sträva efter för att uppnå B. Så om en person är "irrationell", så kan den utgå ifrån X och ändå lyckas uppnå B, genom tur så att säga. Hmm, det fungerar inte logiskt sett ser jag nu. Det jag utgår ifrån är att det existerar multikausala förhållanden (utanför experimentella och simplifierade förhållanden, vilket vill säga världen vi lever i), där man kan uppnå en och samma konsekvens genom många olika (kanske till och med oändligt många) orsaker. Men så behöver man inte se på världen förstås. Fast även relativt sett, om jag utgår ifrån A -> B idag, så kan någon annan (i en annan kultur, i framtiden till exempel) se att jag utgick ifrån "fel" orsak (Jag trodde det var X när det egentligen var A. Ett utanförperspektiv då) men ändå lyckades uppnå B.

Om det är enbart "-> B" som spelar någon roll, så är inte A det viktiga? Jag vet inte riktigt måste jag erkänna, jag försöker bara förstå hur logiken hos utilitarianismen fungerar. Jag är inte övertygad utilitarian (än), och kommer ifrån en tradition där kvalitet föredras framför kvalitet. Men om utilitarianismen egentligen utgår ifrån kvalitet (även från ett relativt perspektiv), så finns det nog ingen anledning för mig att inte vara utilitarian.

Det är som, alla vill vara goda (eller strävar efter godhet, som Sokrates tydligen ska ha sagt, även om jag inte vet det helt säkert, det är en andrahandsreferens för mig), och om jag då från mitt perspektiv ser något som gott, borde jag väl då också att andra ska få ta del av det (oavsett om jag utgår ifrån den Gyllene Regeln eller Kants Kategoriska Imperativ). Men då måste jag komma förbi det här "problemet" med kalkylerande hållning först (och du som är övertygad utilitarian borde kunna få mig att förstå varför det är fel att inneha en sådan hållning (hållningar per definition handlar väl mer om dygdetik egentligen, men det kanske vi kommer till sen), om det nu är fel enligt utilitarianismen att inneha en kalkylerande hållning (och vad det är, har vi nog olika tankar om), vilket det kanske inte är?).