Citat:
Ursprungligen postat av
emelieb
Usch vilket hemskt uppdrag att gå och plocka likdelar.
Jag har varit med vid sådana tillfällen några gånger. Och visst är det en väldigt speciell känsla att gå där utmed spåret och samla ihop det som blir kvar av en människa efter en rejäl påkörning.
Men det är någonting man bara gör där och då. För att det behövs och för att andra ska slippa.
Det är långt mycket värre att få all information om vem den omkomne är, få besked från sina chefer att sedan åka ut och berätta för de anhöriga, om det finns sådana.
Jag tänker på polispersonalen som måste lämna dödsbud. Även om tåghoppen oftast kommer som en överraskning, så är den omkomnes psykiska ohälsa oftast känd.
Familjen känner dock ofta till att den avlidne varit riktigt dålig och att denne många gånger haft kontakt med psykiatrin utan att egentligen få den hjälp som krävs för att komma på fötter mentalt.
Så jag skulle nog säga att dödsbudsleveransen är hundra gånger värre än att lugnt och metodiskt gå tillsammans med en eller två andra brandmän och leta organiskt material.
Någonstans brukar de anhöriga ändå veta att den omkomne valt den vägen, att ta sitt liv. Även om själva beskedet kan skapa enormt starka och oväntade kris- och sorgereaktioner.
När man går där på det avstängda spårområdet infinner sig ett slags metodiskt lugn. Man har gott om tid och man skyndar aldrig. Utan man går där med handskar, plocktång och plastpåse, och fullgör uppdraget med största respekt.
Det är knäpptyst, men med små avbrott i tystnaden om man upptäcker något som kollegan bör ta hand om. Man pekar lite lätt åt det som ska med i påsen.
Efter en stund går man samma sträcka utmed spåret en gång till, för att verkligen se till att "allt är med". Sedan är uppdraget över. Och begravningsbyråns politibil kan köra upp påsarna till rättsmedicin.
