Vad ska jag ta mig till?

När jag var 13 eller 14 år gammal började jag uppleva perioder av nedstämdhet och oro, vilka varvades med perioder av upprymdhet. Jag funderade inte på det på något djupare plan, och tänkte att det säkert kommer gå över, tonårstiden ska ju vara jobbig eller hur?

Åren gick och problemen försvann inte, tvärtom, de jobbiga perioderna ökade i såväl längd som styrka, men under de bra perioderna har jag alltid negligerat de dåliga och inbillat mig själv att de inte kommer tillbaka.

När jag var 20 träffade jag min nuvarande fru, och vi fick med ganska kort mellanrum två söner, skaffade Volvo, villa men ingen vovve och så vidare...en ganska trevlig utveckling tycker jag under mina goda stunder. Jag är i skrivande stund 28.

Tyvärr känner jag att mina dåliga perioder, som nu ofta är 2-3 månader långa med lika många bra månader mellan kommer att förstöra allting till slut. Under de här "svackorna" är jag ledsen/nedstämd, saknar all framtidstro, är oförmögen att ta itu med minsta sak (jag kan sitta en hel vecka och slösurfa när jag har tentor att plugga till, arbete att utföra, saker att fixa med huset/bilen o.dyl.),stora sömnproblem, konstant trötthet, minskad sexlust, dålig aptit, en vidrig gnagande oro som har gett mig en helvetes magkatarr och som stundtals ger mig panikkänslor, usla sociala funktioner...listan kan göras lång. Jag försöker låtsas att allt är bra, men jag vet i ärlighetens namn inte om jag lyckas.

Under mina "toppar" sover jag gott, äter som en häst, är kåt som en kanin och effektiv som en tysk lägervakt utan minsta oro för någonting - ingenting känns jobbigt, utom den ganska nyfunna insikten om att nästa "svacka" lurar runt hörnet, att allting fortsätter.

Jag har alltid avfärdat tanken på att söka någon typ av professionell hjälp, jag vet inte varför, kanske för att man ska klara sig själv?

Vad är det med mig? Varför går det inte över? Ska jag försöka ta kontakt med sjukvården tror ni?

Tycker det luktar lite manodepressivitet (PK-term: bipolaritet). Å ena sidan kan det hjälpa med medicin, göra variationen mindre, å andra sidan kan medicin göra dig avtrubbad som en zombie.

Kan vara värt att prova vad en psykdoktor har att säga iaf. Bara för att du söker hjälp och snackar med psykolog ett par gånger så blir du inte nödvändigtvis fast.

Tja,ett snack hos "hjärnskrynklaren" skulle kanske föra dit lite framåt.

Har du försökt att dämpa dina problem med droger?
eller något annat.


För allt man dämpar kommer tillbaka om man inte tar itu med det.

Gå och prata med en psykolog det kommer hjälpa dig att hitta "problemet".
Detta tar tid. Långsam förbättring men bättre än att gårunt och må dåligt.

Dock är det viktigt att du fortsätter att gå till samma psykolog även när du mår bra igen, för sen när du börjar må dåligt så kan det ju vara bra..

Hoppas min text hjälpte dig lite.

Som "aqqt" skrev ovan låter det som att du lider utav bipolär sjukdom. Se till att ta kontakt med psykiatrin där du kan få hjälp och medicinering. Stämningsstabiliserande läkemedel kan hjälpa dig att ta udden av topparna och dalarna och låta dig fungera "normalt" och må bra helt enkelt.

Det finns en del läkemedel att prova. Lithionit är det vanligaste. Detta kan man kombinera med antiepileptika eller neuroleptika för att hitta en bra balans.

Som jag ser det är inte mina "toppar" ett problem, egentligen känns det som att det borde vara mitt normaltillstånd, jag tror att de är ett något slags sådant, men att jag upplever dem som extremt positiva beror på kontrasten till "svackorna". Jag gjorde det där MADRS-testet som det länkas till i en annan tråd och fick 24 poäng, säger det er något?


Nej, jag har inte ens rökt en holk sedan gymnasiet, alkohol dricker jag väldigt sällan, och då i måttliga mängder. Lever för övrigt rätt sunt, under mina bra perioder äter jag bra och tränar 5-6ggr/vecka, under de sämre äter jag rätt lite och orkar inte träna alls.

Hur gör man för att ta kontakt med vården en sån här gång? Jag vet ju hur man gör om ungarna fått halsfluss eller om jag sågat mig i benet....men om jag ringer och säger att jag mått dåligt i 15 år, hur tas det emot...?

Om du vill kontakta psykiatrin är det vanligaste att man går till sin husläkare/vårdcentral och ber om en remiss. (bipolär sjukdom behandlas nästan alltid inom psykiatrin)

Till vissa mottagningar kan man skriva en sk. egen remiss, ett brev där man berättar om sin situation och varför man behöver hjälp osv.

Tänk inte på vad de ska tycka, det är bara synd att du gått runt och mått dåligt i 15 år utan att ha fått någon hjälp. Du låter väldigt normal förövrigt så jag tror inte att nån inom psykiatrin kommer tycka att du på något sätt är udda som inte sökt hjälp tidigare.

Det låter som att du är bipolär 2, varianten där man i huvudsak har depressioner och ibland hypomani (som är en lindrigare form av mani där man fortfarande har full kontakt med verkligheten, inte lider av vanföreställningar men har krafitgt ökad energi, mycket idéer, minskat sömnbehov, ökad sexdrift mm.

Jag kanske skriver ett brev, jag tror att jag skulle ha ganska svårt att få någon att förstå genom verbal kommunikation faktiskt. Jag har tänkt på det idag faktiskt, vad man ska säga och hur man ska säga det för att någon ska förstå, i och för sig är det yrkesmänniskor man pratar med, men ändå...brukar det vara ett problem, att patienter inte lyckas föra fram sin sak så att säga?


Ja, ganska precis så.

Tack så mycket för ditt svar.

Jag gjorde om testet alldeles nyss (http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=1856) och tog mig bättre tid att tänka igenom mina svar, vilket jag trodde skulle leda till en lägre poäng och ett lugnare sinne...men jag fick för i helvete 29 nu...ska man överhuvudtaget ta det där testet seriöst?

Jag måste ta mig i kragen och ringa doktorn i veckan ändå...de har säkert inga tider innan hösten i alla fall...

Det beror väl helt på, tror definitivt att du kan förmedla hur du mår bara du kommer över din nervositet inför psykiatrin.

Inom psykiatrin är personalen van vid psykotiska, dementa, autistiska personer osv. varav säkert många har svårt att förstå sina känslor, än mindre kan verbalisera dem. Så du kommer inte framstå som udda alls tror jag.

Jag ringde och fick en tid på vårdcentralen på måndag...så nu får vi se vad som händer.

Bra, hoppas du kan få remiss och hjälp hyfsat snart.