Sociala anledningar till att kreditmängden ständigt måste växa

Detta är en fortsättning på tråden:
https://www.flashback.org/showthread.php?t=822152

Där visades att det inte finns något matematiskt tvång att en räntebärande kreditmängd ständigt måste växa utan att skuldavskrivningar görs.

Men en slutsats var att om någon ger lån och aldrig konsumerar räntan så måste övriga samhället låna allt mer och allt annat lika måste då kreditmängden ständigt öka.

Var kan detta inträffa?

Ett exempel är stiftelser. Stiftelsen äger sig själv och har åtminstone teoretiskt oändligt liv. Om den inte delar ut hela räntan så kommer den bara växa sig större och därmed även samhällets skuld till den. Samma gäller f.ö. dess ägande i form av aktier. Om inte utdelningen/värdeökningen delas ut så kommer stiftelsen öka sin andel av ägandet i samhället.

Detta kan vara en anledning till att stiftelser har krav på sig att göra utdelningar (huvudanledning är förmodligen att förhindra skatteflykt):

Vilka andra exempel på tänkbara organisationer finns? Det skall finnas ett incitament att samla på sig fordringar/tillgångar och incitamentet skall finnas under oändlig tid framåt.

Där det finns många som sparar, finns det större utrymme för lånande. Ränta är det perfekta instrumentet för att få balans mellan lånandet och sparandet.

Finansdepartementet (oavsett om det är (S) eller alliansen som härskar) har inget intresse av att skulderna betalas tillbaka. Den rådande paradigmen, konsumtionsekonomin (en variant på den nya ekonomin), säger att det är bättre att folk lånar mer och konsumerar mer. Då blir allt bra.
Man har tom höjt primärkapitaltillskottets andel i primärkapitalet så att bankerna ska kunna låna ut mer.
Om du ringer till Finansdepartementet och framför sådana tanker under en (S) regim åker du nog upp på listan över besvärliga som skall till Gulag när socialismen nått så långt att man har ett svenskt sådant.

Staten styr inte direkt över det. De kan inte direkt tvinga de som har kapital att konsumera. Det man jobbat med hittils är att stjäla pengarna. Antingen direkt genom olika former av skatter, eller indirekt genom att Riksbanken skapar inflation.


En konsumtionsekonom står högt i kurs när överheten skall tillsätta tjänster. T ex i Riksbankens ledning. En monetarist kan däremot inte räkna med att få sådana jobb (annat än genom falskspel).

Det finns ett filosofiskt forum som behandlar värderingar om vad som är problem och inte är det. Denna tråden forskar enbart i orsak och verkan.

Några klargöranden:
Tråden antar inte att kreditmängden ständigt måste växa utan spekulerar i orsaker till varför den skulle tänkas vara tvungen att växa.

Teorin i inlägg 1, att det finns organisationer som ständigt ackumulerar fordringar, är bara en bland många tänkbara. Det är den teori Hmmm2 lanserat hårt.

Hmmm2 tog upp argumentet att en bank inte kan konsumera alla ränteintäkter p.g.a. kravet att utge inlåningsränta. På detta svarade jnilsson att "Det låter som inlåningen skulle vara större än utlåningen och att det därför skulle kräva ytterligare utlåning. Gäsp.".

Låt säga att bankens ränteintäkter är 10 och räntekostnader 4. Av dessa 10 måste sålunda 4 utgå som kostnad i verksamheten. De övriga 6 kan konsumeras. De övriga 4 kan såklart också konsumeras men det förutsätter att alla spararna faktiskt väljer att konsumera.

Men dubbla "kan konsumeras" uppstår såklart möjligheter att en större eller mindre andel av kapitalen faktiskt inte konsumeras utan ackumuleras, vilket i sin tur är en faktor som leder till ett krav på kreditexpansion.

Nej det leder inte till någon kreditexpansion. Om inlåningen ökar och banken inte kan eller vill öka utlåningen så sänker den bara inlåningsräntan. Således är räntekostnaderna fortfarande 4 år två, enligt exemplet ovan, även om spararna väljer att låta räntan ackumuleras hos banken.

Något sådant existerar inte. Har inte en bank någon utlåning kommer den betala 0% eller lägre för inlåningen. Hela vitsen med inlåning är nämligen att förmedla vidare krediten till låntagare.

kapitalstorleken är i teorin irrelevant (om jag inte missförstår eller tänker helt galet). måste banken sitta och trycka på 20kr och har 20kr att konsumera för är inte skillnaden större än att banken måste fullfölja 4 cykler för att motsvara 2 där banken inte behöver trycka på kapital. 20*4=40*2. teoretiskt sett är förhållandet mellan "tillgängligt"/totalt kapital egalt för möjligtheten att kunna betala skuld. det är inte där skon klämmer. Du kan ha en skuld på 1 miljon och betala av den även om den tillgängliga penningmängden är 10kr (eller 1 öre för den delen). (utan att varken penningmängd eller kreditmängd ökar, dvs.)

(i praktiken finns det dock givetvis begränsande faktorer då varje transaktion medför en kostnad, men det är en annan femma - vore ju t ex. inte så fett att göra en avbetalning på 1 kr om varje avbetalning medförde en avgift på 2 kr osv).

Men detta förutsätter att dessa 10 kr cirkulerar 100 000 gånger? Om det tar stopp någon gång på vägen försvårar detta amortering. Rätta mig om jag har fel.
Nu blir det naturligtvis svårt att omsätta detta mikroexempel i hur det fungerar i den storskaliga praktiken. Jag ville bara belysa ett möjligt problem.

För att ha pengar att låna ut lånar banken in pengar av allmänheten. För att locka till sig pengar erbjuder de ränta till spararna. Min, och allas, premisser (oavsett vad man vill peka på) bygger väl ändå på utgångspunkten att utlåning sker.

Så, då utlåning sker av inlånade pengar sker två saker. Banken betalar ränta (till spararna som därmed får ränteintäkt) och banken inkasserar ränta (från låntagaren). För att cirkulationen ska fungera på ett tillfredsställande vis bör både banken och spararna konsumera sina ränteintäkter för att motverka ackumulation.

I praktiken är måhänga många av spararna också låntagare varför de kanske konsumerar sina ränteintäkter såsom betalning av egen ränteskuld.

Jag ville bara peka på att det torde vara fler än banken som kan sätta käppar i hjulet vad gäller att se till att pengar cirkuleras.

Jag vet inte om du missuppfattade mig men att "banken inte kan eller vill öka utlåningen" har jag inte talat om.