Det finns djur vars ögon är känsliga för strålning vi inte är känsliga för. Det finns några djur som kan se en bit in i det ultravioletta området, ex. bin, och några som kan se en bit in i det infraröda området, ex. vissa ormar.
Man behöver dock inte öka känsligheten utanför vårt nuvarande känslighetsområde för att se nya färger. Människan har normalt tre olika typer av tappar som ger oss vårt färgseende. Vi är trikromater. Det finns dock en genetisk "defekt" som ger vissa kvinnor (enbart kvinnor) en fjärde typ av tapp vars känslighetsområde ligger mellan grönt och rött. Vanligtvis kommer dess känslighetsområde ligga mycket nära den "gröna" eller "röda" tappens men ibland faller den mellan dem och dessa kvinnar kan då med rätat kallas tetrakromater. Frågan har dock varit om vi har den neurala kapaciteten att "använda" denna tap. Finns det kvinnor med fyrfärgsseende? Det har gjorts studier och man har funnit kvinnor som verkar uppfylla kriterierna för en tetrakromat. Detta, om det är sant, visar hur plastisk hjärnan är och hur lätt den anpassas sig för nya stimuli.
En tetrakromat skulle kunna se skillnad på två nyanser som alla trikromater uppfattar som identiska. Det skulle man kanske kunna kalla för en "oupptäckt färg". En artikel om fenomenet:
http://www.post-gazette.com/pg/06256/721190-114.stm Lite kvantitativ diskussion följer nedan...
Säg att ljus med en viss våglängdsfördelning faller in mot ditt öga. Denna fördelning gör att dina tre typer av tappar på näthinnan exiteras i olika hög grad. Responsen kan alltså beskrivas av en vektor med tre komponenter: (R, G, B). Tänk nu om en given färgvektor (R,G,B) kan ges av olika våglängsfördelningar? Detta är inte omöjligt. Man kanske inte behöver gå så långt, vi kan istället säga att två våglängdsfördelningar som ligger nära varandra ger nästan samma färgvektor (R,G.B) till vår hjärna.
Sidnot: Antag att vi kan stimulera enbart de gröna cellerna elektriskt så att de skickar iväg nervsignaler till hjärnan. Hur skulle vi uppleva detta? Vanligt grönt ljus motsvaras ju av att alla tre celltyperna aktiveras. Skulle detta vara en ny nyans vi kan kalla "supergrönt"? [Stulet av Richard Dawkins...]
En tetrakromat har däremot fyra tappar och dess färgvektor har fyra komponenter: (R,G,Y,B). Detta ger en extra känslighet och de två våglängdsfördelningar som tidigare uppfattades som "nästan samma" kanske nu blir väldigt lätta att skilja på. Tetrakromaten ser därför fler nyanser. I teorin skulle man behöva ett oändligt antal olika receptorer för att helt klassificera en godtycklig våglängdsfördelning.
Kanske är det enklare att ta ett exempel från datorvärlden. Antag att vår hjärnas känslighet är sådan att det kan skilja mellan 256 olika nivåer av R, 256 olika G och 256 olika B. Totalt kan vi då se 256*256*256 olika nyanser (jag ignorerar styrka nu, se nedan). Säg nu att tetrakromaten använder samma typ av tappar som oss men han har en extra tapp Y med 256 olika nivåer. Tetrakromaten kommer därför att uppfatta 256*256*256*256 olika nyanser.
Att datorer och tv-apparater använder just tre färger är eftersom det räcker för simpla trikromater som oss. Tetrakromatiska utomjordingar har nog tv-apparater med fyra olika grundfärger och de skulle tycka att våra tv-apparater gav otroligt dålig färgåtergivning.
I diskussionen ovan har jag förenklat vår biologi enormt och bland annat struntat i att ex (1,1,1) och (2,2,2) borde vara samma färg men med olika ljusstyrka. Det förändrar dock inte det kvalitativa resonemanget.
Rent evolutionärt var det så att däggdjur var nattlevande i många miljoner år eftersom dinosaurierna fyllde nischen som daglevande. Under denna tid försämrades färgsynen hos däggdjuren eftersom det var vikitigare med god nattsyn (som alltså inte är ett färgseende). Dinosaurierna hade troligen, i likhet med fåglar och reptiler, mycket bra färgseende.
Ännu idag så är de flesta däggdjur endast dikromater och ser alltså som en färgblind man, eller sämre. Vi smalnästa primater (gamla världens apor) är dock trikromater men det är inte för att vi behållit en gammal gen utan för att vi "återupptäckt" trikromatism. Några pungddjur i australien har däremot behållit den gamla reptilgenen för trikromatism. Bland de brednästa aporna (den nya världens apor) så har endast en art återupptäckt trikromatism och det är vrålapor. Vanliga brednäsor har tre olika gener för färgseende som vi lite förenklat kallar "röd", "grön" och "blå". En, och endast en, av röd och grön sitter på könskromosomen X medan blå sitter på en vanlig kromosom (autosom). Eftersom en kvinna har två X-kromosomer har hon möjligheten att ha en röd, en grön och en blå och därmed bli trikromatisk. Män måste alltid vara dikromatiska eftersom de bara har en X-kromosom och där sitter grön eller röd. Två olika typer av färgblindhet existerar alltså bland brednäsorna och vissa honor kan vara trikromater. Vrålaporna däremot har genom en slumpmässig translokation (en del av kromosom råkas kopieras över på en annan) fått en röd och grön på samma X-kromosom och de är därför trikromater.
Vi smalnäsor har fått vårt färgseende på ett annat sätt. Hos oss fanns det inte möjligheten att stoppa in två olika gener (röd eller grön) på X-kromosomen (rättare sagt, endast en av dessa gener var i omlopp i genpoolen). Istället så skedde en enkel kopiering så att vi hade två gröna gener på X och med tiden så gjorde slumpmässig mutation och naturligt urval att en av de gröna blev röd (alltså skiftade sitt känslighetsområde).
