Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Ja av dessa fyra rättshaverier är da Costa-fallet värst.
Det är det enda fallet där två oskyldiga personer verkligen fick löpa gatlopp och förlorade allt utan att någonsin under nästan ett halvt sekel lyckas få upprättelse.

* I Palmeutredning var det egentligen ingen som på grund av utredningsledarnas inkompetens for riktigt illa och fick hela sitt liv förstört. Christer Pettersson åtalades visserligen men frikändes slutligen och fick skadestånd.

* I Quick-debaclet var den som for mest illa Quick själv. Men han var ju, som de som avslog hans skadeståndsansökan motiverade sitt beslut med, faktiskt själv den som aktivt sökte fakta om morden för att kunna ljuga ihop sina påhittade erkännanden. Quick bidrog i allra högsta grad själv till att han blev felaktigt dömd.

*I Kevin-fallet for bröderna ordentligt illa. De fick flytta, miste alla sina vänner och klasskamrater och hamnade i klorna på Soc och familjeutredninginstutioner med sina föräldrar.
Men de kunde ändå växa upp till vettiga unga män med förnuftet och hälsan i behåll och i dag fungerande yrkeskarriärer och liv.
För sitt 20 år långa lidande fick de välförtjänt en mille var och ordentliga ursäkter från staten.

Men i inget annat modernt rättsfall fall har två oskyldiga personer farit så illa under 42 års tid som Teet Härm och Tomas Allgen gjort.
Ingen av dem har någonsin kunnat arbeta igen.
Istället har de tvingats betala tillbaka stora studielån för en lång yrkesutbildning som togs ifrån dem.

De har häcklats, pekats ut och förföljts. Härm försökte ta sitt liv med efterföljande permanent dövhet.
De har i varierande grad blivit folkskygga, deprimerade, fattiga, dränkt sin sorg i missbruk, blivit sjukliga, mycket ensamma och mist kontakten med vänner, anhöriga och barn.

Deras vänner - som röntgenläkaren i Ljungby som lät Allgen lyssna på ett föredrag som röntgenläkaren höll på sjukhuset - blev därefter bestraffad av ansvariga chefer med avskedande från jobbet som röntgenläkare på grund av sin kontakt med ”den ökände allmänläkaren”.

Den stora skillnaden mellan dessa fyra stora rätthaverier i modern tid - da Costa, Palme, Kevin och Quick - ligger i att i bara ett av de fyra fallen har två oskyldiga personer farit riktigt riktigt illa och fått sina liv totalförstörda utan minsta upprättelse under 42 år. Trots flera försök att få det korrigerat.

De tre andra fallen är stora skamfläckar i modern svensk rättshistoria. Men i det fjärde fallet - da Costa - är det inte bara en stor skamfläck utan faktiskt också ett fortfarande pågående rättsövergrepp med två ännu varje dag lidande oskyldiga offer.
Det måste upphöra och korrigeras snarast.

ABG Fahlström, f. 1930, var 1950 skriven på Karlbergsvägen 29 B III. 1960 var han skriven på Jämtlandsgatan 88 I i Hässelby-Spånga. 1970 bodde han i Gävle. 1975 var han skriven i Nacka och 1976 på Lokastallsgatan 6, vilket han förblev till 1985, och det är den sista uppgiften.

Men om du har rätt så då hade väl det som hände även kunnat drabba Vin*f och hans flyttkarlar på Eugeniavägen 25?

Det är svårt att räkna och överblicka antalet inlägg i tråden där Vin*f och hans gubbar har förekommit i olika diskussioner trots en total avsaknad av bevis för deras eventuella inblandning samtidigt som han och övriga gänget har lyfts fram som suspekta?

Har du några tankar kring allt detta?

Tack! Då kan vi inte lita på Röda boken alltså.

Vinof använde adressen Fleminnggatan 70 i 10 år, mellan 1976 och 1986. Exakt santidigt som Fahlström använde Lokstallsgatan 6.

Dessa olycksfåglar har garanterat interagerat

När Vinof körde eller gick till Karlbergsvägen och Eugeniavägen, från Fleminggatan, passerade han för fan Lokstallsgatan 6, som låg precis till höger om färdvägen.

Och Fahlström promenerade 100 m från Vinofs jobb, på Eugeniavägen.

De två männen var dessutom sexköpare. Och missbrukare. Primärt alkoholister.

Att utredarna inte fattade att det var 99% chans att Vinof och Fahlström var bekanta, är fullständigt otroligt.

Vinof gillade dessutom att frottera sig med överklassen. Han var extremt fåfäng.

Självklart kände han ett par läkare ...

Körsträckan mellan F-gatan 70 och L-gatan 6 var 1.3 km.
Körsträckan mellan Karlbergsvägen 66 och L-gatan 6 var 800 km.

Dessa presumtiva körsträckor var aktuella i 10 år.

Envar får själv bedöma hur sannolikt det var att dessa två kriminella blandmissbrukare i medelålderna (Vinof och Fahlström) inte lärde känna varandra.

Jag anser att det var extremt sannolikt att de kände varandra väl. De kände dessutom samma person: Catrine da Costa.

Jösses amalia.

Stort tack till Persephone!

Rättelse: körsträckan mellan F-gatan 70 och L-gatan 6 var aktuell i 10 år och körsträckan mellan K-vägen 66 och L-gatan 6 var aktuell i början på 80-talet, i 2-4 år.

Vinof huserade på E-vägen 25 i 2-3 år.

Det behöver inte tilläggas att en långvarig kontakt mellan Vinof och Fahlström var katastrofal. Vi snackar ren misär. Detta var inte bara två labila, kriminella blandmissbrukare som köpte sex. De drog dessutom till sig innerstadens farligaste missbrukare, tex våldsbenägna unga män.

Och om vi antar att Vinof kände Fahlström och köpte roliga piller av honom (tex centtralstimulantia och benso) i flera år, var Vinofs polare också kunder hos Fahlström, och är det så, kan vi bocka av "Robert" och "Stig" också. Jag kan ge mig fan på att de sprang på Fahlströms vind.

Jag har extremt svårt att tro att Vinof missade att lära känna en pillerdoktor som bodde 2 minuter bort i flera år.

Vi kan också dra slutsatsen att Monika bör ha sprungit hemma hos Fahlström.

I slutet på sjuttiotalet bodde hon på Arbetargatan, på Kungsholmen. Hon hade nog inte tillgång till bil. Promenadvägen från hennes adress till Lokstallsgatan 6 var 1 km, om hon tog trapporna som förband S:t Eriksbron med Atlasområdet.

Och i början på 80-talet var det bara 500 m mellan henne och Fahlström.

Hon bodde alltså på promenadavstånd från Fahlström i åratal (ung 10 år).

Monika var dokumenterad pillertorsk, som började "knapra" på 60-talet. Det finns inte en chans i h-e att hon skulle kunna undvika att bli Fahlströms kund.

Jag vågar påstå att det är 99% chans att både Vinof och Monika hade Fahlströms telefonnummer.

Vad mer? Både Vinof och Fahlström hade extremt spretiga kontaktnät. De knöt kontakt med hög som låg, med fattiga och rika ... deras kontaktnät omfattade både bostadslösa missbrukare och högutbildade människor.

Otroligt intrressant alltihop.

Det kan tilläggas att Monika var den typen av missbrukare som gillade att ha en fasad, en klinisk ursäkt för att missbruka - det är rimligt att tänka sig att hon "gick till doktorn" istället för "till en langare".

I hennes föreställningsvärld, var nog tablettmissbruket en del av en medicinsk behandling. Hon känns som urtypen för en missbrukare som odlar en lånvarig kontakt med en "pillerdoktor" som har en "en hemmapraktik".

Det är inte ens säkert att Monika och liknande personer (tex da Costa) fattade att de missbrukade tabletter. Även om de stoppade i sig benso, tjack eller barbiturater i tablettform, kan de ha betraktat detta som medicinering, ett allmänt sätt att må bra, något "för nerverna" etc.

Det är ofta otroligt svårt att få en tablettmissbrukare att se var gränsen mellan medicinskt bruk och missbruk går. "Det är ju bara medicin!" säger missbrukaren som tar en näve illegala tabletter innan frukost ...

Suck alltså ...

Du har givetvis rätt i det du skriver, men en ytterligare aspekt av skribentens sedvanliga skjuta sig själv i foten-argumentation är att dottern Allgén de facto inte kände igen Härms eller da Costas ansikten.

Detta framkom tydligt i Margareta Erixons fotoexperiment där barnet kunde identifiera sin mor, far och andra familjemedlemmar. Däremot inte Härm, Härms sambo eller da Costa. Så om man vill göra gällande att barn tidigt känner igen ansikten är detta experiment ett av många bevis på att barnet inte hade träffat vare sig da Costa eller Härm. Så kan det gå.

Om Monikas tablettdebut skedde redan på 60-talet innebär det att hon initialt missbrukade i en tid då det inte var ovanligt att läkare fullt legalt skrev ut både lugnande och stimulerande läkemedel av olika slag. Hon kan säkert haft regelbundna läkarkontakter under många år och Fahlströms frikostiga utskrivning lär också ha förekommit länge.

Med tidsaspekten i beräknande - att dessa personer missbrukade under åratal och att Fahlström skrev ut mediciner på ett ansvarslöst vis länge - förefaller det orimligt att deras vägar i lilla Vasastan aldrig korsades.

Ja här har vi ju den sociala magnet som vi har letat efter i alla år. En magnet som drog till sig alla.

Vilken adress drog till sig 100% av alla missrukare, inklusive Catrine da Costa?

Vilken adress hade så högt i tak att personlighet, ekonomisk status och typen av missbruk inte spelade någon roll?

Alla var var välkomna.

Svaret är Lokstallsgatan 6.

Det är en otroligt fascinerande adress.

Att utredarna inte fattade vilken bomb denna adress var, fattar jag inte.

När utredarna hittade Fahlström, hade de dessutom en prototyp till TH eller TA. Dvs om man ville förvrida den offentliga bilden av någon och skapa ett monster, hade man material. Hatet mot TH måste verkligen ha varit urstarkt, med tanke på hur lätt man släppte Fahlström.

Här hade man ju en person som bevisligen hade kontakt med da Costa, en man som var langare, sexköpare, psykiskt sjuk och missbrukare. Och han var dessutom kirurg och ortoped!

Ville polisen hänga ut någon som skyldig och leka duktig inför media och allmänheten, utan att göra det riktiga arbetet, var Fahlström som klippt och skuren.

Ändå lät man honom vara.

Otroligt.

Kanske detta varit upp tidigare?

Vad händer med arv efter TA när den dagen kommer.
Är hans dotter bröstarvinge? Kan ju vara en del pengar om
han kompenseras av staten med ex gratia-ersättning