Citat:
Ursprungligen postat av Kinuski
Den kontroversielle eller kritiserade psykologiprofessorn Sven Å Christianson skriver i I huvudet på en seriemördare (2010) (s 324-325) misstänker att morden på de tre unga kvinnorna Annika 1982, Elisabeth 1982 och Catrine 1984 hade fallit offer för en seriemördare. Att de hade bragts om livet på ett demonstrativt vis. De två första genom att de låg tämligen exponerade, i förnedrande poser (nedkasade byxor och felvända trosor, i det andra fallet naken och underkläder fästa som en liten flagga på en pinne) och i det tredje fallet aggressivt/sexualsadistiskt styckad (med bröst och underliv fjärmade).
En tanke med denna exponering, alltså ingen möda att riktigt dölja offren, är att det kan vara kittlande för GM att se uppståndelsen efteråt eller att kunna kolla upp ställena efteråt, en sorts kvarhållande och återupplevande. En annan sida av det kan vara grandiositet, att känna kontrollen och vissheten att trots exponering inte åka fast.
Och Elisabeths ben var särade, med naturligtvis då blottat kön.
Japp, jag köper denna möjlighet helt och hållet.
Claude: Ja, hon hade slarvat där och det är anmärkningsvärt med tanke på att hon så minituöst rengjort badrummet. Det var faktiskt så rent där att det blev suspekt. Men, du förstår väl
andemeningen med mitt inlägg? Och den här kvinnan fortsatte att neka, men hovrätten dömde henne till livstids fängelse (tingsrätten hade friat henne från mord). Sedan ska man komma ihåg att TH var
pedantiskt lagd (hade
städmani) och var en
rättsmedicinare. Och han har talat om att en rättsläkare, om någon, är "den perfekte mördaren." Han hade haft gott om tid på sig att förstöra allt i bevisväg. Ett stort försprång.