Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Han har väl med ljus & lykta (läs strålkastare) letat efter att finna minsta lilla oangenäma sak om Rajs. Och så har han själv naturligtvis satt sin egen personliga prägel på det.

Han hade ett tiotal olika experter till sitt förfogande, bör tilläggas. Han var knappast ensam om att anse att "en expert varit i farten", av dessa.

Och ska ni dissa alla dessa, i vanlig ordning, så ska ni också dissa TH som rättsmedicinare.
Om man går efter era dissningar, så får man lätt intrycket av att Solna haft de sämsta rättsläkarna i hela Sverige. Men, jag antar att alla (utom då TH, förstås) som deltog i obduktionsarbetet, beträffande CdCs kvarlevor, var "klåpare"...

Och enligt Däem så var dessa just det, mer eller mindre (vad annat hade man kunnat förvänta sig?), som på praktiskt taget varje punkt underkänns (precis som mycket annat i boken), via deras slutsatser (och Voigt & gänget* höjs upp till skyarna, pga att detta är ju "landets tyngsta experter". Den som har högre auktoritet vinner!). Allt detta och mycket till gör att denna bokens trovärdighet rasar å det grymmaste. Det är på tok för tillrättalagt, för att man ska kunna ta det på allvar.

*) Dock var det Rajs (och hans arbetslag) som drog det längsta strået i rätten.

Fem rättsläkare i första motattacken mot kollegan Jovan Rajs: "Han vill skandalisera hela kåren"

DN Debatt 1/6 2001

Fem erfarna rättsmedicinare går nu till motattack mot kollegan Jovan Rajs - känd från styckmålet mot två läkare och Osmo Vallo-fallet. Han har i en rad uttalanden anklagat andra rättsläkare för att vara fega och dölja sanningen. Jovan Rajs anser att rättsläkaren alltid skall vara tvärsäker i sina utlåtanden, en syn som de flesta kolleger inte delar, skriver de fem. Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera hela den svenska rättsläkarkåren och förhärliga hans egen person.

Det är något sjukt med rättsmedicinen i Sverige. Rättsläkarna döljer
sanningen, de skyddar brottslingar, är fega och korrumperade och håller
varandra om ryggen. De är till och med kriminella!

Detta budskap har professor emeritus Jovan Rajs trummat i den svenska
allmänheten i en serie tidningsintervjuer i Arena, Läkartidningen,
Ica-kuriren med flera och i memoarboken "Ombud för de tystade"
(Norstedts förlag). Rajs känner sig utfrusen av sina kolleger inom
rättsmedicinen och slåss för sin upprättelse.



Grunden till beskyllningarna är att många rättsläkare i landet gjort andra
bedömningar än Rajs i ett flertal uppmärksammade rättsfall, som till
exempel styckmålet mot de två anklagade läkarna, Vallo-fallet och fallet
med den tvååriga flickan i badkaret. Åtskilliga journalister har okritiskt
godtagit Rajs påståenden att sanningen kommit i dagen genom hans
exceptionella kunskaper och insatser. Endast ett fåtal journalister har
hittills iakttagit en mer nyanserad hållning.
Utan att gå in i detalj på de enskilda fallen vill vi klargöra vad vi anser att
saken egentligen handlar om.

Jovan Rajs har en annan syn än flertalet andra svenska rättsläkare på vad
som är rättsläkarens uppgift och vad rättssäkerheten kräver. Rajs anser
att man som rättsläkare måste bestämma sig i den ena eller andra
riktningen. När han har uppfattningen att ett dödsfall har orsakats av ett
mord, så är detta därmed sanningen. "En katt ska vara en katt",
sammanfattar Rajs sin inställning i Arena- artikeln.

De flesta övriga rättsmedicinare har ett annat synsätt. Efter att ha sökt
besvara frågan: "Vad är det som har hänt?" ställer vi också en andra
fråga: "Hur säker är jag på detta?" Det är nämligen från rättslig synpunkt
helt avgörande, med vilken sannolikhet man som rättsläkare uttalar sig.
Det är en betydande skillnad på om man utifrån sina iakttagelser kan säga
att ett händelseförlopp är helt säkert, att det är nästan säkert eller att
det är ganska säkert.

Rättsläkaren har ju inte varit med och sett den faktiska händelsen, utan
ska utifrån påvisade skador och andra undersökningsfynd i efterhand
försöka att uttala sig om vad som har hänt. Det svåra i det enskilda fallet
- och det som egentligen är ett mått på rättsläkarens skicklighet och
omdöme - är att veta hur säker man kan vara på sin tolkning. Det gäller
att inte vara alltför försiktig, men inte heller alltför säker. Ett misstag kan
vara särskilt ödesdigert, när bevisningen bygger enbart på
obduktionsfynden. Alla erfarna rättsläkare har råkat ut för fall där
händelseförloppet till slut visat sig vara ett helt annat, än vad man först
har trott.




Att kritiskt granska sina iakttagelser och slutsatser, att diskutera vilka
felkällor och fallgropar som kan finnas, är också det arbetssätt man
använder i andra vetenskapliga sammanhang. Rajs anser emellertid att de
kolleger som ifrågasätter hans kategoriska slutsatser i själva verket
motarbetar honom personligen, att de är fega och oärliga och försöker
hindra rättvisan. Då går han ut i massmedierna och smutskastar sina
kolleger. Han drar sig inte för att påstå att hans kolleger i sina
bedömningar skulle snegla på brottsoffrets sociala bakgrund, så att
personer med en lägre social status därigenom skulle ha en sämre
rättssäkerhet. Att sådana beskyllningar upplevs som oerhört kränkande av
de misstänkliggjorda kollegerna behöver knappast sägas.




Jovan Rajs tycks inte ha några problem med att vid behov kunna blunda
för sådan information, som kolliderar med hans åsikter om vad som är
"sanningen". Ett exempel på detta är när han i styckmålet skrev och sökte
råd hos professor Klaus Püschel i Hamburg, som då nyligen hade gjort den
största sammanställningen av styckningsfall i litteraturen och var en
ledande auktoritet på området. Rajs ansåg i fallet med den styckade
kvinnokroppen att det måste vara fråga om ett mord, att detta utförts av
någon med kunskap i obduktionsteknik och att två personer varit
inblandade i styckningen.



Klaus Püschel menade emellertid att fallet var svårtolkat. Dödsorsaken
och tillvägagångssättet framgick ju inte av obduktionsfynden, eftersom
delar av kroppen med de eventuellt dödande skadorna saknades. Inte
heller ansåg han att ett uttalande om gärningsmannens yrkeskunskaper
var möjligt. Püschels åsikter överensstämde således väl med dem som
framförts av Rättsliga rådet, och som Rajs kritiserat rådet så hårt för.
Vad som har inträffat i en rad uppmärksammade ärenden, där Rajs
bedömningar stått emot andra kollegers, är att Rajs har varit tvärsäker på
att dödsfallet orsakats av ett våldsbrott och försökt övertyga polisen,
åklagaren och domstolen om detta. Andra rättsmedicinare har ansett att
det visserligen funnits en hel del som talat för att dödsfallet orsakats av
ett våldsbrott, men att detta inte varit säkerställt. Det borde inte vara
upphetsande att olika sakkunniga kommer till olika bedömningar i svåra
fall. Så sker inom alla vetenskapliga områden världen över. Även i
domstolsavgöranden kan som bekant olika instanser komma till olika
slutresultat på identiskt utredningsunderlag.



Givetvis kan det förekomma felbedömningar och misstag. Därifrån är dock steget mycket långt till att man som sakkunnig rättsläkare avsiktligt -
som Rajs påstår i boken "Ombud för de tystade" - skulle uttala sig mot
bättre vetande i syfte att kunna gå emot Jovan Rajs, att dölja sanningen
och att skydda brottslingar.



Det är en oerhörd beskyllning som Rajs riktar mot stora delar av den
svenska rättsläkarkåren, i boken också direkt namngivna. Lågvattenmärket
i fråga om personbeskyllningar är Rajs påståenden om att en numera
pensionerad kollega skulle ha motarbetat honom, därför att kollegan varit
antisemit och nazist.



I utredningen av de flesta våldsbrott är rättsläkarens uttalanden av stor,
ibland avgörande betydelse för den juridiska bedömningen. Det är givetvis
illa om en brottsling går fri på grund av att en rättsläkares utlåtande är för
svagt formulerat. Långt värre är det ändå om en oskyldig fälls, därför att
rättsläkarutlåtandet är alltför kategoriskt. När Rajs beskyller de
rättsläkare som inte instämmer i hans kategoriska bedömningar för att
skydda brottslingar, ger detta upphov till en motfråga: "Har oskyldiga
människor dömts på grundval av alltför kategoriska uttalanden av Jovan
Rajs?" Själv anser Rajs antagligen att några sådana fall inte existerar,
men varje kritiskt tänkande människa bör allvarligt begrunda denna
möjlighet.



"Och vem vinner? Jag vinner alltid!", säger Jovan Rajs i artikeln i Arena.
Ett sådant uttalande är skrämmande. Han har gjort rättsläkarens
sakkunniguppgift till en maktkamp, där det gäller att vinna över sina
meningsmotståndare. Vi har i Sverige en fri bevisprövning, där det står
domstolen fritt att anta eller förkasta framlagda bevis. Det
rättsmedicinska utlåtandet är en del, om än viktig, bland många andra
faktorer, som skall sammanvägas inför ett domslut. Den rättsläkare som
anser att han "vinner" om domstolen godtar hans framlagda slutsatser,
men "förlorar" om domstolen anser att andra omständigheter väger tyngre
har helt missförstått sin roll i den svenska rättsprocessen.

Det är viktigt att förstå vad Rajs arbetssätt i praktiken betyder för
rättssäkerheten. Riskerna med den omnipotente rättsläkaren är
internationellt väl bekanta och omtalas ibland under beteckningen
"Sherlock Holmes-syndromet". Det avser rättsläkare, som av olika skäl
intar en tvärsäker position och alltid anser sig sitta inne med rätt svar.
Försiktighet i bedömningarna är därför något som alltid poängteras i
kvalitetsdiskussioner och i läroböcker i rättsmedicin. De allra flesta
rättsläkare blir med ökande erfarenhet av komplexiteten i bedömningarna
alltmer försiktiga i sina uttalanden, till gagn för den verkliga
rättssäkerheten. Skandaler med denna bakgrund förekommer dock
alltjämt. I USA friges i dagarna ett antal personer, som dömts för
allvarliga brott på ett expertvittnes alltför kategoriska uttalanden.
Förmågan att erkänna att man inte säkert vet svaret på alla frågor är
kanske den allra viktigaste egenskapen hos en erfaren och skicklig
rättsläkare.

Jovan Rajs för en strid, men ingen kollega har sökt strid med honom.
Ingen rättsläkare har hittills i medierna offentligt kritiserat Rajs, varken
hans person eller hans bedömningar. Rajs ser fiender överallt. För tillfället
är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett
tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av
Rajs synpunkter.

I mycket påminner han i sitt agerande om litteraturhistoriens berömde
spanske riddare, som med vapen i hand kämpade för rättvisan. Men när
han angrep fienderna som från alla håll ansatte honom, upptäckte han till
slut att dessa i själva verket enbart var fredliga väderkvarnar.
Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera
den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han
borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska
bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i
arbetet.

Lennart Rammer, Professor, Rättsmedicinalverket Linköping

Anders Eriksson, Professor, Rättsmedicinalverket Umeå

Robert Grundin, Docent, rättsläkare Rikspolisstyrelsen

Peter Krantz, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

Göran Sköld, Docent, Rättsmedicinalverket Lund

http://www.mediemordet.com/fem.html

Texten återges med författarnas och Dagens Nyheters tillstånd.

http://catrine2009.blogspot.se/2009/12/jovan-rajs-sag-sig-som-hjalte-i-en.html

JOVAN RAJS SJÄLVBILD: HJÄLTEN I EN ACTIONFILM


På rättegångens femte dag var salen fullsatt när Teet Härms förre chef, rättsläkare professor emeritus Jovan Rajs tågade in. Han åtföljdes av sin fru Dina, Hanna Olsson och några fler äldre kvinnor. Jovan Rajs avlade sanningsed. Han har numera svårigheter med synen mer ser annars stark och stor ut. Rajs är solbränd och håret har knappast ens grånat. Man känner igen hans karaktäristiska sätt att tala. Då menar jag inte brytningen utan röstläget och att han talar som i stackato. Korta meningar, oväntade associationer och lätt uppbrusande känslor.


För mina vänner och bekanta bland radikala feminister har Jovan Rajs varit en idol. De har idealiserat och identifierat sig med Rajs - utan att kunna bedöma hans yrkeskompetens. När Rajs anklagar andra rättsläkare för att vara fega och dölja Sanningen med stort S har en grupp anhängare hejat på. I juni 2001 sade fem ledande rättsläkare ifrån:


”Rajs ser fiender överallt. För tillfället är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av Rajs synpunkter. […]

Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i arbetet.” (DN 2001-06-01)

Jag har i ett tidigare inlägg hoppats att Jovan Rajs med detta vittnesmål skulle komma ut som en av Återtågets hjältar - en som erkänner misstag i da Costafallet, uttrycker ånger, tar konsekvenserna. Vi fick lyssna till en återtågshjälte i går men det var inte Rajs. Jag ska berätta om Jan Olsson senare. I Anders Carlgrens rapport sammanfattas läget med rubriken:

"Jovan Rajs förlorade heder". http://www.stadsholmen.blogspot.com/

Igår vittnade två av de fem rättsläkare som i DN tog avstånd från Rajs arbetssätt, professor Lars Eriksson och docent Peter Krantz. Jag återkommer även till deras vittnesmål.

Ur mitt yrkesperspektiv är det intressant hur Jovan Rajs utvecklade fiktionsmässiga föreställningar om Teet Härm och sig själv. I självbiografin som Rajs 2001 skrev tillsammans med Kristina Hjertén von Gedda går han in i en hjälteroll. Han frammanar bilder från actionfilmer och deckare. Jovan Rajs känner sig förföljd men ser sig som Övermannen med förmåga att genomskåda och besegra gäckande och hyperintelligenta brottslingar:


"Under en kortare tid var jag rädd för att [Teet Härm], om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död." (Ombud för de tystade, s. 231-232)

Samarbetet mellan Jovan Rajs och Kristina Hjertén von Gedda slutade i konflikt. Liksom Rajs kollegor reagerade Kristina mot hans tendens till självöverskattning med nedvärdering av andra: ”Jovan Rajs komplexa och motsägelsefulla natur kan bara skildras utifrån, aldrig av honom själv. Vänner, släkt, kollegor, poliser, åklagare, domare, de åtalade, offren, alla de som mött Jovan Rajs i någon av hans många roller skulle kunna berätta sin historia. Det hade kunnat bli en bra bok.” (AB 2001-05-03)


Kristina Hjertén von Gedda följer rättegången i Attunda. Hon föreslog i en paus att gästblogga hos oss om Jovan Rajs vittnesmål.

http://www.stadsholmen.blogspot.se/


The feminist media court decided the fates of the coroner and the general practitioner
THE DA COSTA CASE: FEMINIST MEDIA COURT DECIDING FATE OF TWO DOCTORS.

Published by Dispatch International March 21, 2013. Second part in a series.

After a scandalously poor police investigation and six months of solitary confinement, it was time for the two doctors Teet Härm and Thomas Allgén to face justice in the District Court of Stockholm. But there was not to be any justice in the Catrine da Costa case, merely two show trials with false witnesses, changing information and a prosecutor who was not even convinced of his own indictment. Dispatch International continues the story of a legal process controlled by an ultra-feminist mob and the media.

When the two doctors were led from the jail to the courtroom on January 22nd 1988, they attempted to conceal their faces from the press photographers and journalists who tried to catch a glimpses of the two monstrous dismembering killers. For that was how they had been described in enormous headlines on the newspaper placards.

They had simply been convicted in advance. The responsibility for that rested heavily on the ultra-feminist mob which for many months had conducted a campaign against the woman-hating monsters, the killers, the rapists and the body dismemberers.

Evening newspapers joined the fray to an unprecedented extent. When the news Director at public broadcaster Sveriges Radio, Erik Fichtelius, decided to publish the names of the two doctors, Everyone else was free to do the same. The decision by Fichtelius gave each of the two men their mark of Cain. It became a first in Swedish legal history that the media along with an external group managed to control a legal process.

The entire first trial became a race between media and the court, where the media won each round. Witnesses appeared in newspapers before they were interrogated in court, or the media speculated extensively in what they would say, to such an extent that it could hardly be missed by members of the court.

Outside the courtroom, the curious and the feminists would line up for hours seeking to get one of the few seats available to the public. The entire process was initiated by the public prosecutor, Anders Helin, who in front of the sitting court was forced to change the date that the murder was supposed to have been committed – because Allgén had an alibi for the original date. So the prosecutor simply pushed the murder date one day ahead in time.

The prosecutorial tactic was to prove that the two had dismembered the body of Catrine da Costas, and that this constituted evidence that they had also committed the murder during barbaric and grotesque sex play at the medical investigators’ center, in the presence of the 18-month-old daughter of Thomas Allgén.

Over the course of two hours, the doctors were supposed to have had time to pick up da Costa, take her to the medical center, have sex with her, murder her, dismember the body, clean up the autopsy room, remove the body bags, and make it back home again. A scenario with impossible timing.

For that reason, the autopsy report of the medical investigator Jovan Rajs became vital for the prosecution. He was also Teet Härm’s boss and four years before the trial had already pointed out his apprentice Teet Härm in a letter to the criminal police. That such claims did not fit to his role as an expert witness was of no concern to the police. Eventually, Rajs said in his testimony that it was not possible to ascertain the cause of death, a severe blow to the whole chain of evidence. His statement was later torn to shreds by the legal council of the Swedish social authorities.

A couple who owned a photography shop testified that Thomas Allgén had submitted a film with images of a dismembered body. But their identification of Allgén was of significantly worse quality than the rejected identification that Lisbet Palme had made of Christer Pettersson.

Christina, Allgén’s ex-wife, testified what their daughter Karin was said to have told her. That ”the lady head ended up in a trashcan” and ”one can cut up ladies like the garden and daddy”, or that ”they grilled eyes and drank blood”. A police officer claimed to have seen Härm and da Costa in the subway, and one woman erroneously claimed to have seen the two doctors outside the medical investigation clinic on the day in question. All of these witnesses had contacted the investigators only years after the death of da Costa.

Towards the end of the trial, the media changed tack in their extensive speculations. They now believed in an acquittal, after stubbornly having said the opposite earlier. But the verdict was a conviction, published on the international women’s day March 8th, along with a decision for a forensic psychiatric investigation.

Then came the turnaround. The daily Aftonbladet had managed to interview the jurymen while anticipating the final verdict. Their chatter triggered a legal avalanche. The jury members and the judge jumped the gun. The lawyers appealed the decision and continued the case at the high court. Nineteen days later, Thomas Allgén and Teet Härm were set free after a decision at the Svea high court, which also wrote that procedural errors had been committed, and that if the case was taken to the high court, the two were likely to be acquitted.

But there was a political undercurrent around the case, led by a former investigator of prostitution in Sweden, the ultra-feminist Hanna Olsson. She had followed the case closely and written several articles about it. Olsson contacted the prosecutor, which became her starting point for obtaining a retrial.

From out of nowhere suddenly appeared a prostitute with a diary. The woman claimed that da Costa knew the two perverse doctors, and that one of them had a small daughter. The prosecutor Helin decided to take the woman in for an interrogation, while at the same time declaring that he had no intentions of bringing fresh charges.

But he wanted that decision anchored by the National Prosecutor Magnus Sjöberg. On the same day as that meeting took place, on March 29th 1988, the cultural pages of the newspaper Dagens Nyheter published a major article by Hanna Olsson, who with strong moralistic and feminist indignation criticized the prosecutor for not letting prostitutes be witnesses in court. She also claimed that the doctors had sadistic and necrophiliac tendencies. The case had to be taken up again, she wrote.

On the same day, Hanna Olsson also provided Sveriges Radio with a new testimony from a prostitute who claimed that Teet Härm had been a customer of da Costa. Also on the same day, Anders Helin received an express letter from an anonymous woman, claiming that Härm in tears had admitted his guilt to her. The sender of the letter was never found.

A mere two days later, prosecutor Anders Helin decided that there was to be a retrial. It took only a one-day media campaign by Hanna Olsson, and one anonymous letter, for Helin to change his mind and decide for a new prosecution. As of today, it is unknown which role the National Prosecutor played in the spectacle.

In the next installment, we will explain the verdict that acquitted the doctors of murder, but forever marked them as corpse desecrators.

Link to Dispatch International: http://www.d-intl.com/

By Anders Carlgren

Sammantaget så måste det ha varit ett stort antal personer som var inblandade i den stora konspirationen mot läkarna, enligt Lindeberg-vännerna då

Man undrar, vad var syftet med denna märkliga "konspiration" egentligen ?
Att nita dit två oförvitliga läkare som bara ville göra gott och utöva sitt yrke ?
Hade dom två verkligen så många "fiender" ?
Obegripligt minst sagt

Nja, det där är väl inget att skratta åt, tänk om det delvis stämmer ?
Och "mastodontarbete" är väl att ta i, då är väl Borgnäs bok snäppet högre på en skala från ett till tio.

Ärligt talat Eremona, varför skrev Lindeberg sin omdiskuterade bok ?
Det finns ju så många rättsfall att välja bland, varför skrev han inte en bok om Palmemordet som är ett verkligt trauma för Sverige ?
Varför lägga en sådan oerhörd energi på två fd. läkare ?

Ja, skrapa ihop ett logikunderlag då, slå dig ihop med HB, om du tror att teorin stämmer. Trådens utrymme är oändligt, visa den sakliga grunden för er teori. Ni skulle må bra av arbete, i motsats till ert statiska, djupt osjälvständiga sofftyckande. Jag önskar att jag också kunde saxa färdigbakade småsnuttar, strössla dem runt mig och kalla konfettin substantiella debattinlägg. Varför PL skrev sin bok har han förklarat kort och koncist, besök hans sajt och läs PL:s beskrivning av sina bevekelsegrunder. Fallet da Costa är verkligen ett legendariskt svenskt trauma, helt klart jämsides med Palmemordet, och om du inte märkt det säger det väldigt mkt om din världsbild. Det finns många starka skäl till att Catrines död diskuteras ännu efter 30 år. Läkarnas gemensamma tragedi är bara ett ämne bland flera. Det handlar självklart om Catrines död, hennes tragedi och hoppet om en mirakulös lösning, och det handlar om kriminalgåtan, vilka tunna trådar man ännu kan nysta med, de t handlar om könspolitik, det handlar om medias smutsiga roll, det handlar om hur en masspykos uppstår, det handlar om ett sårigt stycke svensk historia, det handlar om hur sårbar juridiken är i ett öppet, demokratiskt samhälle, där det vimlar av nycker, trender och påtryckningar, och det finns så troligt mkt stoff, och att PL la ner åratal på fallet, skrev en bok på 600 s. i 2 omgångar och donerade ett jättearkiv till Riksarkivet (öppnas i omgångar och räcker i åratal framåt), fick pris för sin bok och agerade vattendelare, vägröjare, det måste ses mot bakgrund av Catrines och läkarnas tragedier, självklart, men fallet är ju också så rikt, i sig, det är helt enkelt oerhört intressant, och var det inte mkt absorberande, fascinerande skulle ingen orka jobba med det så hårt som PL.

Ja, det verkar ju inte klokt...


TH köpte ju sex (något han själv medgett), så "oförvitlig" rimmar ju illa med denna läkare.

Det är ju du och några till här som har en "anledning" till detta, eftersom ni inte tror på läkarnas skuld och av den orsaken söker efter "någon annan tänkbar gärningsman".

Man bör också ha i åtanke att det inte finns något som talar emot Rajs (och de övriga experternas, som han hade till sin hjälp) slutsatser.