Något om Hanna Olsson, feministen som startade drevet och det som efterföljde.
" En nyckelmening i Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” (Carlssons 1990) är: ”Det man blundar för kan man inte handskas med”. Det är mycket Hanna Olsson blundat för när hon skrivit den boken! I princip allt som gick emot hennes förutfattade mening, grundad på en ideologi vars främsta ingredienser var ”män-är-djur”- feminism, klasshat och tro på förträngda minnen.
Hanna Olsson är utan tvivel en skicklig skribent. Själv tycker jag t.ex. att kapitlen som beskriver prostitutionen och synen på ”horan” förr och nu är utmärkta. Det är hennes specialområde, något hon kan och brinner för. Där har hon gjort en insats. Det är lätt att förstå att många som bara läst hennes skildring har ryckts med av hennes patos och trott på vartenda ord. Men tyvärr hör hon inte till dem som förutsättningslöst söker sanningen. Hon sorterar bort fakta som inte passar hennes tes.
Ett utdrag ur hennes artikel i DN (29.3.88), som hon själv med stolthet citerar i boken, illustrerar tesen ”män med makt skyddar varandra.”
Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.
Hanna Olsson utgår i sin bok från att de båda läkarna är skyldiga. Hon ger dem aldrig en chans. Hon sväljer – och säljer! - vilka amsagor som helst, från ”Barnets berättelse” till ”damen med hunden”, ”dagboksvittnet” och det förvirrade fotohandlarparet. Hon struntar fullständigt i att undersöka andra spår, män som fanns i Catrines telefonbok eller som berättat att de haft kontakt med henne vid den aktuella tiden. Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm. Det var oemotståndligt. Olsson gjorde en sammanfattning av den engelske rättspsykiatern Robert P. Britains beskrivning av ”den sadistiske mördaren” och försökte sedan pressa in Teet Härm och Thomas Allgén i den kostymen. Att svenska läkare i samband med den första rättegången utredde Härms och Allgéns personligheter och såg dem som normala och begåvade personer utan tendenser till våld kom Hanna Olsson också att använda som exempel på att maktens män skyddar varandra. Det föll henne inte in att det helt enkelt kunde vara en saklig professionell bedömning."
http://www.catrine2009.blogspot.se/2009/12/hanna-med-doktorshatten.html
När man låter ideologi leda ens tankar så kan det gå så här illa, problemet var att hennes sjuka resonemang fick ett alldeles för stort gehör.