Daddys, Slutstriden har börjat....

Att beteendestörningar finns - det är vi överens om. Att det finns många vuxna som har en extremt låg stresströskel också och att all hjälp som kan ges i form av medicinering/annan terapi är bra, men det jag menar är att ibland föredrar man att diagnosticera barnet för att slippa dra i en socialt problematisk bit.

De flesta som diagnosticeras är killar och frågan är varför. Idag är de ofta i 9-10-årsåldern och hur är killar i den åldern, vilka behov har de av t.ex. fysisk aktivitet? Vad innebär det att som kille vara omgiven av i princip bara kvinnor (Som det är idag i grundskolan)? Finns det skillnader mellan tjejer och killar biologiskt? Handlar det om överskottsenergi och understimulering?

Hur förklarar man att "utåtagerande killar" som är hopplösa i skolmiljön kämpar som satan med att bära vatten, hugga ved etc varje år vi åker på läger till en omoderns stuga ute i skogen?

Det blir en metadiskussion här, men jag har börjat blogga om det, så den som vill kommentera kan göra det där så lusar vi inte ner den här tråden med det.

Sev:
Du sår in lite öppna dörrar. Många behandlingsmetdoder för Autism och adhd problematiken går ut på strukturera upp vardagen vis olika metoder. Teaach tror jag en heter. Och sedan röra på sig mycket. vara ute i skog och mark. jogga osv. själv jobbat med det understundom i livet. På en dagligverksamhet där vi sågade ved och högg timmer.

Så är väl ingen direkt nyhet det du för fram.
Är dessutom lite allmängiltigt. rör du på kroppen fungerar hjärnan bättre.

Den intressanta frågan för mig är alltså om det handlar om ett "fel" hos en individ eller om ett fel i miljön och om varför vi har en ökande diagnosticering. Skulle vi dessutom klassa alla som har svårt för att strukturera upp vardagen som sjuka eller störda så skulle väl var och varannan utredas. Nej, jag slår inte in öppna dörrar - jag försöker glänta på några!


Edit: jag är lite förvånad av de starka reaktionerna - har vi med en vit ko att göra? Är det tabu att diskutera ADHD? Varför i så fall?

Nä det är inte tabu diskutera ADHD.

Men jag tror du är på ett sidospår, och drar stora slutsatser av den "egna" observationer".
Men som inom alla områden som rör forskning så lär du säkert hitta någon professor som stödjer din teori. Det gör man alltid.

Det finns säkert människor som fått ADHD diagnosen utan att de har just ADHD. Men jag tror helt enkelt på som jag sagt tidigare att arvet (det biologiska) slår klart ut miljön i detta fallet. Och det finns en överrepresentation av föräldrar som har en "diagnos" som sedan ärvs av sina barn. Då kan du hävda det är miljön och merparten av forskningen säger det inte är så.

Sedan finns det ju barn som inte har en diagnos som får för mycket socker och dålig föda så de får kryp i benen, men dessa barn blir avslöjade direkt vid en närmare granskning.

så starta upp en tråd om ADHD. Det lär bli en bra tråd.

I frågan om Daddy så har han ADHD och hur den ter sig står väl klart och tydligt via blogg och annars med.

men finns säkert bra trådar där du kan testa av dina teorier.

Reaktionerna beror med all säkehet på att du gör uttalanden om något du inte verkar ha satt dej in i, du verkar tro att man sätter en ADHD-diagnos lättvindigt och efter en symptombild som dagis/skola/föräldrar och personen själv berättar vilket är långt ifrån sanningen. Du verkar också tro att man kan få en samlad symptombild utifrån en stökig och otrygg uppväxtmiljö, vilket inte heller är i närheten av sanningen.

Det är en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning som man föds med, det är inget man förvärvar genom uppväxt eller miljö, däremot spelar uppväxt och miljö stor roll i hur stora problemen blir för individen.

Det finns två typer av ADHD varav den ena är utåtagerande och därför uppmärksammas ganska tidigt, den andra typen kan gå länge utan upptäckt och de kan dra på sig ytterligare svårigheter med själkvmedicinering och deppressioner. Det är också förklaringen på din fråga varför pojkar diagnostiseras, det är därför den formen är vanligare hos pojkar än hos flickor som oftare har den andra formen (även om det finns flickor som är drabbade av den första precis som det finns pojkar som är drabbade av den andra)

Tack Kia!

Sev

Det är ingen "vit ko". Det hör bara inte till ämnet vi diskuterar här. Och det renderar till att bara bli tjatigt.

[quote]

Hjärnaktiviteten behöver inte mätas i varje enskilt fall, det räcker med den utredning som görs.

Att resurskrävande barn med diagnosen ADHD blir nekade hjälp hos BUP är väl ingen anledning att ifrågasätta diagnosen. Det är mer rimligt att ifrågasätta BUP, eller bristen på vård och hjälp för dem som behöver den.

Det du skriver om MS är endast metoder för diagnosticering. Vad man inte vet är VARFÖR MS uppstår hos vissa individer. Precis som med ALS och diabetes t ex. Man vet ATT någonting händer men man vet inte varför. Samma som ADHD alltså.

Det ser ut som det finns en konflikt mellan skolpersonal och föräldrar. Jag har hört flera lärare beklaga sig över föräldrar som till varje pris vill undvika sitt föräldraansvar för en unges uppförande genom att kräva att ungen utreds för en eventuell diagnos.
Jag har också hört föräldrar som absolut inte vill att deras unge ska få någon diagnos oavsett vad skolan säger, vilket leder till att ungen inte får den hjälp den behöver plus att ungen påverkar övriga klassen. Men lärarna kan inget göra utan föräldrarnas samtycke.

Detta är till viss del OT, men som några redan påpekat så tror även jag att daddys diagnos är en stor bidragande orsak till hans problem i vårdnadstvisten. Det är inte svårt att se den i hans blogg t ex, och att den påverkar samarbetet med mamman och resten av världen är en självklarhet.

Om ADHD är en slaskdiagnos vet jag inte - är den det? En diagnos kan vara en stämpel, en plump i protokollet för den som tycker så, men att få sina problem diagnosticerade är en förutsättning för att kunna få adekvat vård och stöd. I jämförelsen med diabetes så finns det hjälp att få och den som drabbas av sjukdomen kan leva ett fullgott liv under förutsättning att man följer sin medicinering och sköter sin egenvård. Nu vet ju inte jag, men håller knappast för troligt att Daddys läkare har rekommenderat honom att jobba med bloggen dygnet runt, att vända på dygnet och att inte välja sina strider. Att välja sin "strid" vore att lägga all energi på att skapa rutiner i sitt liv och bevisa att han klarar av ett "svenssonliv", ett liv som är ganska slenrianmässigt med en massa måsten som att arbeta, laga mat på bestämda tider, sova på bestämda tider, inte se räkningar som oförutsedda utgifter, hämta och lämna på dagis, läsa läxor med barnen o.s.v i all oändlighet. Med så mycket inrutad tid blir det inte så mycket tid till att sitta online 24/7 och att med ljus och lykta jaga användare på detta och andra forum. För vissa människor är det en konst att träna på att ha tråkigt, de kräver sina triggers för att fungera. Men kort sagt, jag tror inte att Daddy förstår omvärldens förväntningar på sig, om man har halkat runt i livet i 43 år utan att behöva ta ansvar är inte heller det så märkligt.

Märkligt fenomen ändå - jag får till mig att det jag skriver om ADHD är ot, tjatigt etc och när jag alltså inte skriver mer om det så fortsätter ADHD-snacket i en massa inlägg till. Komiskt. I alla fall On topic: Nu har Daddy gått ut med att han har ADHD - då är det lätt att läsa ut symptomen, men om ni inte vetat det...vad hade domen blivit då? Hade någon här sagt att "Aha...han visar tecken på ADHD" eller hade man kallat honom "psykopat", "emotionell idiot" eller vadå? Ni uttalar er med facit i hand, men ingen av er hade troligtvis ens snuddat vid ADHD i Daddys fall om ni inte känt till att han hade den diagnosen...skittrött på alla spekulationer så jag överlåter dem åt er som gillar att gotta er!

Ökad diagnotisering i förhållande till vad?
Till ifjol?
till för fem år sedan?
till för 15 år sedan?

Med kunskap kommer bättre instrument till att hjälpa, och kunna följa upp den diagnos man får. Såvitt jag vet sker studier forskning ständigt därav kommer fler få hjälp.

Så sev till vad har ökning skett?
från 70 talet ja. Därför då sökte man inte detta.

Men om du vill reda ut det du försöker gör det, men under tiden du gör det trampa inte folk på tårna och bli sedan förvånad när de reagerar. För ifrågasätter man något som folk fått kämpa för och som när de fått har hjälp dom så tror jag de reagerar som du nu tycker är förvånande.

Jag hoppas du har den förståelsen för andra människors känslor rörande just detta.

Njae, och om en person ständigt klagar över sin värk i knäna och jag får reda på att personen ifråga har ett BMI på över 35 så ställs förstås ledvärken i en annan dager. Om problemen härrör från något som är behandlingsbart är det prio 1 att attackera orsaken tycker jag.

Min diagnos på daddy?
Adhd vet vi redan.
Men det är inte det enda som jag TROR den mannen har.

Finns flera alternativ.
Men jag ska inte namnge dessa.

Och att han har ADHD syns väl rätt tydligt när man läser hans texter. Understundom rätt osammanhängande(som mina texter kan bli, fast jag inte har adhd). Ett mått av ostruktur i utbrotten som han får. En oförmåga analysera varför det blev så fel osv.

Men Mannen Daddy är inte av vikt för mig(jag anser vårdnadstvister är intressanta och hans totala härdsmälta ang. Bjästa intressanta). Jag hoppas bara att min magtraktskänsla att något kommer ske gjort av den mannen inte stämmer.

Sedan Sev: anser jag att du gottar dig lika mycket när du säger saker som. Barn som kommer skitiga på skolan osv(dvs du gottar dig åt att sätta dig över föräldrar och de som ger diagnoser eftersom du anser dig ha en sanning som gör att du känner dig bra). Du gottar dig i mitt tycke också när du blev uthängd på daddys blogg.
Alla gottar vi oss åt något.

Jag gottar mig åt när mina "hatlag" torskar i fotboll och Hockey. Jag gottar mig åt klantiga människor i AFV. Är en skön känsla att gotta sig då och då.