Är LAS en rättvis princip?

Det totala antalet arbetstillfällen skulle knappast bli färre om LAS försvann, snarare tvärtom.

Otryggheten på arbetsmarknaden kommer vi förmodligen aldrig ifrån. Men är det bättre, mera rättvist, att de som haft ett arbete under än längre tid skall ha större trygghet än de som varit anställda en kortare tid?

Utan LAS skulle kompetens spela större roll än antal anställningsår. Större trygghet till de som är kompetenta än till de som varit anställda länge.

Varför skall trygghet bygga på antalet år på en viss arbetsplats snarare än på grad av kompetens?

Du är alltså inte för någon form av äganderätt? Det kan jag köpa. Den "bevisbörden" (eller snarare övertalningsbördan) ligger helt på oss äganderättsförespråkare, men det är helt en annan tråd.

Om du vidare inte är för de negativa friheterna återstår endast might makes right och det är en enormt godtycklig och farlig värld för även de starkaste. Mina fysiska övergrepp på dig är alltså mindre än dina på mig, varför jag anser mig vara moraliskt mer högstående. (Utgår ifrån att du är någon form av utilitarist, anarkist, socialist eller något liknande. Du borde faktiskt talat om var du själv står, i ditt inlägg.)

Att någon svälter är tragiskt, men att det skulle motivera ett övergrepp på någon annan vet jag inte om jag kan hålla med om. I så fall kan man hävda att vilket påstått lidande som helst kan motivera vilken kränkning som helst. Att hålla på de negativa friheterna och inte tumma på dem det minsta, är helt enkelt det längsta vi kan gå utan att aktivt börja kränka varandra.

Det finns inga som helst garantier i ditt system heller för den delen. Om ingen producerar, eller om det produceras i otillräcklig utsträckning, finns likafullt inget att stjäla (mer än möjligen att plocka frukt, men det tycks inte lösa problemet för världens svältande som det är). Den enda skillnaden är att du tillämpar våld och jag frivillighet, varför jag återigen anser mig vara mer moraliskt högstående.

All annan argumentation utgår ifrån att du på något sätt skulle ha rätten att kränka mig. Det ter sig enormt godtyckligt och då är det bara MMR som gäller. Enda sättet att undvika total MMR är att vi accepterar några grundläggande negativa rättigheter (huruvida äganderätten - mer än till din egen kropp/eget liv - skall inkluderas eller klassas som en "positiv rättighet" är som sagt en annan tråd). Om vidare tillräckligt många håller med dig (t.ex. att de svältande borde få gratis mat), så kommer ni att ge dem det utan MMR. För de som vill åtnjuta diverse positiva rättigheter är det bara att gå ihop och bilda sitt eget självstyre (med avtal om skatt, etc som alla gått med på).

Men visst, vi kan egentligen inte påstå att någon sann moral existerar, så de enda premisser vi båda kan enas om är nog de som kommer att säga att varkan moral eller omoral, rätt eller fel existerar annat än som mänskliga konstruktioner. I sin tur leder det till MMR där den starkaste går mätt och belåten och systematiskt förtryck råder, allt medan de svagaste fortfarande inte har några som helst garantier. Vilket uppköp!

Om det är fel att stjäla någons egendom är det även fel att via lagstiftning tvinga arbetsgivare att säga upp personal enligt turordningen "först in, först ut". (Det skall istället överenskommas genom ett frivilligt avtal mellan arbetsgivare och argetstagare.)

Alltså är det fel att göra som vi gör idag. Om det sedan betyder att arbetsgivaren i sin tur agerar moraliskt rätt eller fel är inte topic, lagstiftningen däremot är fel enligt dessa premisser. Jag tycker inte ens arbetsgivaren kan agera moraliskt fel vad det gäller uppsägningar, det arbetsgivaren möjligen kan göra är att agera irrationellt genom brist på engagemang, kunskap eller tankeförmåga.

<edit> Eller ja, det kanske är topic. Anser fortfarande att man inte kan säga att arbetsgivaren gör rätt eller fel, så länge denne inte kränker någons negativa rättigheter. </edit>

För övrigt är du inte humanist utan egoist. Inget fel i det, helt rationellt skulle jag påstå. Däremot är det sannolikt ett retoriskt och politiskt felsteg att öppet erkänna sig vara det. Tråkigt, men så fungerar folk. Det leder, tyvärr, i sin tur till att man egentligen inte kan lita på de absolut flesta på vår jord. Det är ännu mer nedslående.
En av anledningarna till att jag nog själv är en misantrop.

Arbetstillfällen har inget självvärde. Om något så blir folk stressade och deprimerade över kraven på flexibilitet på arbetsmarknaden.

Varför skulle man inte bli belönad för sin lojalitet gentemot företaget? Det indikerar dessutom ofta på erfarenhet på arbetet, och stabil livssituation med familj och vänner utanför arbetet.

Det är väl bättre att fler får det så, än att ingen får det så? Det är klart att det skulle vara mer rättvist om alla saknar trygghet, men det är inget att sträva efter.

Vad är "kompetens", och varför skulle det spela större roll utan LAS?

Människor är mer än bara färdigheter. Färdigheter som dessutom inte tjänar någon mening utan ett syfte. Ett syfte som skapas genom en människas hela liv, inte bara på arbetet. Jag själv till exempel, arbetar för att kunna umgås med min familj vid matbordet, för att kunna se på film med mina vänner. Det är där arbetet får sitt värde för mig.

Mjo, folk tänker väl så idag. Men jag tycker inte att människor ska ses som företags egendom. Det är omänskligt. Det vore dessutom en tillbakagång till sämre tider, ett avkall på den välfärd vi försökt utveckla.

Lagstiftningar är till för folket, inte tvärtom.

Arbetsgivaren skulle inte vara arbetsgivare utan arbetstagarna, och arbetstagarna lär anse att arbetsgivaren gör något dåligt när den säger upp dom.

Om jag vill att mina medmänniskor ska bli behandlade som personer, så är jag egoist?

Själv är jag misogyn, men det är nog inte on-topic

Jag ser din kropp som din egen egendom, men knappast arbetsgivarens. Däremot ser jag inte riktigt kopplingen till diskussionen?

Det är dock en intressant fråga om man bör kunna sälja sin kropp permanent, det vill säga frivilligt sälja sig själv som en slav. Jag skulle påstå att det vore en kränkning av dina negativa friheter att inte kunna göra det (obehindrad frihet inkluderar även möjligheten att välja förtryck). Så antagligen är jag för.

Du menar majoritetens diktatur? I så fall handlar det inte så mycket om rätt och fel längre...

Sant. Byt ut arbetsgivaren mot exarbetsgivaren eller företagsägaren om det gör dig gladare.

Nej, inte nödvändigtvis. Men om du motiverar din åsikt med "inte för att jag är humanist, utan det är mer det att jag själv inte tycker om att bli behandlad som en slav", så påstår jag att du är det.

Man skulle säkert kunna hävda att misogynin är en delmängd av misantropin, varför jag också är skyldig.

Utan arbetares rättigheter kan arbetsgivare behandla människor som sin egen egendom och ägodel. Det är därifrån LAS uppkommit, från fackföreningarnas historia om att arbetare ska behandlas som personer. (Sen att situationer förändras komplicerar ju till saker förstås. Inte så mycket det att ekonomin fluktuerar upp och ner, det är bara till LAS' fördel med ekonomisk kris, däremot står väl babyboomen från 40-talet stick i stäv med LAS. LAS var väl inte tänkt att hjälpa 40-talister att fortsätta arbeta fastän dom är i pensionsålder)

Alla säljer sina kroppar mer eller mindre varje gång dom utför arbeten och tjänster åt andra. Däremot är väl definitionen för slav snarare det att man inte själv har kontrollen över det. Andra kan köpa och sälja mina arbeten och tjänster åt andra, i mitt ställe. "Flexibilitet" kallar dom det, att arbetare är "fria" att förflytta sig på arbetsmarknaden. Otrygghet och slaveri kallar jag det

Det var inte majoritetens diktatur jag åsyftade, även om det också spelar en roll när det kommer till lagstiftning. Jag tänkte mer på att lagar är konstruktioner baserade på värderingar om hur man bör leva. Inte tvärtom.

Olika folkgrupper har olika lagar, eftersom dom värderar olika saker och lever olika sorters liv. Om folket värderar arbetares rättigheter, så lagstiftar dom om LAS. Bra och dåligt är relativt, och förändras över tid. Vi kan komma att ta bort LAS, men jag hoppas inte det. Än så länge värderas den högt, och då är väl dom som ogillar LAS utsatta för majoritetens diktatur...

Ah, fast det jag menade var att jag behandlar andra som jag tror att jag själv skulle ha velat bli behandlad i samma situation. Jag har inget annat att utgå ifrån. Det handlar om intersubjektivitet generellt och empati specifikt. Att känna med andra så att säga. Det är vad jag skulle kalla för motsatsen till egoism, men det kan man väl argumentera antar jag.

Felpost.

Iom att det är filosofiforumet så låter jag bli att gå politiskt off topic som vissa andra här.

Rättvisa är rimligen beroende på vilken etisk syn man har och om fenomenet stämmer överrens med det etiska systemet i övrigt.

Det tycks som om den delen du beskriver om i LAS är emot socialistiskt inriktad etik.

Utifrån min egna etik (vilken är komplex) ser jag det vara sig som moraliskt korrekt eller moraliskt felaktigt och därmed vare sig rättvist eller inte.

Jag kan förstå att folk ser anställningsformen som mer än att man säljer sin tid. Att man är en del av företaget. Att ägarna inte ensamma är inblandade och att arbetarna därför också har ett visst anspråk på företaget.

Då skulle man kunna hävda att de som arbetat där längst har större anspråk på företaget än de som arbetat där kortare tid.

Nej! Varför? Enkelt! Om den var rättvis skulle den inte behövas upprätthållas med våld utan bara med rationella argument.

Jag är mer av en handlingsetiker som menar att man genom samtal får bedöma varje handling för sig, och att man genom detta samtal kan avtäcka huruvida en handling är moralisk eller ej. Du är kategorisk regeletiker och bedömer en handling i förhållande till värdet hos de regler den är uttryck för. Jag har redan visat det orimliga i din hållning, vilket du verkar erkänna som verkande argument mot regeletisk hållning.

Jag är inte renodlad utilitarist, inte alla handlingar bör bedömas utifrån deras konsekvens. Jag menar att det är något komplext att handla, att det finns ett visst ansvar som varje människa har att hämta in kunskap om en handlings konsekvenser från vilket man inte endast kan bedöma intention eller endast konsekvens - således bör vi ha en människas förmågor och faktiska ansvar med i diskussionen. Hur en människa borde agera givet ansvar och möjlighet, är utgångspunkten i mitt tänk.

Inte alla moraliska handlingar kan täckas av ett fåtal grundregler. Det ser vi ett exempel på hos dig som accepterar t ex svält, jordhålslevande människor, totalt ägande vilket leder till andras ofrihet osv osv.

Jag är för äganderätt, men den är inte total. Man bör kunna äga mark. However så är det viktigt med exempelvis allemansrätt och liknande. Jag är inte för en värld där de egendomslösa är ofria vilket lätt kan bli resultatet för många i ett strikt regeletiskt samhälle av den typen du förespråkar.

Med det sagt så har jag visat det orimliga i dina premisser och framhållit en annan syn på moral och deklarerat min utgångsposition.


Nu gör du också ett tankehopp och antar att jag skulle vara socialist eller liknande. Så är inte fallet och därmed blir stora delar av ditt inlägg irrelevant i diskussionen. Jag identifierar mig inte med någon politisk rörelse, däremot röstar jag på SD då jag anser deras politik vara sund på det mest heltäckande sättet jämfört andra politiska rörelser.