Nominalism

Jag föreslår att mycket av poststrukturalistisk teori gick över styr med Foucault: t ex viktorianism existerade inte förrän diskursen om viktorianism skrevs. Sexualitet existerade inte förrän diskursen om sexualitet etc. Könet/könen existerade inte före diskursen osv...

Kan någon övertyga mig om att detta (och liknande) inte är stendöd nominalism? Gärna på ett lättfattligt, konkret sätt. Referera inte till passager av Foucault som jag inte förstått, eller Judith Butlers nonsens eller Tiina R:s bullshit...

Stendött vet jag inte om jag skulle kalla det, eftersom det finns socialkonstruktionister på många platser än idag. Men det handlar inte enbart om nominalism. Ian Hacking talar om detta i sin bok "Social construction of what", där han sätter nominalism tillsammans med "contingency" och "stability", vilket skulle kunna översättas med 'historia' och 'alternativ'. Det är en ganska lättläst bok, som finns för en hundring på svenska i svenska bokhandlar. Även om Hacking på många sätt försöker kritisera konstruktionismen, så har han egentligen inget annat argument än att det är ett gammalt tankesätt, vilket för mig inte är en kritik överhuvudtaget. Jag använder själv boken som en guide till mina egna konstruktionistiska texter. -- http://books.google.com/books?id=XkCR1p2YMRwC&dq=nominalism&printsec=front cover&source=bl&ots=NDZ8Q1-nl4&sig=nWDeMGKysECc4xxTP7J84mPVM7M&hl=sv&ei=j3E1S pOrNsbJ_gb3iJT3Cg&sa=X&oi=book_result&ct=result&re snum=5#PRA1-PA195,M1

Det är klart det finns andra böcker om socialkonstruktionism, till exempel Berger&Luckmans "Social construction of reality", men jag tycker Hacking gör det bra

Jo, jag har läst Hacking, underbar titel! Tyckte då (10 år sedan?) att socialkonstruktivism var för evigt misstänkliggjprd. *lat forskare, jag*

Men i min kognitivt-lingvistiska forskning idag (som inte utesluter kulturella konstruktioner) har jag så svårt att tycka att benhård nominalism, jfr. Eva Lundgren, är annat än nys. Sättet på vilket vi talar om verkligheten förändrar inte verkligheten, mer än marginellt. Mänskligt tänkande/språk fungerar evolutionärt, det fascinerande är att vi förstår varandra nästan hela tiden och vi drar nytta av språkliga möten, speciellt berättelser. Snarare än nominalistiska maktdiskurser tar vi oss vidare i det dagliga livet genom att intensivt förstå varandra. Vad sedan diverse skit-politiker försöker indroktinera oss med är en annan sak...

Vad menas med nominalism i detta post-strukturalistiska sammanhang? Det kan väl knappast vara den gamla nominalismen, så som den tar sig uttryck i metafysik och teologi...

Den gamla nominalismen är väl egentligen motsatsen till den som åsyftas när man talar om socialkonstruktionism, vilket är vad jag antar är det man talar om i och med "poststrukturalism" och "diskurs". Den gamla nominalismen menade väl att saker är vad dom kallas för, medan den nya nominalismen menar att det saker kallas för inte har något med vad dom är att göra. Jag tänkte faktiskt på ett exempel igår, innan jag såg den här tråden. Den gamla klassikern "hur långt är ett snöre", kan appliceras på vilket objekts ontologi som helst. "Hur många trappsteg har en trapp", "hur högt är ett berg". Det är en fråga som definierar begreppet. Det har egentligen inget med vad saken i sig kallas för. Om snöret är för kort kallar vi det stump, är det för brett kallar vi det rep, är det för tunt kallar vi det lina. En trapp med bara ett trappsteg är ingen trapp. En berg som inte är högt nog, kallas för kulle. Och detta leder ganska osökt in på frågan om qualia och kategorier. Ett exempel jag brukar ta är en solnedgång. Det finns en himla massa färger i en solnedgång, men var går gränsen mellan dom egentligen. Det finns ingen reell gräns, dom smälter in i varandra utan problem. I en kultur ser man rött och blått, i en annan ser man lila. Precis som snöret, när slutar snöret vara snöre, när är det för långt, för kort, för smalt, för brett, och så vidare. Det är inte självklart. Lila finns inte i alla kulturer. Precis som Sapir-Whorf hypotesens klassiska exempel om hur vi har ett ord för snö där eskimåerna har fyra. Frågan om hur vi uppfattar verkligheten korrelerar med frågan om vilka kategorier vi har för att beskriva verkligheten, vilket i sin tur är relativt godtyckligt. Kulturell historia, religiös kosmologi, såna saker bestämmer vad ett objekts ontologi ska bestå utav. Dessa ontologier delas, och insocialiseras, och ses som "naturliga". Därför är det svårt för folk att förstå att dom begrepp vi använder i vardagen ofta är konstruktioner, vilket i sin tur är varför socialkonstruktionister väljer att visa konstruktionerna. Ibland är det onödigt, som Hacking påpekar, att säga att till exempel ekonomi är en social konstruktion, eftersom det är självklart. I andra är det mindre självklart, som i frågan om Genus (vissa skulle hävda att kön är konstruerade också, men konstruktionen av kön kallas för genus så det är bara förvirrande att hävda det).

Eller?