För 29 månader sedan skrev DN:s språkexpert såhär:
www.dn.se/kultur-noje/spraket/ska-och-skall-vad-skiljer-dem-1.440308... Det en aning mer skriftspråkliga skall är långt ifrån lika vanligt,
men däremot självskrivet i till exempel lagspråk. ...
Där har det tydligen gått undan.
I mina västliga dialekter görs vissa ansatser för att minska antalet vokalmöten
och konsonantkluster. För det senare ändamålet används binde-a och binde-e
som omväxling till binde-s. I tal företrädesvis.
På samma sätt anpassar jag valet mellan {ska} och {skall}.
— {Du skall inte tro det blir sommar, ifall inte Nån sätter fart.} ska
ll före i
— {Nu ska vi börja hävda dialekterna!} ska före v
Konsonantkluster ligger inte bra i munnen, särskilt inte i västkustskt mål.
Varannan vokal är idealiskt. Tänk på en italiensk "domenica"!
Tvärs emot Fru Grünbaum hävdar jag att det finns en nyansskillnad. När den
semantiska betydelsen av »skall« är »kommer oundvikligen att« så duger bara
»skall«. I betydelsen »ska helst« duger kortformen av »skola« i presens.
Exempel: Skolgång för barn som skall avvisas eller utvisas, SOU 2007:34
Skulle verkligen offentliga utredare skriva »ska« nu två år senare? I så fall
står det illa till med ärans och hjältarnas språk. SAOL-13 har givit (gett?)
efter för någon sorts halvbildning.
Jodå, så illa är det. Regeringens klarspråksgrupp (2007!):
www.regeringen.se/content/1/c6/03/00/68/6bc21b3d.pdf