Andragenerationens invandrare

Jag har en teori om att barn till invandrare, där alltså dessa barn är födda i Sverige, gärna hävdar sitt påbrå mer än sina föräldrar.
Trots att dessa inte är födda där.

Barn till polacker, danskar, finnar, irakier, iranier... Osv...

Även barn till vita invandrare, så det går inte skylla på "den misslyckade integrationen" som mest av allt gäller mellanöstern och afrikaner.


Vad tror ni?
Visst finns det ett behov att att utmärka sig själv/särskilja sig från mängden när man är fjortis och "vill hitta sig själv", alla har varit där, men är inte detta lite absurt? Eller?

Jag tror det blir en hävstångseffekt som slår mycket hårdare när man faktiskt har andra attribut som verkligen särskiljer en från mängden: hudfärg/etnicitet, språk, efternamn, osv...
Att vara "blatte" är väl en ganska häftig/extrem form av tonårsrevolt eller?

Möjligt att vissa kommer vara "blattar" precis som vissa är punkare i tonåren, men jag tror ju inte att "blattarna" i framtiden kommer vara värre än nu.

Dessutom är det ju inte alla som måste hävda sig i tonåren heller!
Nej jag tror det blir bättre, hoppas de snackar ren svenska då bara!

Nej, i mitt fall som andragenerationens "blatte" till två finnar har jag inga som helst avsikter att visa upp mitt påbrå eller finska arv, mer än att jag kan tala finska utan problem, men går aldrig runt och hävdar att jag känner stolthet för Finland, även om jag kanske borde det. Är ju trots allt född och uppvuxen i Sverige, känner mig mera svensk än finsk och kallar mig hellre svensk än finlandssvensk.

Visst, men hur var det under din tonårstid då? Försökte du inte vara mer "finne" då än tillbörligt?

Är inte hela vår värld "lite absurd".

Håll dig till topic.

jag säger att jag är finsk eftersom jag är 100 % finsk, men problemet är att jag inte kan känna riktig tillhärighet varken i finland elelr sverige med tanke på att inget känns äkta så att säga. im a rootless mother fucker :P

Skillnaden speglar väl sig automatiskt? Även ifall man inte säger "något", är man "något" annat.

Hur ser du på en adopterad somalier?

Egentligen inte. Även om det fanns inre komplikationer just med tillhörigheten rent bakgrundsmässigt så var det aldrig någonting som jag tänkte på, jag hade bara svenska vänner och bodde i ett område som inte direkt var invandrarberikat, så på den punkten kan man även säga att det gav mer tyngd för mig att känna mig svensk.