Hur hantera narcissism?

Jag misstänker att mitt ex (som jag har barn med) eventuellt lider av narcissistisk personlighetsstörning eller liknande. Det är mycket i diagnoskriterien som passar in. Han går för närvarande i terapi för andra problem (f.d. drogproblem) men de här dragen är ju inget som de kommer att se då han alltid visar en schysst sida utåt, och inte tycker det är ett problem när han behandlar andra illa, inklusive barnen. Han har alltid en förklaring och ber om ursäkt och gråter. Sedan gör han om det igen. Han verkar sakna empati om man inte grundligt förklarar hur en person (tex ett av barnen känner) och jämför med hans egen uppväxt (som var väldigt bra)

Hur fan hanterar man personen så han inte krossar barnen?
Enskild vårdnad har jag in i det sista inte velat söka, men nu finns det skäl till det. dock finns inte mycket bevis på hur han beter sig då det bara är mot väldigt nära personer han beter sig illa oftast. Han säger att det inte hänt om man tar det med en utomstående och verkar seriöst då tro att det inte hänt.

Det har funnits positiva drag även hos honom, men jag är numera osäker på vad som är positivt och vad som är social fasad.

Inget ämne som jag känner mig top notch på men du skulle ju alltis kunna kanske kontakta någon expert på området och prata med först utan att han vet om det, låter det som

tack för svar iallafall. Jag har pratat med de som har hand om hans terapi, men det är svårt då han liksom inte visar den sidan för dem och förnekar att det finns ett problem där.

Han har gjort en del sjuka saker. Dock har det aldrig varit något han tagit ut på barnen förrän nu på sistone...

Om han verkligen är sjuk (svårt för mig att avgöra), skulle jag gärna se att barnen får reda på det. Hans beteende påverkar deras självbild enormt.

Jösses, det låter verkligen inte bra. Förstår att du är orolig, men finns det fler än dig som kan inte bevisa men åtmistone påpeka att han är en smula galen så att säga?

Jag är narcissist, så vet inte varför jag skulle kunna hjälpa dig.

Jag har förklarat det för dem så gott det går. Min yngsta är liten fortfarande och förstår nog inte riktigt. Oavsett om det är just en personlighetsstörning så har han psykiska problem av något slag.

Som ett exempel på vad han gjort kan jag nämna att han pratade med min son (sex år) om att leta upp en kille och sprätta upp hans tarmar med en kniv. Han inser inte förrän efteråt när jag säger det att han inte ska säga sånt till barnen. Han har inte dåligt samvete.

Narcissism innebär ett galet stort ego och ett aggressivt beteende mot de som sparkar på egot. Jag vet ju inte riktigt hur pass stort ego han har men det där verkar helt klart mer som en personlighetsstörning åt det autistiska hållet. Asperger kanske? Eller liknande.

Och angående det där med att terapeuterna inte skulle märka om hans "andra sida" trots att du berättat om dem behöver du inte oroa dig över. Man märker rätt snabbt hur det egentligen ligger till, trots vad patienten säger.

Om jag säger att han medvetet slog ihjäl min katt då en gång för att han var arg på mig? (jag var ute med en vän, han verkade inte arg när jag gick. När jag kom tillbaka fanns det blod på väggen kvar, han hade inte dåligt samvete.) Han behandlar sitt nuvarande husdjur på samma sätt. Gosar med det ibland om han är på bra humör, för att sedan kasta det i väggen när han blir på dåligt humör. Han får aggressionsutbrott där han anser att hela mänskligheten i stort sett står under honom. Allmänt sätt tycker han att han är bättre än de flesta andra människor, även när han är på gott humör.

Han är mån om sin sociala fasad och skulle aldrig låta människor han inte känner så väl se hans negativa sidor. Han ljuger ofta, även om saker man inte normalt sett behöver ljuga om. Han är en väldigt social person och bra på att snacka. Han älskar kvinnor och flirtar gärna runt även om han är i ett förhållande (han säger att alla män är så)

Han utnyttjar sin familj ekonomiskt och under de år jag känt honom (ca 8 år) har han säkert "lånat" 150 000 av dem fastän de inte ens är rika.

Jag skulle börja fundera på den delade vårdnaden om jag vore du. Att ta kontakt med inblandade instanser kan ge tips om situationen.
Lycka till. Jag håller en tumme för dig.

Tack. Jag har varit i kontakt med en advokat, men det krävs mer än att han sagt sjuka saker till dem någon enstaka gång enligt den advokaten. Till mig har han ju gjort det under åren till och från, fast han har alltid bett om ursäkt när jag säger ifrån och sagt att han ska sluta göra och säga såna saker, men sedan gör han det igen. Han mår liksom inte dåligt av att andra blir ledsna och sårade, eller rädda, han mår dåligt om han förlorar kontakten med barnen eller mig, eller om han förlorar kontrollen på något sätt. Han tycker allt ska ske på hans villkor, som om han inte har pengar att ha barnen en helg så borde jag ge det till honom, gör jag inte det för att jag inte har mer pengar än honom, ber han mig dra åt helvete. Han säger ganska grova saker om mig till barnen också. Jag blev ganska chockad nu i helgen när de berättade, då han brukar bete sig hyfsat normalt runt dem. Så jag antar att jag måste "vänta" tills han gör fler saker. Men för mig känns det helt sjukt.

tro mig, jag har kämpat för att de ska ha en bra kontakt, men barnen mådde jättedåligt i helgen, och flera andra helger också när de varit där.

Jag kan anmäla allt till soc, men då krävs det att det görs en utredning av både honom och mig, och dessutom kan vårdnadstvisten ta extremt lång tid.

Han har tidiagre hotat med att ta barnen ut ur landet då han är medborgare i ett annat EU-land, enligt familjerätten har han rätt att göra det, och det är tveksamt om jag får dem tillbaka enligt den person jag pratade med...

Om jag vore du, skulle jag starta processen NU. Samla ALLA bevis. SMS, allt.
Processen kanske tar lång tid, men om den är påbörjad kan den alltid påskyndas. Annars händer ju ingenting.