Meningen med livet - samlingstråd

Jag har en väldigt komplicerad teori till vad meningen med livet är. För att kunna göra detta så måste jag ge min tolkning av Big bang.

När forskare och andra levande ting skådat ut i rymden så har de insett att planeter, stjärnor och galaxers avstånd ökar till varandra. Universum växer hela tiden och avståndet mellan dessa himlakroppar ökar. Om man skulle spola tillbaka tiden så skulle avståndet istället minska. Detta tyder på att alla planeter, stjärnor, galaxer mm måste ha kommit från en ursprungspunkt, vilken troligen startade med en stor explosion (Big bang) så att himlakropparna fick energi att glida ifrån varandra.

Min teori är att det låååååångt in i framtiden kommer att vara så att utomjordningar eller någon annan oerhört intelligent varelse med sina rymdskepp eller andra krafter lyckats komma ikapp alla himlakroppar som färdats ut i universum. När de hunnit fram till alla de himlakroppar som färdats från Big bangs ursprungspunkt så har de kartlagt hela universum. Resten är bara vacuum. Vid den punkten så vet den/de varelserna snart allting. De har löst svaret på alla livets gåtor. Eftersom livet blir meningslöst när det inte finns någonting nytt att upptäcka bestämmer sig varelsen/varelserna för att begå självmord så de samlar ihop alla himlakropparna till en punkt och spränger upp allting plus sig själv/själva. I det ögonblicket, precis innan de/den förintas, har meningen med livet uppnåtts.

Livet har alltid gått ut på att utveckla.
Avancera.
Bli bättre.

Det är för att bli bättre på att uttrycka något innerligt.
Mest effektivt eller i snyggast form.

Tryck ut något du har i dig så bra som möjligt.
Standard.
För evigt.

Såklart vill vi finna någon mening med vår existens. De absolut flesta i världen ser på sig själva som en person fast i en kropp i en främmande värld som endast finns under en kort stund, vilket får många att undra vad för mening det är med detta. Dock när man inser att ljus medger mörker, berg medger dalar och objekt medger rum, som man inser att du medger allting. Då blir meningen med livet en felställd fråga, för meningen med allt kräver då en definition och för att definiera något kräver det att du begränsar det, du kan inte definiera allt!

Varför är det självklart att vi vill finna en mening med vår existens? Jag håller inte alls med, det finns väl ingen som helst anledning att göra det egentligen? Vad vinner vi på det?

I någon mening begränsar vi det genom att använda språk för att kommunicera vad vi menar med "allt". På samma sätt som orden du skriver är en förenkling av det du tänker när du skriver. Kan du utveckla vad du menar med att en definition kräver att något begränsas?

Allt är de ting i universum som inte är ingenting.

Därför att man vill veta vad man ska lägga sin tid & energi på.

Vilket vill säga att människan opererar utifrån en mental inbillning som hon tar för verklighet. Allt kretsande kring koncepten "jag", "mina" och "mitt" - ord som, i djupare mening, inte refererar till någon eller någonting.


Utifrån ett perspektiv vida skilt från hur vi är vana att tänka, så är alla ting i universum just ingenting, eller inga ting. Begreppen "ting" eller "sak" eller "objekt" beskriver en mänsklig tankelek och knyter inte an till varseblivningen eller världen som sådan.

Vi kan se att all uppdelning av universum i olika "objekt" är substanslös genom att reflektera över det faktum att inget objekt består av sig självt: varje "ting" består av andra "ting", skilda från det "ting" vi först åsyftade. En stol består utav beståndsdelar som av naturen är "icke-stol"; vilka är stolsben, sittdyna, ryggstöd etc. En människa består utav delar som är "icke-människa", vilka exempelvis skulle kunna vara våra olika kroppsdelar.

Bortom den mentala uppstyckningen av världen i ting (som inte består utav sig själva) vilar insikten att ingenting går att i reell mening separera från någonting annat.

Den person som funderar över en mening med livet kan istället rikta sin uppmärksamhet mot det faktum att det personen kallar "sig själv" eller "jag" enbart består utav element som vi kan kalla icke-jag eller icke-själv. Når denna insikt tillräckligt djupt faller alla funderingar bort, alla koncept ses som innehållslösa och hjärnan slutar arbeta utifrån modellen att det skulle finnas en identitet, ett jag, eller person som upplever livet - kvar blir medvetandet, tömt på alla anspråk av att vara ett "själv" som tar livet personligt eller som söker en mening med "sin" existens. Inom buddhismen kallat Nirvana. Vi kan även säga ett "fritt sinne" eller "slutet på allt lidande".

Om du visste vad meningen med livet var just det, skulle du helt säkert lägga all din tid och energi på det då? Måste meningen med livet vara meningsfull? Antag att meningen med livet var att du skulle dö, skulle du lägga all din tid och energi på att ta livet av dig då?

Det får mig att tänka på en annan sak. Hur vet man ens att man funnit meningen med livet? Om det är så att ens närvaro känns meningsfull så antar jag att man har funnit en mening med livet men vad är det som indikerar att man funnit meningen med livet? Bestämd form. Den meningen. Har vi hakat upp oss på att det ska finnas en och endast en ultimat mening med alla liv? Vad är det som gör den föreställningen meningsfull?

Själva sökandeprocessen kanske är helt fel redan från första början. Varför söka när vi bara kan vara? Finna oss i situationen och göra den meningsfull istället för att aktivt söka efter något som vi inte vet hur vi når eller om den ens finns. Meningen med livet kanske är en falsk föreställning vilket gör meningen med meningen med livet meningslös.

Det mänskliga jaget kan inte bara vara, det vet inte hur man bara är. Dess själva väsen är det av sökande, av att inte vara helt uppfylld av verkligheten i nuet. Att uppgå i en existens av att bara vara inträffar först när "vi själva" försvinner. Vad alla njutningsfyllda ögonblick har gemensamt är att de får oss att glömma oss själva och enbart fokusera på stunden själv. Vad (så gott som) alla meditationsutövare som upplevt bortfallet av jaget förkunnar är att detta är det - utan tvivel - mest saliga och berikande som en människa kan uppleva.

Abstraktionen av universum är inte universum. Abstraktionen är fast i människans tankevärld, och även oförmågan att avteckna den i ord. För att beskriva något med språk i någon form verkar det som att vi måste placera in information i särskilda fack. På samma sätt som när vi konstruerar vår egen världsbild sett ur ett konstruktivistiskt perspektiv. Vi måste skapa kognitiva avgränsningar för att kunna förstå vad någonting är - samma avgränsningar som gör att vi aldrig kan förstå vad någonting faktiskt är. Om man ska tro ex. Piaget så har vi tankestrukturer i vilka vi försöker passa in information genom assimilation, och om det inte passar i redan existerande scheman bildar vi nya genom en ackommodationsprocess (anpassning). Dessa strukturer är inte informationen i sig men det är en imperfekt avbild av informationen för att vi ska kunna förstå den. Språket skulle kunna vara en andrahandskonstruktion. Vi tar imperfekt information från våra kognitiva strukturer och försöker passa in dem i språkliga mallar som vi skapat för att informationen ska vara hanterlig. Där tappar informationen också sin verkliga betydelse. Vi skulle alltså ha förskanskat vår varseblivning av världen i två steg för att ens kunna prata om vad den är.

Går det då att finna mening i något som vi aldrig kan beskriva? Tänk om meningen med livet inte är beskrivbar, hur meningsfull kan den vara om vi inte kan berätta om den? Är anledningen till att vi inte redan "vet" meningen med livet att vi helt enkelt inte kan beskriva vad den är? Då blir meningssökandet ett sökande efter något som vi inte kan förklara, utan en upplevelse. Men ordet upplevelse kan inte beskriva det, utan det är något annat. Något som är bortom orden och förklaringarnas värld.

Argumentet för att kunna njuta till fullo är alltså att släppa taget om jaget och infinna sig i stunden. Hur varseblir människan sig upplevelsen i en jag-fri atmosfär? Vem eller vad betraktar upplevelsen av världen? Jag vet sedan tidigare att du inte verkar vilja kategorisera vad upplevelsen är (appropå vår egen existens) Det känns svårt att skapa ett meningsfullt diskussionsunderlag om något som inte går att diskutera. Alltså om själva substansen av det man diskuterar inte existerar i några ord.

Lite som jag var inne på i mitt förra inlägg, hur hanterar vi situationen om det är upplevelsen (eller vad vi nu ska kalla den) som är meningen med livet?

Allt upplevs som förenat och som om medvetandet speglar sig i sig självt. Världen upplevs inte längre som någonting främmande; "den seende" och "det sedda", subjekt och objekt, blir till en och samma substans. Men, som Eckhart skrev, Soll das Auge die Farbe gewahren so muss es selber zuvor aller Farben entkleidet sein (Skall ögat varsebliva färgerna, måste det först självt vara avklätt alla färger).


Det är en fråga att ställa sig själv. Går det att finna en betraktare inom sig själv? Är betraktaren i så fall lokaliserad till ett visst ställe? Är betraktaren i så fall där hela tiden?


Jag tror säkert att t.ex. många munkar har oerhört intressanta samtal om medvetandets natur sinsemellan, men att diskutera jaget (ur kontemplativ synvinkel) utan att själv meditera är extremt ofruktsamt, då vi har så många förvrängda idéer om oss själva som vi bör komma till rätta med först och främst; detta genom att stilla våra tankar och se in i oss själva.

Om meningen med livet hade varit att ha kul, leva i nuet och försöka balansera nöje med nytta, hade jag gjort det. Hade den varit att bli buddhistisk munk i bergen, hade jag gjort det.
Hade den varit att förbereda sig för döden/nästa liv, hade jag gjort det..

You catch my drift?