Meningen med livet - samlingstråd

Mja. Det blir lite klurigt att hävda att livet inte nödvändigtvis har en mening, för att mening bara är ett ord. Man skulle ju kunna argumentera att självmord har en mening. Eftersom självmord innebär slutet på livet, exempelvis, som saknar mening. Att dra ut på det är ju kul för att uppleva saker, men varför inte göra något meningsfullt istället, och ta slut på det?

Mat, bira, kvinnor, weed motherfucker!!
Vad som gör livet värt att leva.

Jag tror vi alla kan komma överens om att det enbart finns två möjligheter efter döden och att en av dessa måste vara sann.

1. Ingenting händer - i evighet.
2. Någonting händer - i evighet. (återfödelse, himlen, whatever)

Men oavsett vilket av dessa som är sant, så kan livet inte ha någon mening... ordet mening förlorar sin mening.

Om ingenting händer så innebär detta att du aldrig kommer veta att du någonsin funnits, du kunde lika gärna aldrig funnits. Och detta gäller för alla som funnits, som finns nu, och som kommer att finnas. Slutresultatet är att du och alla (och allt) kunde lika gärna aldrig existerat från första början. Detta gäller även Universum självt.

Vad är meningen med det?

Om någonting händer i all evighet, dvs du fortsätter existera (på något sätt) och det tar aldrig aldrig slut. Detta får förstås bisarra konsekvenser som att allting som kan hända kommer att hända ett oändligt antal gånger i ett oändligt antal kombinationer. Och ja, varför skulle då dina ~80 år här på Jorden just nu betyda något eller ha någon som helst mening ?

Jag kan gissa att någon kan tycka "att existera är meningen" men problemet är att ordet mening antyder att det skall finnas någon form av utvärdering OM det är meningsfullt eller ej? Men vem och vad skulle göra denna utvärdering om något som aldrig tar slut?

Nej, min poäng är helt enkelt att ordet "mening" inte har någon mening när vi pratar om dessa saker. Och jag tror att min logik här fungerar ganska bra, men jag kan förstås ha fel.

Den som har mest grejer när den dör vinner!

American Beauty?

Om man definierar mening så som du gör, så tycker jag att du har rätt.

Men meningen med ett objekt eller en händelse är unik för varje levande organism.

Meningen med ditt liv kan vara att påverka andras liv genom att skaffa barn, skriva en bok, välgörenhet, etc.

Men ifrån ditt perspektiv och om du endast tänker på meningen för dig själv, så har du rätt.

En mening kräver objektivitet för att kunna kallas för det. En fotbollsspelare har en objektiv mening då spelarens klubb har honom för att vinna matcher. Meningen ligger utanför individen och är således objektiv.

Applicerar vi detta på livet självt blir det närmaste vi kommer objektiv mening att skaffa barn, föra arten vidare. Snart frågar man sig dock vad meningen är att föra arten vidare. Någon objektiv sådan verkar inte finnas.

Vi står nu inför ett vägval:

Existentialismen - Vi måste skapa oss en egen subjektiv mening för att fylla den objektiva meningens avsaknad.

Absurdismen - Vi accepterar meningslösheten men fortsätter leva som vi aldrig kommit fram till meningslösheten, därav namnet absurdismen.

Nihilismen - Vi accepterar meningslösheten och hamnar därför i kaos eftersom utan mening kan man inte värdera val. Gå till jobbet eller inte. Pasta eller ris osv. osv. Ganska snart är vi framme vid den ökända paradoxen nihilismen egentligen är: Om allt är meningslöst, är även meningslösheten meningslös?. Kaos som sagt.

Vägvalet - i likhet med filosofi själv - är oerhört tragiskt och deprimerande...

Bra synpunkter. Fettext håller jag verkligen med om.

T.o.m buddha vägrade ( ryktesvis )svara på frågan om vad som är meningen med livet då själva frågan förutsätter att det "finns/inte ska finnas etc" en sådan.

Innan man klurar vidare på det så bör man nog kunna fastställa vad ett "jag" är. Om en individ skall kunna ha en konstant "mening" så måste "jaget" också vara konstant? Nu är det bara jag som spekulerar ...

Kan det vara så att enda meningen är att föra människosläktet vidare dvs att individen i sig inte har någon mening alls, vi ska utveckla tekniken för att ta oss ut och utforska universum och försöka förstå helheten.

Edit: Fast jag tror ändå att det är en slump. Hade vi varit maskar som krälade omkring så hade det inte spelat någon roll heller.

Om man ställer frågan/berör frågan om meningen med livet, så har man redan bestämt att det nästföljande svaret måste innehålla påstående som besvarar meningen med livet (på något sätt). Detta svar kan också formuleras: "Livet kan inte ha mening".

Växterna och djuren får aldrig denna existentiella osäkerhet, eftersom de aldrig berör frågan med deras egna existens.

Att påstå att livet saknar mening (!) är ett arrogant påstående för de människor som funnit mening med sina liv. Bara för att vi har funnit att "Livet kan inte ha mening" betyder det inte att alla människor saknar mening med sina liv.

Visserligen är inte någon av oss 100 % fullständiga aktörer/skapare av våra egna liv, men det är mycket upp till oss själva om vi finner meningen med livet eller inte. Huruvida om denna mening med livet är imaginär/verklig spelar ingen roll - om vi finner mening med livet - så får den betydelse som verklig mening för livet för oss. Jag hoppas att ni alla kommer finna mening med livet, inte för att den är verklig, utan just för att ni ska känna en mening med livet.

Gillar framställningen. Nu försöker jag inte sätta ord i din mun, bara några funderingar. Om en person finner nihilism mest koherent vad har den då för rationell grund för att hävda att livet är deprimerande? Det verkar nästan för uppenbart att hans påfund (livets meningslöshet) har gjort honom deprimerad snarare än att depressionen är en logisk konsekvens av en filosofi. Den levda aspekten av livet kan ses som ligga vid ena ändan av spektrumet, mens det tänkta/rationella aspekten av livet vid den andra. SÅ man kan undra om inte absurdismen eller existentialismen så som du definierar de är mer tilltalande. Nietzsche var trotts allt inte en nihilist i strikt mening.