Hur vågar man ta större kliv i livet?

Det finns så mycket i livet man vill göra men inte genomför på grund av ångest, oro och andra negativa tankar. Hur många trådar finns det inte på Flashback som handlar om vilsna användare som ska sälja allt och dra utomlands eller gå med i Franska Främlingslegionen?

Hur gör man för att våga ta dessa lite större kliv i livet? Jag själv drömmer om att vara en självständig man som reser ofta och långt och besöker exotiska platser och lär sig främmande språk. När det väl kommer till kritan kuvar jag dock under för ångesten, oron och osäkerheten och väljer istället att stanna kvar i mitt gamla, gråa och tråkiga liv i Sverige. Jag tror nog att ett stort kliv in i "det okända" skulle hjälpa mig i längden men jag vågar inte göra det eftersom rädslan för det nya är för stark.

Ni som har tagit stora steg i livet, hur gjorde ni och hur samlade ni ihop mod till det? De exempel jag dragit upp är inga riktlinjer utan om ni anser att köpet av biljetter till Falsterbo Horse Show var ett stort steg så beskriv det. Varje människa är ju tack och lov unik.

Allt hänger väl på att man har familjer osv i landet man är.

för mig så är risker en del av mitt liv, utan det så hade ja nog tagit självmord, kan inte bara göra samma jävla sak varenda jävla dag

Du kanske borde fylla 14 innan du spekulerar huruvida du skulle begå självmord..

Hej Arcady.

Tror man läre börja smått... och sen öka om man känner att man ror hem det så att säja.

Att total banga inför saker är lika illa som att kliva in i något med högmod, man faller i båda fallen ihop som en pankaka när verkligheten inte lever upp till förväntningarna eller önskemålen.

Ovanstående ex är jätte bra. Kommer på ett till när jag läser.

Om man t.ex drömmer om att bli nuddist( ) men har komplex för sin kropp som ställer till det när det väl skall till och näckas så kan en schysst aprotsch va´att gå från intackt burka till att fixa ett par delbara shorts som man plockar av nederdelen på, och luftar vaderna. Sedan fixa en t-shirt, linne, kortkort, bikini/badbyxor osv...

Men detta är en process och det innebär att någon bestämd tid inte finns utsatt (till såvida att man inte väljer att sätta ut en själv då), men då finns risken för den som lider av dålig självkännsla börjar slå på sej själv för att denne inte "Levt upp till kraven". Rimliga ramar skall man förhålla sej till, ja men aldrig kräva något något av sej själv.

Lycka till!

haha roligt exempel med bhurkan

Det har du helt rätt i. Men hur kommer man ur den här limbon där man bara ligger mellan båda alternativen?
Jag vet att jag om 10-20 år kommer att sitta och ångra allt jag inte gjorde när jag var ung om jag fortsätter så här men samtidigt känns det så svårt att verkligen förverkliga det man vill göra. Det är som att jag hamnat i ett vakuum där alla utgångar kommer att leda till ett ångestfyllt stålbad. Även om det säkert känns bättre när man väl kommer ur badet så vill man inte hoppa i eftersom det kommer att kännas så värdelöst när man väl är där i.
Det negativa väger upp det positiva, tyvärr.

Jag flyttade till Stockholm från en mindre stad. Men då flyttade jag verkligen. Jag ville iväg, och startade ett nytt liv på den nya platsen. Det är ett måste, annars faller man lätt tillbaka. Jag har vänner som flyttat till Stockholm. Bott i andrahand i något år, men till slut inte orkat med att söka bostad och jobb, och flyttat tillbaka till sin lilla födelseort.

Samma sak gäller om du ska resa utomlands. Spara ihop en buffert, säg upp dig från jobbet och ta en enkelresa. Bygg upp ditt nya liv på den nya platsen, och glöm det förflutna. Har du familj i Sverige? Förklara för dem att du försvinner och antagligen inte hör av dig på några månader, annat än att du skickar kort då och då, men att du så fort du byggt upp en tillvaro återupptar kontakten.

Sedan kan man ju ta "stora steg" på andra sätt. Mitt första stora steg var att resa till USA på egen hand. Inte för att bo i någon aupair-familj, utan helt enkelt för att resa. Det var dock i semestersyfte, inte för att flytta helt och hållet.

Jag har aldrig haft rädslan för stora steg, jag har tvärtom alltid tyckt att det varit meningen med livet att göra oplanerade saker. (tex bodde jag utomlands ett bra tag) Det är spännande för mig helt enkelt, jag gillar stora äventyr.

Så jag vet inte riktigt hur jag gör då jag aldrig känt det där hindret riktigt. Jag kan dock säga att jag ibland varit lite nervös inför resor till länder jag aldrig besökt och inte bokat hotell i innan, öar jag inte vetat om det fanns boende på förrän jag kommit dit etc, men med tiden har jag lärt mig att det mesta fixar sig när man är på plats. Jag brukar läsa på om landet lite i förväg, så jag vet ungefär hur jag ska bete mig. Sedan när jag väl kommer dit händer det att det blir lite jobbigt i början, men det finns inget man inte kan lösa i stort sett (om man nu inte åker till ett krigshärjat land eller dylikt, men det tror jag inte du vill

Hjälpsamma människor finns det gott om i världen. Man klarar sig på väldigt lite engelska för det mesta.

Jag har varit med om riktigt jobbiga situationer när jag rest också, men det har gått att lösa med mediciner, ambassader och e-mail.

Hade varit lättare om jag visste vad din rädsla består av? Vad är det du tänker ska kunna hända, och vad är det du exakt vill göra och vart?

Tack för ditt svar.

Jag vet inte exakt vad rädslan består av. Jag har mått dåligt psykiskt det senaste halvåret och har haft ångest och varit allmänt nedstämd. Jag är väl rädd att dessa känslor ska bli extra starka om jag ger mig iväg själv till ett främmande land. Här hemma kan jag ju bara dra täcket över huvudet och rida ut stormen. Det är ju inte lika lätt att göra det när man inte är hemma.
När jag mår hyfsat finns det inget annat jag vill än att dra ut och resa men när ångesten kommer känns allt hopplöst.

Jag skulle vilja åka utomlands och åka runt och träffa nya människor och bara ha det skönt i solen och festa en del på kvällarna.

Jag har också haft mycket ångest i perioder, men jag har upplevt att jag alltid mår bättre när jag åker någonstans. Jag mår bättre av att det är nytt och spännande, varmt (oftast), vackert osv. Jag har träffat vänner för livet som också har bidragit. Klart man kan ha låga perioder även utomlands, man kan ju inte resa ifrån sina problem direkt, men jag brukar iallafall kunna peppa mig själv mycket mer när jag är i ett roligare land än Sverige (jag gillar det här landet också, men jag tycker inte det är särskilt roligt här om jag ska vara ärlig) och även om man inte är hemma kan man ju ta en paus i en bungalow nära havet och dra lakanet över huvudet medan man lyssnar på cikadorna och bruset i palmerna

Tror det handlar om attityd snarare än kronisk rädsla.