Allt är egentligen så meningsfullt?

Jag satt idag och tänkte lite för mig själv och kom in på något som jag har gjort flera gånger tidigare, nämligen att allting, i synnerhet människan, är "onormalt" och t o m alldeles bisarrt. Roten till att jag börjar känna så verkar vara att jag tänker på att det enda som egentligen spelar någon roll är min värld, att man egentligen endast borde sköta sig själv, allt annat och alla andra är bara betydelselöst. Men det är inte människorna som är betydelselösa, utan det som är betydelselöst är att de existerar i min värld. Ensamhet?

Och när jag talar om saker och ting som kan uppfattas som alldeles bisarrt så är det lättare om man sätter in sig i en lite annorlunda roll: Tänk dig att du inte var från jorden, "utomjording" om du nu så vill kalla det, utan du bodde på en helt annat planet, helt ensam. Det finns inte en enda själ på din planet, varken djur eller människor, bara blotta tanken på en annan livsform är alldeles frånvarande för dig. Det enda som existerar i världen är du. Din vardag ser ut så att du vandrar omkring för dig själv, du äter och skiter osv. Men en dag så flyger du över jorden, eller du får på något sätt en syn över hur livet på jorden ser ut, och till din chock ser du, för det första, människor, en annan livsform, men något som är helt främmande för dig är att de är med varandra, de tar intresse för något eller någon annan än deras eget liv. Tänk dig själv hur du egentligen ser ut när du sitter framför TVn eller om, från ovanför, ser vad en konsert är, en eller en grupp människor som står på en liten scen och framför dem står det tusentals människor som bara koncentrerar sig på de här eller den här personen. Det känns, helt enkelt, som att t ex människor man inte känner eller kändisar man ser på TV egentligen är så obetydliga. Det känns ibland t o m som att alling annat förutom mig själv är obetydligt.

Jag passar även på att be om ursäkt, då jag är medveten om att det hela blev väldigt flummigt, men jag hoppas att någon förstår vad jag menar.

In the 1950s, Levinas emerged from the circle of intellectuals surrounding Jean Wahl as a leading French thinker. His work is based on the ethics of the Other or, in Levinas' terms, on "ethics as first philosophy." For Levinas, the Other is not knowable and cannot be made into an object of the self, as is done by traditional metaphysics (which Levinas called "ontology"). Levinas prefers to think of philosophy as the "wisdom of love" rather than the love of wisdom (the literal Greek meaning of the word "philosophy"). By his lights, ethics becomes an entity independent of subjectivity to the point where ethical responsibility is integral to the subject; hence an ethics of responsibility precedes any "objective searching after truth."

Levinas derives the primacy of his ethics from the experience of the encounter with the Other. For Levinas, the irreducible relation, the epiphany, of the face-to-face, the encounter with another, is a privileged phenomenon in which the other person's proximity and distance are both strongly felt. "The Other precisely reveals himself in his alterity not in a shock negating the I, but as the primordial phenomenon of gentleness."[2]. At the same time, the revelation of the face makes a demand, this demand is before one can express, or know one's freedom, to affirm or deny.[3] One instantly recognizes the transcendence and heteronomy of the Other. Even murder fails as an attempt to take hold of this otherness.

In Levinas's later thought following "Totality and Infinity", he argued that our responsibility for the other was already rooted within our subjective constitution. It should be noted that the first line of the preface of this book is "everyone will readily agree that it is of the highest importance to know whether we are not duped by morality."[4] This can be seen most clearly in his later account of recurrence (chapter 4 in "Otherwise Than Being"), where Levinas maintained that subjectivity was formed in and through our subjected-ness to the other. In this way, his effort was not to move away from traditional attempts to locate the other within subjectivity (this he agrees with), so much as his view was that subjectivity was primordially ethical and not theoretical. That is to say, our responsibility for the other was not a derivative feature of our subjectivity; instead, obligation founds our subjective being-in-the-world by giving it a meaningful direction and orientation. Levinas's thesis "ethics as first philosophy", then, means that the traditional philosophical pursuit of knowledge is but a secondary feature of a more basic ethical duty to the other.