intressant kritik till valfrihet

Känner inte alls igen mig i beskrivningen. Jag står aldrig och velar mellan dussintals olika såser eller motsvarande. Jag vet vad jag tycker om, och köper generellt sett ungefär samma varor om och om igen. Så gör väl människor i största allmänhet? Skulle jag stå och vela sådär inför varje enskilt inköp, då skulle jag nog börja må psykiskt dåligt efter ett tag. Frågan är: hur måna av oss velar på det sätt som beskrivs i filmen?

Han har en poäng.
Om jag sk äta lunch kan jag gå till pizzerian där de har över 80 pizzor med små variationer, eller så kan jag gå till lunchrestaurangen där de har tre, kött, fisk och vegetarisk, att välja mellan.
Jag tar lunchrestaurangen, för då behöver jag inte tänka på ett val som i det stora hela är ganska oviktigt. Om jag ska bestämma mig för pizza är det åtminstone 10 st som jag vill ha, och så får jag stå i en halvtimma och väga för- och nackdelar mellan dem.
Eller om jag ska köpa en dator. Om jag går till HP, Asus eller Dell så kan jag välja mellan hundratals modeller med minimala skillnader, där vad jag än väljer kommer vara omodernt och ersatt inom två månader. Om jag går till Apple så har jag ungefär ett dussin att välja mellan, och valet går ganska snabbt. Sen vet jag att de fortfarande fungerar och stöds tre år senare.

Nu tar jag alltid Calzone hos pizzerian, för alla har den och det förenklar valet.
Men när jag ser alla möjliga val som jag skulle kunna ta så blir jag ändå stressad på ett undermedvetet plan för att jag kanske skulle kunna ha gjort ett bättre val.

Sen har jag ju alltid valet att välja vilken restaurang jag går till.
Det är dock smart av innehavaren att erbjuda ett lagom stort utbud för att inte förvirra gästerna.

Kunde inte säga det bättre själv. Föreläsningen handlade snarare om hur man bör organisera en affärsverksamhet, än om politik.

Absolut! Föreläsaren är psykolog och inte politiker, men det går inte att förneka att det kan vara relevant i ett liberalt samhälle när man till exempel har flera konkurrerande försäkringar och liknande.

För folk som inte är intresserade av politik och frihet så kommer man ansé att det är lättare om regeringen sköter försäkringar, pension och annat istället för att man själv ska behöva lägga energi på det.

I USA till exempel så är det måna som väjer att inte ha försäkring vilket leder till problem om man blir sjuk eller skadar sig.

Ni kommer säkert svara med att "jo men det är ju deras ansvar!" och absolut så är det så, men ska vi börja försöka organisera oss i ett parti (LP) så kommer vi möta sådan kritik och jag tycker att det är viktigt att vi förbereder oss på att bemöta frågan varför man ska engagera sig, när det är jobbigare.

Fast liberalismen som politisk åskådning är ju lite speciell på det sätt att argumentationen mycket handlar om "men kom på nåt bättre själv då". Alltså att de liberala (dit jag räknar mig själv) bara har insett att ett liberalt samhälle är den bästa av många halvdåliga vägar att gå. Det finns ju få/inga liberala som upphöjer det ultraliberala samhället till skyarna såsom exempelvis socialister gärna gör, utan alla vet att det kommer finnas stora problem även där, men att det ändå är the way to go.

Den här killen pekar ju på ett av de problem som skulle finnas i en liberal värld. Men uppväger det verkligen fördelarna? Vad är slutsatsen - människor mår dåligt av att välja och tänka, återinför den gode despoten? På ett sätt så funkar det ju att resonera så, men när man tänker efter så... näe.

Är det ett stort problem så kommer marknaden att fixa till det.

Den som vill ha färre alternativ på menyn väljer mellan tre dagensrättalternativ, de som vill ha en paketlösning väljer "defaultläget" som vård/skola/omsorg-föreningen erbjuder etc.

Det finns ingen grund att överväga att begränsa utbudet för de som vill ha ett större pga att några tycker att det är jobbigt att välja.

Om folk väljer dåligt, då? Eller är det en paradox i det liberala tankesättet - det folk väljer är alltid bra?

Alla val/handlingar man gör har konsekvenser, bra eller dåliga. Frågan är om det är den som gör valet / utför handlingen som ska ta konsekvenserna eller om denne ska tvinga någon annan att ta konsekvenserna.

Och om konsekvenserna av ens handlande blir bäst om själv, eller andra, får tar dem.

Jag håller med om att den direkta översättningen av teorin till den politiska arenan inte följer, synd att han inte utvecklade den delen ytterligare.

Att inkomstfördelning minskar antalet val för den som är givare i fördelningen är väl solklart, hur detta är positivt (ens för mottagaren vars valmöjligheter ökar) lyckas han inte förklara.

Dessutom så kan åtminstonde inte jag känna igen mig i det han beskriver, jag tycker snarare att jag ställs inför alltför få valmöjligheter, jag vill inte avfärda teorin som bakåtsträvande men det ligger nära till hands.

Inte alls, folk får välja som de vill. Vem är du eller jag att avgöra vad som är bra/dåligt för dem just i deras valtillfälle? Vad fiskar du efter med den kommentaren?

???

Jag förstår inte vad du menar.