Sartre - existensialism - Skoluppgift

Detta är en skoluppgift som jag skulle behöva lite hjälp med.

Frågan lyder såhär: Vad är det som är karaktäristiskt för Sartres existensialism? Hur kan man överföra den till våra egna livsproblem?

-------------------------------

"Människan är dömd till frihet" har Sartre som grundval för sin moralfilosofi. Oavsett vår situation tar vi ställning till den, överskrider den i en eller annan riktning, menar Sartre. Vi är fria att välja och hitta på. Det finns ingen allmängiltig moral som kan säga oss vad vi ska göra, det finns inga tecken i världen att gå efter, menar han. Det omoraliska sättet att vara, enligt Sartre, är att dölja sin frihet för sig själv, därmed också det egna ansvaret och den egna ångesten.

Vi skapar oss själva och är inte färdigjorda från början utan formas i och med att vi väljer vår moral och eftersom omständigheternas tryck är sådant att människan inte kan underlåta att välja en moral. Människan kan enligt existentiell uppfattning inte definieras annat än i förhållande till ett engagemang.

Går det bra att skriva så ungefär? Vad tycker ni?

Det du skrivit låter rätt ok. En infallsvinkel är hur Sartre gör kopplingen mellan människans frihet och vårt moraliska ansvar för våra medmänniskor. Sartre kräver att vi engagerar oss för vår nästas välfärd. Det är ingen självklarhet att en helt fri människa i ett universum utan Gud ska engagera sig för andra. Fundera över hur Sartre når den slutsatsen.

Edit: ser att du faktiskt avslutar med denna slutsats. Detta är i mitt tycke det helt centrala i Sartres filosofi. Spinn vidare på det.

Tack för ditt svar.

Det är jag är lite fundersam över är frågan "Hur kan man överföra den till våra egna livsproblem?"

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Ska jag försöka hitta någon form av koppling till något I-landsproblem?

Sartre själv nådde ju slutsatsen att klasskampen och antiimperialismen var det var det centrala för den nutida människan att engagera sig i. Liksom att religion var ett döfött projekt. Det har väl inte hänt så mycket sedan 60-talet i detta avseende. Om din filosofilärare är en gammal 68:a så kan du nog dra på med klasskamp, USA-motstånd och antirasism...

Vilka böcker har du tillgång till? Existensialismen är en humanism? Det är den lättsmälta och populärfilosofiska skriften för oss icke-fackfilosofer. Hans övriga existensialistiska verk är i mycket kommentarer till bl a Heidegger vilket gör det mer eller mindre omöjligt att förstå för den icke filosofiskt bildade (dit jag räknar mig själv).

Kan jag tilllägga att han uppmuntrade folk att ta ställning till det fetmarkerade?

Han var väl marxist om jag inte missminner?

Ja han var marxist och medlem i ett kommunistparti. Klasskampen och antiimperailismen var det centrala i hans poilitiska engagemang. Bl a deltog han aktivt i motståndet mot Frankrikes krig mot upproret i Algeriet.

Vore Sartre i livet idag kan man nog kallt räkna med att han skulle ha varit hårt kritisk mot allt som hänt i världen sedan 11/9. Jag tror också att han skulle ha sett kampen mot rasismen som en mycket central fråga i dagens Europa och sannolikt skulle han ha engagerat sig för de muslimska invandrarnas rättigheter.

Men för att komma till frågan hur han utifrån sin existensialistiska filosofi kommer till dessa slutsatser så blir jag dig tyvärr svaret skyldig. Utifrån Sartres existensialism torde man ju lika gärna kunna bli en brinnande individualist som Ayn Rand istället för en kommunist. Sartre tar upp allt detta i Existensialismen är en humanism men jag tycker inte att hans slutsatser är självklara. Ibland känns det som att han låter sin marxistiska övertygelse färga hans filosofi istället för att låta de filosofiska ställningstagandena avgöra den politiska hemvisten. Sent i livet blev dock Sartre kritisk till Sovjetkommunismen.

Edit: vi får hoppas att någon som är mer bevandrad än jag i Sartre ansluter till diskussionen snart. Kul skoluppgift iallafall. Klart bättre än på min tid. Gymnasiet?

Jag vet inte hur relevant det är för just den här uppgiften, men Sartre före och efter Andra Världskriget var väldigt olika saker. Före världskriget fokuserade han mer på att ifrågasätta det som vi tar som naturligt i våra liv. Frihet att välja och forma sitt eget liv. Utöka sina upplevelser. Ifrågasätta mycket i det sociala, såsom monogami och sexualitet. Sen efter kriget blev det helt annorlunda. Då tyckte han att sin tidigare inställning till världsproblemen var självisk, att man har ett ansvar till sina medmänniskor. Frihet under ansvar. Ansvar att utöka andra människors frihet. Såna saker.

Detta låter mycket träffande. En person som var engagerad bland existentialister i 50-talets Frankrike beskrev rörelsen i liknande termer. De samlades på caféer, och utgjorde sällskap för inbördes beundran med en klart elitistisk inriktning på unga män som har gjort ett val. Dessa män hade skapat sig en djup identitet som t ex unga tjejer på cafét kunde beundra, med en cocktail av existentiell ångest, poesi och stora mått av den alltid retoriska och salongsfähiga och i grunden nonsensartade franska filosofin.